4.10.2017/4891 HFD:2017:152

Offentlig upphandling - Anbudsförfrågan - Uppställande av jämförelsekriterier - Icke-diskriminerande bemötande

En upphandlande enhet hade annonserat om upphandling av pass, personkort, uppehållskort och uppehållstillståndskort. I förfrågningsunderlaget hade angetts vilka absoluta krav som ställdes på de tillståndsdokument som upphandlingen gällde samt vilka tilläggsegenskaper som gav poäng vid anbudsjämförelsen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att tilläggsegenskaperna inte kunde betraktas som sådana i 44 § 1 mom. i upphandlingslagen avsedda tekniska specifikationer som ett anbud måste motsvara för att stämma överens med anbudsförfrågan. Tilläggsegenskaperna representerade sådana kriterier för jämförelse av anbudens totalekonomiska fördelaktighet som avses i 41 § 1 mom. 7 punkten och 62 § 1 mom. i upphandlingslagen och kriterierna gällde tekniska fördelar och funktionella egenskaper hos föremålet för upphandlingen.

Av utredningen i målet framgick att de i förfrågningsunderlaget som jämförelsekriterier nämnda tilläggsegenskaperna var tekniska fördelar och funktionella egenskaper av betydelse för bedömningen av tillståndsdokumentens kvalitet och säkerhet. Utifrån dessa tilläggsegenskaper hade den upphandlande enheten kunnat klarlägga vilket av anbuden som var det totalekonomiskt fördelaktigaste för den upphandlande enheten. Tilläggsegenskaperna skulle således anses ha koppling till föremålet för upphandlingen.

Trots att tilläggsegenskaperna skulle anses ha koppling till föremålet för upphandlingen, gällde det ytterligare att i överensstämmelse med unionens domstols rättspraxis utreda om jämförelsekriterierna varit objektiva, så att principerna om öppenhet, icke-diskriminering och likabehandling blev tillgodosedda.

I tilläggsegenskaperna hade inte hänvisats till något bestämt patent eller någon bestämd patentansökan eller ens till patentkraven i ett bestämt patent eller en bestämd patentansökan, alltså det som bestämmer vad ett patent skyddar. Tilläggsegenskaperna hade inte heller i anbudsförfrågan angetts på ett sätt som skulle ha varit helt identiskt med patentkraven i ett europapatent eller europapatentansökan av den anbudsgivare som tilldelats upphandlingen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att tilläggsegenskaperna av denna orsak skulle betraktas som objektiva jämförelsegrunder, och att de inte kunde jämställas med sådana i unionens rättspraxis avsedda kriterier för slutande av leveransavtal i vilka den upphandlande enheten på ett för de potentiella anbudsgivarna diskriminerande sätt hade förutsatt att till exempel ett bestämt kvalitetsmärke skulle användas. De i målet inlämnade sinsemellan delvis motstridiga sakkunnigutlåtandena föranledde inte någon annan bedömning av objektiviteten i jämförelsekriterierna.

Enbart den omständigheten att endast få anbudsgivare hade kunnat förse sitt anbud med ovan nämnda tilläggsegenskaper innebar inte i sig en kränkning av likabehandlingsprincipen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att anbudsförfrågan inte skulle anses diskriminerande heller i det fall att endast den anbudsgivare som tilldelats upphandlingen skulle ha haft faktiska möjligheter att förse sitt anbud med nämnda tilläggsegenskaper. Kravet på likvärdigt bemötande innebar inte heller att den upphandlande enheten vid sidan av de som jämförelsekriterier valda tilläggsegenskaperna borde ha gett kvalitetspoäng också för andra egenskaper som representerade tekniska fördelar som en anbudsgivare hade till sitt förfogande, men som inte motsvarade kraven i anbudsförfrågan.

Lagen om offentlig upphandling (upphandlingslagen, 348/2007, jämte senare ändringar) 1 § 1 mom., 2 § 1 mom., 5 § 19 punkten, 40 § 1 mom., 41 § 1 mom. 7 punkten, 44 § 1 mom., 2 mom. 2 punkten och 3 mom. samt 62 § 1 mom.

Unionens domstols dom C-368/10, kommissionen mot Nederländerna (EU:C:2012:284) styckena 86 och 87 i domen) samt dom C-513/99, Concordia Bus Finland (EU:C:2002:495, stycke 85 i domen).

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.