29.9.2009

1. Bevisvärdering

När en domstol i enlighet med 51 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen (586/1996) beslutar på vilka omständigheter ett avgörande i ett mål som gäller förbjudet samarbete mellan näringsidkare kan grundas, ska den ta hänsyn till de problem med att finna bevis som kan förekomma samt till att man inte kan ställa samma krav på bevisning i ett konkurrensärende som i ett brottmål. Följaktligen kan domstolen även använda sig av slutledningar för att konstatera om ett sådant förbjudet samarbete har förekommit. Den omständigheten att liknande händelser har inträffat och liknande verksamhetsmodeller har tillämpats på marknaden samt andra indiciebevis kan tyda på brott mot konkurrensregler, om de inte kan förklaras på något annat logiskt sätt. När domstolen gör sådana slutledningar, är det ingenting som hindrar att den vid sidan av andra spridda bevis ger betydelse även åt det som vittnen berättar att de har hört berättas. På motsvarande sätt kan det vara möjligt att utgående från enskilda, sinsemellan liknande händelser dra den slutsatsen att det finns ett samband mellan händelserna och att de bildar en helhet. Det viktiga är att bevisen bedöms som helhet. När det gäller den tid som verksamheten anses ha pågått, ska det anses tillräckligt att de framlagda bevisen hänför sig till faktiska omständigheter som ligger tillräckligt tätt inpå varandra för att man rimligen ska kunna kan konstatera att brottet mot konkurrens¬reglerna har pågått utan avbrott från den tidpunkt då kartellen påstås ha inletts till den tidpunkt då den har upphört.

2. Frist för framställning om påföljdsavgift

Bestämmelsen i 22 § i lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992) ska tolkas så, att ett yrkande om påföljdsavgift för en näringsidkare inte ska bestämmas sedan de fem år som nämns i bestämmelsen har gått sedan näringsidkaren upphörde med konkurrensbegränsningen.

Om det mellan tillvägagångssätt som strider mot lagen om konkurrensbegränsning råder ett sådant samband att de tillsammans bildar ett brott mot bestämmelserna om konkurrensbegränsningar som ska betraktas som en enda helhet, ska fristen om fem år anses börja löpa tidigast från det att det sista tillvägagångssättet i denna helhet har upphört.

3. Besvärsgrunder som gäller lagstridigheten av Konkurrensverkets förfarande

I högsta förvaltningsdomstolen var det fråga om att ändring söktes i marknadsdomstolens beslut och således om huruvida näringsidkarna i enlighet med Konkurrensverkets framställning skulle åläggas att betala påföljdsavgift. Det gällde att avgöra om de näringsidkare som framställningen gällde hade brutit mot bestämmelserna i 5 och 6 § i lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992). Det förfarande i Konkurrensrådet som föregick framställningen till marknadsdomstolen skulle därför inte bli föremål för separat bedömning i högsta förvaltningsdomstolen.

4. Besvärsgrunder som gäller bevismetoder

Konkurrensverkets utredningsbefogenheter avgränsas noggrant av bestämmelserna i 20 § (448/1994) 3 mom. i lagen om konkurrensbegränsningar. De inspektioner som hade förrättats med stöd av nämnda 20 § innebar under dessa förhållanden inte ett sådant ingrepp i bolagens rättigheter som skulle anses innebära en kränkning av artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. Följaktligen fanns det inget som hindrade domstolen att beakta det bevismaterial som inhämtats genom de inspektioner som Konkurrensverket hade verkställt utan att i förväg meddela bolagen.

Vid handläggningen av målet i marknadsdomstolen hade vittnen som i förhållande till parterna är utomstående avlagt vittnesmål och besvarat de frågor som hade ställts till dem och hade således avstått från att åberopa sin rätt att vägra vittna och besvara frågor. Ett bolag som varit part i målet hade inte på dessa vittnens vägnar kunnat åberopa den rätt som dessa eventuellt hade haft att vägra avlägga vittnesmål eller besvara frågor, en rätt som hade stiftats i syfte att skydda vittnena.

