17.4.2014

Migrationsverket hade med hänvisning till 36 § 2 mom. i utlänningslagen avslagit turkiska medborgaren B:s ansökan om uppehållstillstånd. Förvaltningsdomstolen hade avslagit besvären över Migrationsverkets beslut.

I sina besvär i högsta förvaltningsdomstolen hänvisade B till att associationsavtalet mellan Republiken Turkiet och Europeiska ekonomiska gemenskapen samt den så kallade standstill-klausulen i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till detta avtal utgjorde ett hinder för tillämpningen av 36 § 2 mom. i utlänningslagen.

Enligt unionens domstols rättspraxis har artikel 41.1. (standstill-klausulen) i associationsavtalet en direkt rättsverkan, varför ändringssökanden hade rätt att åberopa denna artikel vid handläggningen av ett ärende som gällde uppehållstillstånd för näringsidkare och sökandens etableringsfrihet. Enligt unionsdomstolens rättspraxis hindrar unionen genom standstill-klausulen medlemsstaterna att införa sådana nya åtgärder som syftar till eller har som följd att förutsättningarna för att en turkisk medborgares ska kunna etablera sig på en medlemsstats område och på motsvarande sätt beviljas uppehållstillstånd är mera begränsande än de som tillämpades när tilläggsprotokollet trädde i kraft i medlemsstaten.

Associationsavtalet och tilläggsprotokollet hade blivit förpliktande för Finland 1.1.1994. Enligt den då gällande utlänningslagens 21 § kunde ett uppehållstillstånd återkallas om sökanden lämnat oriktiga upplysningar eller hemlighållit något. I praxis tillämpades dessa grunder för återkallande också vid prövningen av förutsättningarna att bevilja uppehållstillstånd. Kringgående av lagen hade således redan enligt 1991 års utlänningslag utgjort ett hinder för beviljande av tillstånd. De förutsättningar enligt vilka tillstånd kunde beviljas enligt den då gällande lagen hade i stor utsträckning baserat sig på myndigheternas fria prövningsrätt, som lagstiftaren inte hade begränsat. Därför kunde man inte anse att myndighetens beslutsfattande i en situation där det eventuellt var fråga om kringgående av lagen skulle ha varit mera kringskuret när lagen trädde i kraft än enligt gällande lag. Möjligheterna att tillämpa bestämmelserna om kringgående av lagen var de facto avsevärt större enligt 1991 års lag än nu gällande lag. Bestämmelsen i 36 § 2 mom. i utlänningslagen ansågs således inte vara en sådan förbjuden ny begränsning som avses i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till associationsavtalet.

Vid bedömningen av frågan om 36 § 2 mom. i utlänningslagen blev tillämplig i fallet skulle det anses ha betydelse att ändringssökanden, innan hon enligt vad hon berättat köpt en bolagsandel i ett öppet bolag av sin bror, hade ansökt om uppehållstillstånd för arbetstagare för arbete i ett företag som ägde av en annan bror. Ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare hade avslagits, likaså besvären. Ändringssökanden hade uppgett att hon hade betalat sin bror 10 000 euro i kontanter för bolagsandelen. Betalningen hade enligt ändringssökanden skett till den bror som fortfarande var den andra bolagsmannen i bolaget. Beträffande tidpunkten för betalningen hade ändringssökanden kommit med två olika uppgifter. Ändringssökandens kännedom om bolaget och företagsverksamhet var synnerligen anspråkslös. Hon hade år 2001 skilt sig från sin turkiska make, men hade dock tillsammans med honom ett barn som fötts efter äktenskapsskillnaden. Ändringssökanden hade uppgett att hennes tidigare make också var bosatt i Finland, men ändringssökanden hade inte närmare uppgifter om var han bodde, trots att de tidigare makarna hade två minderåriga barn tillsammans.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att Migrationsverket under ovan nämnda förhållanden hade haft grundad anledning att betvivla syftet med ändringssökandens ansökan om uppehållstillstånd. Utredningen om betalningen av bolagsandelen kunde inte anses trovärdig. Migrationsverket hade vid prövningen av ändringssökandens ansökan kunnat beakta ändringssökandens familjesituation och den omständigheten att hon tidigare ansökt om uppehållstillstånd på en annan grund och att denna ansökan avslagits.

Avtalet om upprättandet av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet, undertecknat i Ankara 12.9.1963 och fastställt för gemenskapens vidkommande genom Rådets beslut 64/732/EEG (EGT 1964, 217, s. 3685, ovan associationsavtalet) artikel 2.1

Tilläggsprotokollet till associationsavtalet, antaget och fastställts för gemenskapens vidkommande genom Rådets förordning nr 2760/72 (EGT L 293, s. 1) artikel 41.1

Utlänningslagen (378/1991) 21 §

Utlänningslagen (301/2003) 3 § 7 och 9 punkten, 36 § 2 mom., 72 § 3 mom., 76 § och 84 § 1 och 2 mom.