14.11.2019/5311 HFD:2019:143

Markanvändning och byggande - Inlösning - Inlösningsgrunder - Generalplan - Kommun - Markpolitik - Markförvärv - Allmänt behov

Miljöministeriet hade med stöd av 99 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen beviljat kommunen inlösningstillstånd till ett 43,4 hektar stort outbrutet område. Området hade i delgeneralplanen med rättsverkan anvisats för småhusområde, skyddsgrönområde, område för idrotts- och rekreationstjänster, närrekreationsområde och vägtrafikområde. Området gränsade till en existerande samhällsstruktur.

Frågan gällde om beviljandet av inlösningstillstånd hade uppfyllt de lagstadgade förutsättningarna. Frågan gällde i synnerhet om inlösningen grundade sig på allmänt behov, eller om inlösningstillståndet hade sökts primärt i förvärvsverksamhetssyfte på ett sätt som inkräktade på det outbrutna områdets ägares egendomsskydd.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg det med beaktande av områdets placering och planesituationen utrett att området behövdes för kommunens planenliga samhällsutveckling på det sätt som avses i 99 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen. Kommunen hade dessutom i sin inlösningstillståndansökan framlagt en utredning över kommunens befolkningsprognos, utbudet av småhustomter, tomtreserven och särskilt reserven för överlåtbara småhustomter och dess tillräcklighet samt den målsättning för årlig bostadsproduktion som kommunen förbundit sig till. Inlösningstillståndet hade med stöd av 99 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen beviljats i enlighet med sådana särskilda inlösningsgrunder som avses i 4 § 3mom. i inlösningslagen. Miljöministeriets beslut var därför inte lagstridigt på den grunden att det allmänna behovet inte separat hade motiverats. Det i 15 § 2 mom. i Finlands grundlag avsedda allmänna behovet framgick i detta fall ur de områdesreserveringar som i generalplanen hade anvisats för området i fråga utgående från kommunens markanvändningsplaner.

Enligt bestämmelserna i inlösningslagen beviljas inlösningstillstånd och avgörs ersättningens storlek i separata förfaranden. Först i inlösningsförrättningen tas första gången ställning till gängse pris för det område som ska inlösas. Det, att det pris som i förhandlingarna mellan kommunen och markägarna hade erbjudits inte motsvarade markägarnas uppfattning om områdets gängse pris, kunde därför inte vara eller ha varit ett hinder för att behandla inlösningsansökan. På dessa grunder och med beaktande av de skäl för inlösningsansökan som kommunen framfört, kunde ansökan om inlösningstillstånd inte anses ha gjorts i syfte att erhålla sådan obehörig ekonomisk vinning som med beaktande av egendomsskyddet enligt Finlands grundlag, Europeiska människorättskonventionen och Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis skulle ha utgjort ett hinder för beviljande av inlösningstillstånd.

Markanvändnings- och bygglagen 5 a §, 20 §, 99 § 1 och 3 mom., 103 §

Lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter 4 § 1 och 3 mom.

Finlands grundlag 15 § 1 mom.

Europeiska människorättskonventionens tilläggsprotokoll 1 art. 1.1 och 1.2

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna art. 17.1

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Monica Gullans. Föredragande Petri Hellstén.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.