20.10.2014

Migrationsverket hade avslagit en ansökan om internationellt skydd och uppehållstillstånd som medborgare i Ryska federationen hade gjort och bestämt att de skulle avvisas till Ryska federationen.

Förvaltningsdomstolen hade avslagit ändringssökandenas besvär över Migrationsverkets beslut utan att bereda ändringssökandenas ombud tillfälle att i enlighet med sin begäran uttala sig om den landsinformation som förvaltningsdomstolen hade använt sig av i motiveringen till sitt beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att handläggningen av en ansökan om internationellt skydd i första hand grundade sig på att sökanden hördes personligen, varvid han eller hon till den beslutsfattande myndigheten kunde framföra alla sina skäl för beviljande av asyl samt de omständigheter som talade för ansökan. Migrationsverket hade som praxis att i sitt beslut referera innehållet i den landsinformation som låg till grund för beslutet samt uppge källorna. Genom att överklaga beslutet hos förvaltningsdomstolen hade ändringssökanden möjlighet att bestrida källmaterialet, dess innehåll samt de slutsatser som Migrationsverket dragit utifrån detta. Ändringssökanden hade också möjlighet att i förvaltningsdomstolen presentera ny landsinformation, som kunde skilja sig från den som Migrationsverket använt sig av.

Rådets direktiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (procedurdirektivet) samt människorättsdomstolens och Europeiska unionens domstols rättspraxis förutsatte att när en person söker internationellt skydd ska hans eller hennes situation bedömas individuellt utgående från den utredning som han eller hon lagt fram, så att bedömningen grundar sig på aktuell landsinformation. Kravet att landsinformationen skulle vara aktuell innebar också skyldighet för förvaltningsdomstolen att granska landsinformationen inte bara till den del som Migrationsverket hade hänvisat till den, utan också i vidare omfattning. Vid behov var förvaltningsdomstolen även skyldig att självmant skaffa aktuell landsinformation.

Enligt 34 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen var utgångspunkten den att parterna skulle höras om ny utredning i saken. Vid bedömningen av om det fanns behov att höra sökanden om den landsinformation som förvaltningsdomstolen använt sig av hade det dock betydelse huruvida den landsinformation som förvaltningsdomstolen skaffat omedelbart berörde den enskilda ändringssökanden. Vidare skulle det beaktas i vilken mån besvärsgrunderna hänförde sig till tillförlitligheten av den landsinformation som använts och huruvida innehållet i denna landsinformation var densamma som i den utredning som Migrationsverket framfört i saken. Det väsentliga var därvid i vilken mån den information som förvaltningsdomstolen fått i stället för informationen ur den källa som Migrationsverket använt var likadan som denna information. Den omständigheten att förvaltningsdomstolen inte särskilt hade berett ändringssökandena tillfälle att uttala sig om den landsinformation som legat till grund för dess beslut skulle därför inte anses innebära att det skulle ha skett ett fel i förfarandet, då landsinformationen inte direkt gällde ändringssökanden eller hade ändrats eller varit ny i jämförelse med den som Migrationsverket använt sig av i sitt beslut.

Utlänningslagen 97 § 2 mom. och 98 § 2 mom.

Förvaltningsprocesslagen 34 § 1 och 2 mom.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 47.1 och 47.2 samt 52.3

Rådets direktiv (2005/85/EG) om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus artikel 8.2

Se även HFD 2014:114 samt Europeiska människorättsdomstolens domar 5.6.2012 (Shakurov mot Ryssland) och 5.10.2000 (Maaonia mot Frankrike) samt 3.12.2002 (Naumov mot Albanien)