13.3.2008

I 1 § 1 mom. i lagen om friluftsliv föreskrivs, att om det för den allmänna friluftsverksamheten är av vikt att färdseln för dem som idkar friluftsliv leds genom en fastighet, och åsamkas inte fastigheten betydande olägenhet av detta, skall från fastigheten upplåtas ett område att användas såsom friluftsled. På de grunder som framgår av avgörandet ansåg högsta förvaltningsdomstolen att anläggningen av en friluftsled inte fick förorsaka den fastighet över vilken leden sträckte sig större olägenhet eller skada än vad som var nödvändigt för att syftet med leden skulle nås. Friluftsleden eller en del av den skulle följaktligen ledas genom fastighetens område så, att dess sträckning med hänsyn till syftet med anläggningen av friluftsleden och friluftsleden som helhet förorsakade minst olägenhet eller skada av betydelse för fastigheten.

Av bestämmelserna om förfarandet för hörande och framställning av anmärkningar i 4 § i lagen om friluftsliv följde att den regionala miljöcentralens beslut om planen för friluftsleden inte var ett beslut som avsåg fastställande av ett kommunalt förvaltningsbeslut som underställts miljöcentralen för fastställande, utan ett förvaltningsbeslut som avses i 43 § i förvaltningslagen och 4 § i förvaltningsprocesslagen, och att den regionala miljöcentralen när den fattade sitt beslut även hade behörighet att bestämma en annan sträckning av leden än vad kommunen avsett i sin plan, med beaktande av de bestämmelser som var tillämpliga i saken samt de anmärkningar som framställts till miljöcentralen.

Lagen om friluftsliv 1, 3, 4 och 32 a §
Finlands grundlag 15 §

Jfr följande:
Lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter 4 § 1 mom.
Vattenlagen 2 kap. 3 §
Landsvägslagen 13 § 2 mom.
Banlagen 6 § 3 mom.
Fastighetsbildningslagen 157 § 1 mom.
Lagen om enskilda vägar 7 § 1 mom.
Gruvlagen 12 § 2 mom.
Markanvändnings- och bygglagen 161 § 1 mom.
Terrängtrafiklag 1 § och 16 § 3 mom.

Jfr även HFD 17.10.2006 liggare 2724