19.3.2020/1277 HFD:2020:29

Jaktlagen - Habitatdirektivet - Dispens - Dispens från fredning av varg - Allmän säkerhet - Tvingande skäl - Annan tillfredsställande lösning - Gynnsam skyddsnivå (bevarandestatus)

Finlands viltcentral hade i enlighet med stöd av 41 a § 1 mom. 3 punkten i jaktlagen på grund av tvingande skäl med hänsyn till den allmänna säkerheten beviljat dispens för att döda en varg inom ett område i Egentliga Finland. Från området hade flera observationer gjorts om vargar nära bebyggelse under dagtid. Invånarna hade på grund den oro vargobservationerna lett till börjat ordna skolskjutsar åt barnen och minskat sin vistelse i naturen. Högsta förvaltningsdomstolen hade att på en naturskyddsförenings besvär avgöra om dispens hade kunnat beviljas på ovan nämnda grunder.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att invånarnas oro inte ensamt räckte som grund för att bevilja dispens. Eftersom det gjorts flera observationer om att vargarna i allt mindre grad var rädda för människor och att de rörde sig nära bebyggelse under dagtid och då invånarna därför redan hade börjat ändra sitt beteende, var det fråga om en sådan i 41 a § 1 mom. 3 punkten i jaktlagen avsedd situation då tvingande skäl med hänsyn till den allmänna säkerheten förutsatte myndighetsåtgärder för att avvärja hotet. Beviljandet av dispens på grund av tvingande skäl med hänsyn till den allmänna säkerheten hade motiverats med klara och noggranna skäl på det sätt som unionens domstols rättspraxis gällande artikel 16 i habitatdirektivet förutsatte. Beviljandet av dispens förutsatte inte att det var fråga om ett omedelbart och konkret hot. I sistnämnda fall har också polisen med stöd av polislagen befogenhet att vidta åtgärder.

En ytterligare förutsättning för beviljandet av dispens var att det inte fanns någon annan tillfredsställande lösning för att fördriva vargarna. Enligt utredningen i ärendet hade man först i enlighet med förvaltningsplanen för vargstammen försökt fördriva vargarna med andra metoder. Detta hade ändå inte varit en tillfredsställande lösning i detta fall.

Beviljandet av dispens förutsatte också att dispensen inte försvårade upprätthållandet av artens gynnsamma skyddsnivå inom dess naturliga utbredningsområde. Med beaktande av de villkor som ingick i dispensbeslutet att döda en varg och de förutsedda konsekvenserna, försämrade dispensen inte vargstammens ogynnsamma skyddsnivå. Enligt unionens domstols rättspraxis var det i dylika fall möjligt att bevilja dispens.

Jaktlagen 37 § 3 mom., 41 § 1 mom. och 41 a § 1 mom.

Statsrådets förordning om dispens enligt jaktlagen 3 § och 4 §

Jord- och skogsbruksministeriets förordning om jakt på varg som sker med stöd av dispens utanför renskötselområdet under jaktåren 2016 - 2018 (1335/2016) 1 §

Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) art. 12.1, art. 16.1 c och bilaga IV a

Unionens domstols dom 10.10.2019, Luonnonsuojeluyhdistys Tapiola (C-674/17, ECLI:EU:C:2019:851)

Jmfr. HFD 2020:27 och HFD 2020:28

Ärendet har avgjorts av president Kari Kuusiniemi samt justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski och Taina Pyysaari. Föredragande Tuire Taina.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.