27.4.2015

En stad skulle genom anbudsförfarande och efter offentlig upphandling kontraktera ut sina socialvårdstjänster och sina tjänster inom den primära hälso- och sjukvården. I upphandlingsförfarandet har olika krav ställts på anbudssökandena och anbudsgivarna gällande deras lämplighet, bland annat beträffande deras ekonomiska förutsättningar samt erfarenhet av att producera de tjänster som upphandlades.

Staden hade först valt A Ab:s anbud, men senare rättat sitt beslut så att A Ab och den koncern som A Ab administrerade hade förklarats vara den anbudsgivare vars anbud hade valts. Rättelsen hade skett efter att en annan anbudsgivare, vars anbud inte hade valts, hade överklagat det första beslutet hos marknadsdomstolen och där anfört att A Ab borde ha uteslutits ur anbudsförfarandet på den grunden att bolaget inte uppfyllde lämplighetskraven.

Marknadsdomstolen upphävde stadens beslut. Marknadsdomstolen ansåg att A Ab ensam skulle anses ha varit anbudssökande och anbudsgivare och att bolaget inte hade kunnat uppfylla lämplighetskravet till den del som bolaget som referens hade uppgett en leverans som utförts av ett dotterbolag till A Ab. Marknadsdomstolen hänvisade på denna punkt till att det i de handlingar som ingått i anbudsförfrågan hade förutsatts att anbudssökanden och anbudsgivaren själv hade utfört de leveranser som vederbörande refererade till i syfte att styrka sin erfarenhet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att marknadsdomstolen inte borde ha upphävt stadens beslut på de grunder som marknadsdomstolen anfört i sitt beslut. Enligt unionens domstols rättspraxis kunde anbudssökandens och anbudsgivares rätt att enligt 61 § 2 mom. i lagen om offentlig upphandling åberopa andra aktörers resurser inte inskränkas i annat än vissa undantagsfall, som det inte nu var fråga om. I motsats till vad marknadsdomstolen hade konstaterat hade A Ab under de förutsättningar om vilka bestäms i nämnda 61 § 2 mom. kunnat uppfylla lämplighetskravet genom att åberopa sitt dotterbolags resurser. Genom att förfara på detta sätt hade den upphandlande enheten således inte gått felaktigt till väga.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade dock att staden hade gått felaktigt till väga genom att låta den ifrågavarande anbudsgivaren delta i anbudsförfarandet och genom att välja denna anbudsgivares anbud trots att uppgifterna om vem som var anbudssökande och anbudsgivare inte varit samstämmiga i anbudsansökan och i anbudet, utan varit sinsemellan motstridiga. Handlingarna gav inte entydigt besked om vem som var anbudssökande och anbudsgivare i upphandlingsförfarandet och vilken aktörs resurser A Ab hade haft för avsikt att åberopa.

Eftersom anbudsansökan och anbudet inte gav möjlighet att på behörigt sätt bedöma bland annat om villkoren för att få delta i anbudsförfarandet var uppfyllda och fatta beslut om vilket anbud som skulle väljas, borde staden ur anbudsförfarandet ha uteslutit den anbudsgivare vars anbud sedermera valts. Det hade inte varit möjligt att i efterhand rätta ovan nämnda oklarhet i anbudsansökan och anbudet genom att begära att anbudssökanden eller anbudsgivaren skulle komplettera eller precisera uppgifterna.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog de besvär som staden och den anbudsgivare vars anbud valts hade anfört i högsta förvaltningsdomstolen och fastställde marknadsdomstolens slutsats.

Lagen om offentlig upphandling 56 § 4 mom., 61 § och 71 §