13.9.2019

Miljönämnden hade beviljat A undantag från strandplanen för att ändra en semesterbostads användningssyfte till permanent bostad. Förvaltningsdomstolen hade på en lokal naturskyddsförenings besvär upphävt miljönämndens beslut och avslagit A:s ansökan. Föreningens besvärsrätt gällande det aktuella undantagsbeslutet baserade sig på specialbestämmelsen i 193 § 1 mom. 6 punkten i markanvändnings- och bygglagen. A hade i sina besvär till högsta förvaltningsdomstolen inte i sig ifrågasatt föreningens rätt att söka ändring i undantagsbeslutet. I ärendet skulle på A:s besvär avgöras om föreningens besvär till förvaltningsdomstolen borde ha avvisats till den del yrkandet om att upphäva undantagsbeslutet inte hade grundat sig på natur- eller miljöskyddshänsyn.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att förvaltningsprocesslagen inte till någon del på förhand begränsade de grunder som i förvaltningsbesvär under besvärstidens gång kan anföras som stöd för yrkandena. Också efter besvärstidens utgång kan nya grunder anföras förutsatt att saken inte till följd av dem blir en annan.

Föreningens besvärsrätt i ärendet grundade sig på en specialbestämmelse i markanvändnings- och bygglagen som gällde endast besvärsrätten. Inte heller ur denna bestämmelse kunde härledas begränsningar till de grunder som kan anföras som stöd för yrkandena. I ärenden som gäller markanvändning och byggande går övriga frågor än de rent processuella inte å andra sidan heller tydligt att skilja från målsättningarna att främja natur- och miljöskydd.

Besvären, där A hade yrkat att föreningens besvär i förvaltningsdomstolen till vissa delar borde ha avvisats, avslogs.

Markanvändnings- och bygglagen 1 §, 35 § 1 och 2 mom., 43 § 2 mom., 171 § 190 § 6 mom. (682/2014) och 193 § 1 mom. 6 punkten

Förvaltningsprocesslagen 7§ 2 mom. och 27§ 2 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Taina Pyysaari och Pekka Aalto. Föredragande Satu Sundberg.