I de lagar som skulle tillämpas i målet, lagen om konkurrensbegränsningar och förvaltningsprocess¬lagen, finns inga bestämmelser om användning av upptagningar av telefonsamtal som bevis. Bolaget hade haft möjlighet att framföra sin tolkning av innehållet i och syftet med dessa upptagningar och vid den muntliga förhandlingen i marknadsdomstolen höra samtalsparterna i dessa telefonsamtal. Under telefonsamtalen hade uteslutande arbetsangelägenheter avhandlats, varför det i ljudupptagningarna inte kunde ha varit fråga om kränkning av privatliv. Följaktligen fanns det inget hinder för att beakta innehållet i dessa upptagningar.

De handlingar som en anställd hos ett bolag som var part i målet hade lämnat till Konkurrensverket var antingen uppsatta av den anställda själv eller anslöt sig till vederbörandes arbetsuppgifter. I målet hade inte visats att den anställda skulle ha tagit handlingarna olovligen. Bolaget hade haft tillfälle att ge förklaring om dessa handlingar samt vid den muntliga förhandlingen i marknadsdomstolen haft tillfälle att höra den anställda även om dessa handlingar. Följaktligen fanns det inget hinder för att beakta handlingarna.

5. Konkurrensbegränsningarnas faktiska karaktär

När den enligt 6 § i lagen om konkurrensbegräns¬ningar (480/1992) förbjudna uppdelningen av marknaden enligt vad som framförts i ärendet hade genomförs med hjälp av ett sådant samordnat anbudsförfarande som är förbjudet enligt 5 § i nämnda lag, var en separat granskning av åtgärderna såsom brott mot bestämmelserna i lagens 5 eller 6 § inte nödvändig.

I målet hade inte anförts något som tydde på att de entreprenader där staten var beställare och de där beställaren var en kommun eller enskild inte skulle ha varit en del av samma uppdelning av marknaden. Tvärtom delades de entreprenader där staten var beställare huvudsakligen mellan de största asfaltbolagen i trakter där avtal om fördelning av entreprenaderna hade ingåtts även i fråga om entreprenader där en kommun eller enskild var beställare. Uppdelningen av statliga entreprenader hade dessutom skett huvudsakligen under samma år som uppdelningen av entreprenader där kommuner eller enskilda var beställare. Vidare gällde det att observera att med de statliga entreprenaderna hade förknippats ett förbud att utföra andra entreprenader i trakten eller sälja asfaltmassa till andra mindre bolag, som främst utförde entreprenader år enskilda. Detta förbud hade påverkat marknadsbeteendet och marknadens funktionsförmåga i vidare omfattning än endast i fråga om de statliga entreprenaderna. Följaktligen kunde kartellen inte delas upp i en del som enbart skulle ha gällt entreprenader där staten var beställare och en del som enbart skulle ha gällt entreprenader där kommunen eller enskilda var beställare, utan det var fråga om ett enda övergripande arrangemang som omfattade samtliga typer av entreprenader och där den centrala målsättningen var att en fungerande konkurrens inte längre skulle finnas på den finländska asfaltmarkanden. När hänsyn dessutom togs till att en stor del av företagen i målet antingen själva hade haft riksomfattande verksamhet eller hade samarbetat med ett företag som hade riksomfattande verksamhet, saknade den geografiska uppdelningen av asfaltmarknaden, uppdelningen av entreprenaderna i statliga, kommunala och enskilda entreprenader och avskiljandet av försäljningen av asfaltmassa till en egen marknad betydelse vid bedömningen av frågan om det med stöd av den bevisning som Konkurrens¬verket hade anfört skulle anses att Konkurrensverkets framställning skulle bifallas.

