17.12.2019

A hade hos högsta förvaltningsdomstolen ansökt om återbrytande av Migrationsverkets lagakraftvunna beslut gällande hens andra asylansökan.

A hade innan hen gjorde nämnda ansökan om återbrytande gjort en tredje asylansökan till Migrationsverket, i vilken hen framfört nya grunder för sitt skyddsbehov. Migrationsverket hade avvisat ansökan som uppenbart ogrundad. Gällande avvisningen hade Migrationsverket konstaterat att ansökan var en ny ansökan som inte hindrade verkställigheten av det tidigare avvisningsbeslutet.

Den ansökan om återbrytande som riktats till högsta förvaltningsdomstolen gällde således uttryckligen återbrytande av ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att då ändring i Migrationsverkets beslut söks hos förvaltningsdomstolen hör det enligt 32 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen till förvaltningsdomstolens behörighet att avgöra om det är skäl att verkställigheten av det överklagade Migrationsverkets beslut förbjuds eller avbryts eller om det finns skäl att föreskriva något annat som gäller verkställigheten. Förvaltningsdomstolens allmänna behörighet enligt förvaltningsprocesslagen påverkades inte av vad som bestäms om Migrationsverkets prövningsrätt enligt 98 § 4 mom. i utlänningslagen. Förvaltningsdomstolens behörighet att ge verkställighetsföreskrifter i ett ärende som gäller internationellt skydd skulle granskas även i förhållande till det ovillkorliga förbudet mot tillbakasändning. Förbudet mot tillbakasändning förutsätter, att asylsökandens tillgång till effektiva rättsmedel för att få sin asylgrund och utredning gällande den prövad av myndigheterna, garanteras.

I en situation där beslutet om avvisning fattats redan tidigare av Migrationsverket i ett beslut som vunnit laga kraft och Migrationsverket inte i sitt beslut gällande den nya ansökan explicit på nytt tagit ställning till avvisningen, skulle förvaltningsdomstolen i samband med de besvär som var anhängiga i förvaltningsdomstolen gällande den nya ansökan skilt ta ställning till om förbudet mot tillbakasändning förutsatte bestämmelser om verkställigheten. Sökandens rättsskyddsgaranti förutsatte att hen inte blev tvungen att ansöka om verkställighetsförbud genom att i samma ärende ansöka om återbrytande av högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen hade då i praktiken varit tvungen att pröva ärendet till den del det gällde förbudet mot tillbakasändning i det ärende som var anhängigt i förvaltningsdomstolen. Eftersom sökandens ärende som gällde internationellt skydd på det sätt som avses i 32 § i förvaltningsprocesslagen hade varit anhängigt i förvaltningsdomstolen, hade förvaltningsdomstolen varit behörig att ge bestämmelser om verkställigheten enligt 32 § i förvaltningsprocesslagen också i en situation som denna.

Med hänvisning till det ovan sagda och med beaktande av sökandens utredning i ärendet samt att hen under samma tid hade anfört besvär till förvaltningsdomstolen gällande sin tredje asylansökan, hade det inte framförts sådana grunder för att återbryta Migrationsverkets beslut som enligt 63 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen kunde godkännas. Ansökan skulle därför avslås.

Förvaltningsprocesslagen 32 § 1 mom. och 63 § 1 mom.

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Europeiska människorättskonventionen art. 3

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna art. 18 och art. 19.2

Utlänningslagen 98 § 4 mom., 146 § 1 mom., 147 § och 202 § 1 mom.

Omarbetade förfarandedirektivet (2013/32/EU) art. 46.1 a och 3

Se och jämförHFD 2018:169

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Kari Tornikoski, Taina Pyysaari och Jaakko Autio. Föredragande Liisa Leiniö.