20.3.2017/1271 HFD:2017:43

Utlänningsärende - Internationellt skydd - Människohandel - Beviljande av skydd - Beviljande av uppehållstillstånd för offer av människohandel - Beviljande av uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker - Sårbar ställning - Nigeria

Ärendet gällde de besvär A som var hemma från delstaten Edo i Nigeria hade gjort för sin egen och sina döttrars del. Frågan gällde om A, som av Migrationsverket hade ansetts vara ett offer för människohandel, genom sin viktimisering inom människohandel, risken för att på nytt bli offer för människohandel eller på grund av de hot om rättskränkningar från den person som ledde henne till människohandel, hade rätt till asyl eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd. Frågan gällde även om den påstådda risken för A:s döttrar att bli utsatta för omskärelse utgjorde grund för asyl eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kvinnor som blivit offer för människohandel kan anses utgöra en i 87 § 1 mom. och 87 b § 1 och 3 mom. i utlänningslagen avsedd viss samhällsgrupp. Då ett människohandelsoffers behov av internationellt skydd prövades skulle det bedömas om det var väntat att hon på nytt kunde bli offer för människohandel i sitt hemland och om hon hade tillgång till effektivt och bestående myndighetsskydd i hemlandet. Vid bedömningen av tillgången till myndighetsskydd skulle förutom statens vilja även dess förmåga att skydda och hjälpa människohandelsoffer beaktas. Trots att det sannolikt inte förelåg fara för att personen igen skulle bli ett offer för människohandel måste det beaktas huruvida viktimiseringen hade lett till sådana allvarliga följder för offrets hälsa att det vore oskäligt att sända henne tillbaka till hemlandet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det skydd som Nigeria erbjuder människohandelsoffer enligt aktuell landinformation kan anses effektivt, bestående och tillräckligt, samt att de nigerianska kvinnor som i Europa blivit offer för människohandel som regel inte råkar ut för rättskränkningar från dem som lett kvinnorna till människohandel. Det föreligger i regel inte heller någon verklig fara för kvinnorna att på nytt bli offer för människohandel. De reella möjligheterna för ett människohandelsoffer att erhålla skydd i hemlandet skulle ytterligare bedömas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att de internationella förpliktelserna gällande skydd och stöd för människohandelsoffer förutsätter att myndigheterna då de verkställer offrens tillbakasändning till hemlandet samarbetar med de myndigheter i offrets hemland som ansvarar för att ta emot, skydda och bistå offren. Ett människohandelsoffer ska i första hand återvända frivilligt. Ifall personen inte går med på frivillig återresa kan avlägsnandet ur landet ske även med tvång. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att man i samband med att ett människohandelsoffer avlägsnas ur landet på ett ändamålsenligt sätt måste försäkra sig om att offret om hon så önskar, erhåller sådan hjälp som beaktar hennes specialbehov och utsatta situation.

Högsta förvaltningsdomstolen beaktade den aktuella landinformationen om stöd och hjälp för människohandelsoffer i Nigeria samt A:s personliga omständigheter i sin helhet och ansåg att det inte förelåg förutsättningar att bevilja A, som utsatts för människohandel, asyl eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd. Enligt landinformationen var A:s döttrar inte i behov av asyl på grund av risk för omskärelse.

Då ansökan om internationellt skydd för ett människohandelsoffer blivit avslagen skulle det skilt bedömas om A på de grunder hon anfört i sin ansökan var i behov av uppehållstillstånd enligt 52 a § eller 52 § i utlänningslagen. I första hand skulle det avgöras om förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd för offer för människohandel i enlighet med 52 a § i utlänningslagen uppfylldes. Om dessa förutsättningar inte uppfylldes skulle det avgöras om människohandelsoffret kunde beviljas uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker.

Med beaktande av A:s och hennes döttrars omständigheter som helhet ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A skulle beviljas fortsatt uppehållstillstånd enligt 52 a § 1 mom. i utlänningslagen och att hennes döttrar med beaktande av barnens bästa skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeband till offret för människohandel.

Finlands grundlag 9 § 4 mom.

Europeiska människorättskonventionen 3 och 4 art.

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna 5 art. 3 punkten samt 18 och 19 art.

Tilläggsprotokollet om handel med människor till Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FördrS 70-71/2006, Palermo protokollet) 3 art. a punkten

Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (FördrS 43-44/2012) 4 art. a punkten, 14 art. 1 punkten och 16 art. 2, 5 och 6 punkten

Europeiska människorättsdomstolens domar 7.1.2010 (Rantsev v Cypern och Ryssland), 13.12.2016 (Paposhvili v. Belgien) och 17.1.2017 (J. m. fl. v Österrike)

Utlänningslagen 52 § 1 om. 52 a §, 87 § 1 mom., 87 b § 1 och 3 mom., 88 § 1 mom., 88 a § (323/2009) 1 mom., 88 c §, 88 d §, 146 § 1 mom., 147 § samt 148 § 2 mom.

Se även HFD 2014:112

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.