17.7.2019

Migrationsverket hade avslagit somaliska medborgaren A:s och hennes dotter B:s ansökan om asyl och uppehållstillstånd och hade beslutat att avvisa dem till Somalia. Förvaltningsdomstolen hade avslagit besvären över Migrationsverkets beslut.

Utöver det A hade framfört i förvaltningsdomstolen angav hon i högsta förvaltningsdomstolen att hennes i Finland födda dotter B kommer att utsättas för könsstympning och att åt A kommer att utföras en så kallad reinfibulation om de återsänds till Somalia.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en asylsökande primärt redan i ansökningsskedet kan förutsättas uppge alla grunder för sin ansökan om internationellt skydd. En asylsökande har emellertid inte nödvändigtvis kunskap om att könsstympning utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna och att hotet om könsstympning är av betydelse vid bedömningen av en kvinnas behov av internationellt skydd. På grund av frågans känsliga karaktär kan det även vara svårt för sökanden att självmant påtala könsstympningen. Med hänsyn till det ovan anförda och med beaktande av utredningen i ärendet ansågs A ha haft godtagbara skäl till varför hon framfört den nya skyddsgrunden först i högsta förvaltningsdomstolen, och med beaktande av landinformationen skulle den nya skyddsgrunden prövas.

Enligt den allmänna och aktuella landinformationen förekommer könsstympning mycket allmänt och berör nästan alla flickor och kvinnor i Somalia. Asylansökan gällde förutom A även hennes år 2015 födda dotter B. I egenskap av minderårig asylsökande befann sig B i en särskilt utsatt ställning. Med beaktande av det som föreskrivs i 22 § i grundlagen gällande det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses, den i 7 § 2 mom. i utlänningslagen föreskrivna myndighetens skyldighet att se till att ärendet utreds, de internationella förpliktelserna samt det absoluta förbudet mot tillbakasändning ansåg högsta förvaltningsdomstolen att Migrationsverket vid prövningen av målet borde ha bedömt på tjänstens vägnar huruvida B hotas av könsstympning om hon sänds tillbaka till sitt hemland. Bedömningen borde med andra ord ha ägt rum oberoende av om barnets vårdnadshavare hade åberopat denna grund.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde Migrationsverkets och förvaltningsdomstolens beslut och återförvisade ärendet till Migrationsverket för ny prövning.

Finlands grundlag 22 §

Utlänningslagen 6 § 1 mom. och 7 § 2 mom.

FN:s konvention om barnets rättigheter artikel 3.1-2 och artikel 19

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) styckena 29, 32 och 33 i ingressen samt artikel 10.3 och 15.3

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) stycke 30 i ingressen samt artikel 4.1 och 4.3

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen) (FörfS 53/2015) artikel 60.3

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Jaakko Autio, Pekka Aalto och Monica Gullans. Föredragande Jenny Rebold.