19.6.2013/2034 HFD:2013:110

Markanvändning och byggande - Undantag - Strandbyggande - Dimensioneringsgrunder - Omvandling av strandlinje - Vildmarksområde

Närings-, trafik- och miljöcentralen hade avslagit en ansökan om undantag från den bygginskränkning om vilken bestäms i 72 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen. Som skäl för beslutet hade anförts att om undantaget beviljades skulle den dimensionerade byggrätten för moderlägenheten bli alltför stor per kilometer omvandlad strandlinje. Förvaltningsdomstolen hade avslagit sökandens besvär och hade likaså motiverat sitt beslut med bland annat dimensioneringen av byggrätten per kilometer omvandlad strandlinje.

Högsta förvaltningsdomstolen anförde i sitt beslut att bestämmelser om innehållet i en plan som reglerar markanvändningen på ett strandområde finns i 73 § i markanvändnings- och bygglagen, men att i detta lagrum inte hade bestämts något om hur många fritidsbyggnader som högst får finnas per kilometer eller hur strandlinjen ska mätas. Kommunen hade följaktligen en stor rörelsefrihet när det gällde att bestämma hur många semesterbyggnader som fick finnas på ett strandområde.

När en plan gjordes, gällde det dock att med hänsyn till vad som föreskrivs i nämnda 73 § utreda bland annat hur väl de aktuella strandområdena lämpade sig att bebyggas, om områdena var en del av en värdefull landskapsbild, vilka naturskyddsobjekt eller andra naturvärden som eventuellt fanns på området samt om den markanvändning som föreslogs i den tilltänkta planen var förenlig med dessa egenskaper hos området. Kommunen kunde som grund för planläggningsarbetet anta allmänna dimensioneringsgrunder, som kunde gälla till exempel det högsta tillåtna antalet byggplatser för fritidsbostäder, antingen på hela planområdet eller i olika zoner, samt även bestämma hur strandlinjen skulle mätas. Kommunen hade stor rörelsefrihet när det gällde dimensioneringsgrunderna, förutsatt att den plan som man gjort med tillämpning av dessa uppfyllde kraven i 73 § i markanvändnings- och bygglagen samt 6 § i Finlands grundlag.

De krav som en plan som reglerar markanvändningen på ett strandområde ska uppfylla enligt bestämmelserna i 73 § i markanvändnings- och bygglagen hade visserligen en viss inverkan vid prövningen av en ansökan om undantag. Vid denna prövning var det dock inte möjligt att på samma sätt som vid planläggning börja med att slå fast bestämda dimensioneringsgrunder och sedan låta dessa avgöra enskilda ansökningar. Sådana grunder kunde endast en kommun besluta att skulle tillämpas, inom ramen för sin prövningsrätt som planläggningsmyndighet. Saken kunde följaktligen inte avgöras enligt de grunder vilka framgick av förvaltningsdomstolens eller närings-, trafik- och miljöcentralens beslut och vilka baserade sig på att den behöriga myndigheten bestämt sig för ett sätt att beräkna strandlinjens längd och för en högsta tillåten exploatering per kilometer.

Vid prövningen av ansökan om undantag skulle dock beaktas att byggplatsen, som utgjordes av ett outbrutet område av en fastighet, gränsade till ett vildmarksområde och ett objekt som tagits med i nätverket Natura 2000. Behovet att genom planläggning reglera byggverksamheten på området var därför större än vanligt. Planläggningen måste ske med iakttagande av de krav på innehållet i en plan som ställs i 73 § i markanvändnings- och bygglagen och som syftar till att slå vakt om områdets naturvärden. Dessa krav kunde medföra att det även vid planläggningen kunde visa sig omöjligt att tilldela strandområdena längs ån en större byggrätt än en sådan som i storlek underskred den genomsnittliga. Det outbrutna område som ansökan gällde låg vid ån, på ett strandområde där det fanns flera lägenheter som styckats ut från samma moderlägenhet. Ett undantag som beviljats en av dessa styckningslägenheterna hade vid en senare planläggning kunnat riskera en jämbördig behandling av de övriga styckningslägenheterna, eftersom det var oklart om byggande ens genom planläggning kunde bli möjlig på alla styckningslägenheter.

Områden av moderlägenheten hade dessutom omfattats av en strandgeneralplan, som antagits med ett senare upphävt beslut. Arbetet med en ny strandgeneralplan pågick. Ett enskilt beslut om undantag, som skulle ha avgjort möjligheterna att bebygga lägenheten, hade, om det hade fattats medan generalplaneringen av en del av moderlägenheten pågick, kunnat riskera ett senare likvärdigt bemötande av de övriga markägarna vid generalplaneringen och även begränsa planläggningsalternativen. De besvär som undantagssökanden anfört avslog i högsta förvaltningsdomstolen.

Markanvändnings- och bygglagen 72 § 1 mom., 73 § samt 171 § 1 mom., 2 mom. 1 punkten och 3 mom.
Finlands grundlag 6 §

Se och jfr HFD 2013:91, som gällde en generalplan.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.