Konkurrensverkets bevis omfattade vare sig geografiskt eller i fråga om den tid som de hänförde sig till alla händelser på asfaltmarknaden under den tidsperiod som avsågs i Konkurrensverkets framställning. Utgående från bevisen kunde man dock skapa sig en helhetsbild av hur asfaltmarknadens funktion under den tidsperiod som avsågs i framställningen. Enligt bevisen var det uteslutet att det vore frågan om att man av en tillfällighet samtidigt skulle ha gått till väga på liknande sätt. Med hänsyn till vad man på basis av tidigare undersökningar och erfarenheter på allmän nivå vet om hur karteller fungerar, är den mest trovärdiga förklaringen till likheterna mellan händelserna på olika geografiska områden och iakttagelserna av olika vittnen den att de närings¬idkare i asfaltbranschen som framställningen om påföljdsavgift gällde hade kommit överens om att dela upp hela asfaltmarknaden i Finland mellan sig och kommit överens om de åtgärder med vilka delningen ska genomföras.

6. Tiden som kartellen varade

I efterskott är det svårt att ange exakta datum när kartellen hade börjat och upphört, då det är fråga om en kartell som har gällt flera år, omfattat ett stort geografiskt område och en stor marknad och där de största aktörerna i branschen har varit med. Med hänsyn till att kartellen enligt framställningen om påföljdsavgift totalt har varat nästan åtta år, var bedömningen av hur allvarliga förseelserna varit och vilka påföljdsavgifter som skulle bestämmas för dem inte beroende av att man kunde bestämma en exakt tidpunkt när kartellen hade inletts och avslutats.

7. Påföljdsavgifternas högsta tillåtna belopp

Inom ramen för det normalintervall som anges i 8 § (480/1992) i lagen om konkurrens¬begräns¬ningar kan påföljdsavgiften för en näringsidkare bestämmas oberoende av vilken näringsidkarens omsättning har varit under det föregående året.

Som den omsättning under det föregående året som påverkar påföljdsavgiftens högsta tillåtna belopp ska i första hand betraktas omsättningen under det år som föregår den första instansens, det vill säga marknadsdomstolens, beslut om påföljdsavgiften.

8. Näringsidkarens ansvar för konkurrensbegränsningar i bolag som näringsidkaren förvärvat

Bestämmelsen i 8 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar kan inte tolkas så, att det inte vore möjligt att bestämma påföljdsavgift för någon annan än uttryckligen det rättssubjekt som konstaterats ha brutit mot ifrågavarande bestämmelser i lagen, om det är så att det rättssubjekt som har brutit mot bestämmelserna inte längre existerar.

Den juridiska bedömningen av saken grundar sig i väsentlig mån på det ekonomiska innehållet i arrangemangen och inte enbart på en juridisk form. Det väsentliga innehållet i begreppet näringsidkare är att en sådan bedriver ekonomisk verksamhet.

För ett fungerande konkurrensrättsligt tillsyns- och påföljdssystem samt den målsättning att trygga en sund och fungerande ekonomisk konkurrens som anges i 1 § (480/1992) i lagen om konkurrensbegränsningar vore det en nackdel om bolagen genom olika frivilliga arrangemang kunde undgå sitt konkurrensrättsliga ansvar.

9. Tillämpning av gemenskapsrätten

När högsta förvaltningsdomstolen enligt lagen om konkurrensbegränsningar bedömde de åtgärder som de företag som avsågs i Konkurrensverkets framställning hade vidtagit, ansåg högsta förvaltningsdomstolen, att med beaktande av att lagen om konkurrensbegräsningar syftade till att närma den finska konkurrenslagstiftningen till Europeiska gemenskapens konkurrensregler och särskilt den omständigheten att en så kallad inverkan på handeln förekom i målet, skulle vid tolkningen av bestämmelserna i lagen hänsyn även tas till de gemenskapsrättsliga bestämmelser om konkurrensbegränsningar som hade varit i kraft vid den tidpunkt som avsågs i framställningen om påföljdsavgifter samt till Europeiska gemenskapernas domstols praxis vid tolkningen av dessa bestämmelser.

Lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992) 5, 6, 8, 20 (448/1994) och 22 § (1529/2001)
Förvaltningsprocesslagen (586/1996) 51 §
Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
Europeiska människorättskonventionen