30.12.2015/3899 HFD:2015:189

Förhandstillstånd - Sjukvård utanför boendestatens område - Fri rörlighet för patienter - Medlemsstat - Utlåtande av oberoende sakkunnig - Förutsättningarna för förhandstillstånd

A hade i en ansökan till Folkpensionsanstalten och i bilagorna till ansökan begärt förhandstillstånd för att vid en klinik i Tyskland få vård för sin borrelios samt sina lungklamydia- och mykoplasmainfektioner. Folkpensionsanstalten hade avslagit A:s ansökan och den regionala förvaltningsdomstolen hade med sitt överklagade beslut avslagit A:s besvär över Folkpensionsanstaltens beslut.

Det gällde att avgöra om det i A:s situation fanns förutsättningar att bevilja förhandstillståndet enligt vad som bestäms i artikel 20.2 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004. Därför måste det bedömas om den vård som ansökan om förhandstillstånd gällde var en ersättningsgill förmån i Finland, det vill säga om A hade rätt att i Finland få sådan vård som avsågs i ansökan om förhandstillstånd.

A hade i sina besvär i högsta förvaltningsdomstolen framfört att den medicinska bedömning som gjorts av universitetscentralsjukhuset X och som förvaltningsdomstolen haft till sitt förfogande inte hade varit opartisk, eftersom detta sjukhus där A vårdats var jävigt att utvärdera sin egen verksamhet. Enligt unionens domstols rättspraxis var högsta förvaltningsdomstolen i egenskap av den domstol som behandlade det negativa beslut som A fått på sin ansökan om förhandstillstånd skyldig att inhämta utlåtanden av oberoende sakkunniga, så att objektivitet och opartiskhet kunde garanteras.

I nämnda syfte begärde högsta förvaltningsdomstolen först utlåtande av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). Efter att Valvira gett ett nekande svar på denna begäran, begärde högsta förvaltningsdomstolen utlåtande av tjänsteutbudsrådet för hälso- och sjukvården, som verkar i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet. Tjänsteutbudsrådet tillställde högsta förvaltningsdomstolen ett sakkunnigutlåtande av docent B.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att enligt utredningen i ärendet hade A med anledning av sin sjukdom undersökts och behandlats med medicinskt motiverade metoder vid det finska universitetscentralsjukhuset X. Enligt utredningen i ärendet var långvarig kombinationsantibiotisk behandling eller eventuell naturmedicinsk behandling inte motiverad med hänsyn till A:s aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp. Det hade inte framgått att A skulle ha lidit av borrelios eller lungklamydia- och mykoplasmainfektion för vilken han inte skulle ha fått vederbörlig behandling i Finland och som skulle ha förutsatt vård på den tyska kliniken. De förutsättningar för att bevilja förhandstillstånd om vilka bestäms i artikel 20.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 förelåg följaktligen inte.

Hälso- och sjukvårdslagen 52 § 1 och 3 mom. samt 56 §

Lag om tillämpning av Europeiska unionens lagstiftning om samordning av de sociala trygghetssystemen (352/2010) 14 § 1 mom.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen artiklarna 20.1 och 20.2

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (tillämpningsförordningen)

C-173/09, Elchinov, EU:C:2010:581

C-372/04, Watts, EU:C:2006:325

C-56/01, Inizan, EU:C:2003:578

C-385/99, Müller-Fauré & van Riet, EU:C:2003:270

C-157/99, Smits & Peerbooms, EU:C:2001:404

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.