31.1.2011/194 HFD:2011:11

Markanvändning och byggande - Behovet av att utarbeta detaljplan - Avgränsningen av ett detaljplaneområde - Kommunens planeringsmonopol - Kommunen markpolitiska program - Jämlikhet mellan markägare - En generalplans styrande inverkan

En stad hade utarbetat en detaljplan för ett cirka 10 hektar stort område, som staden ägde. I planen anvisades huvudsakligen småhustomter för cirka 270 invånare. Detaljplaneområdet låg väster om ett redan tidigare detaljplanerat område, dock så, att det mellan områdena fanns en cirka 70 meter bred och drygt 400 meter lång privatägd landremsa, som inte var detaljplanerad. I en generalplan från 2004 hade det nu detaljplanerade området och det privatägda området gemensamt reserverats för bostadsändamål. Kommunfullmäktiges beslut att anta detaljplanen hade överklagats av personer som ägde markområden på det område som detaljplanen inte omfattade. Förvaltningsdomstolen hade upphävt kommunfullmäktiges beslut. Enligt förvaltningsdomstolen hade staden missbrukat sin prövningsrätt när den bestämde gränserna för planeområdet och i sin detaljplanering inte i tillräcklig utsträckning beaktat att generalplanen skulle styra detaljplaneringen.

Stadsstyrelsen överklagade förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen, som upphävde beslutet. En kommun är skyldig att detaljplanera ett område när bestämmelserna i 51 § i markanvändnings- och bygglagen förutsätter det. Nämnda lagrum ger inte en enskild markägare rätt att få sitt område planerat. Det är kommunens sak att avgöra om en plan behöver utarbetas. Av kravet att markägarna ska bemötas jämlikt följer å andra sidan att beslutet att ta med eller inte ta med ett bestämt område i detaljplaneringen inte kan avgöras uteslutande beroende på om ett område tillhör en viss markägare eller inte. Avgränsningen av det område som skulle detaljplaneras kunde således inte heller styras enbart av kommunens målsättning att i första hand planera områden som kommunen själv ägde. En sådan i stadens markpolitiska program intagen målsättning kunde inte ges högre prioritet än markanvändnings- och bygglagens bestämmelser om hur detaljplaneringen i en kommun ska fortskrida och hur generalplanen ska styra detaljplaneringen.

Med hänsyn till syftet att trygga kommunens beslutanderätt i detaljplaneringen, ett syfte som framgår av 51 § i markanvändnings- och bygglagen, stadsstyrelsens utredning om hur avgränsningen av området hade motiverats med skäl som hänförde sig till markanvändningen samt den omständigheten att det område som i detta skede hade lämnats utanför detaljplaneringen var så stort att det kunde vara ändamålsenligt att låta området bli föremål för separat planläggning, ansågs stadsfullmäktige inte ha handlat i strid med kravet att markägare ska bemötas jämlikt eller annars överskridit gränserna för sin prövningsrätt när den antog detaljplanen för ett på ovan nämnt sätt avgränsat planeområde.

Markanvändnings- och bygglagen 20 § 1 mom. , 50 § och 51 §

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.