27.12.2006

Pensionären A, som hade arbetat i Finland och Sverige, bodde i Finland och omfattades av den finländska lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet. Under år 2000 fick A pension såväl från Finland som Sverige. Då A inte hade visat att hon i Sverige skulle ha betalt sjukförsäkringspremie eller att sjukförsäkringspremie skulle ha dragits från den pension som betalts till henne från Sverige och att premier således faktiskt redan tidigare skulle ha betalts, kunde hon för skatteåret 2000 påföras en sjukförsäkringspremie för sina sammanlagda pensionsinkomster från Finland och Sverige så, att premien inte fick överstiga årsbeloppet av pensionen från Finland, som var det land som svarade för förmånerna. Skatteåret 2000.

Europeiska gemenskapernas domstols dom 18.7.2006 i ärendet C-50/05

Sjukförsäkringslagen (364/1963) 1, 32 och 33 §
Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, artiklarna 13.2 f, 27 och 33.1

1. ÄRENDETS TIDIGARE HANDLÄGGNING

1.1. Beskattning

A har under skatteåret 2000 varit bosatt i Finland och för året fått folkpension från Folkpensionsanstalten samt Statskontoret, Kommunernas pensionsförsäkring och Ömsesidiga Pensionsförsäkringsbolaget Ilmarinen. Dessutom har A för samma år även fått folkpension och tilläggspension från Sverige. Det sammanlagda beloppet av dessa pensioner från Finland och Sverige har uppgått till 121 697 mark.

I beskattningen för skatteåret 2000 har A betraktats som allmänt skattskyldig i Finland och hennes pensionsinkomst från Sverige har tagits med i beskattningsunderlaget, enligt vad som bestäms i artikel 18.1 och 25.3 d i avtalet 23.9.1996 mellan de nordiska länderna för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet (FördrS 26/1997). A:s skattepliktiga förvärvsinkomst i kommunalbeskattningen har fastställts till 121 697 skattören och för denna inkomst har A debiterats en sjukförsäkringspremie om 3 893,81 mark.

Skatterättelsenämnden har 11.9.2002 ogillat A:s yrkande att nämnden skall rätta hennes beskattning och undanröja de sjukförsäkringspremier som påförts henne för pensionsinkomsten från Sverige.

1.2. Handläggningen i förvaltningsdomstolen

A:s besvär

A har yrkat att hennes beskattning ändras så, att de sjukförsäkringspremier undanröjs som hon grundlöst och felaktigt har påförts på pensionsinkomsten från Sverige. När någon i Finland påförs en sjukförsäkringspremie, skall förutom bestämmelserna i den finska sjukförsäkringslagen även iakttas vad som på ett för Finland bindande sätt bestäms i avdelning III, kapitel 1, avsnitt 5 och 7 i rådets förordning (EEG) Nr 1408/71 om ordnande och finansiering av social trygghet samt avgifter som får bäras upp hos pensionärer för sjukdom och moderskap samt ålderdom, invaliditet och arbetslöshet. De medel med vilka förmånerna bekostas samlar bosättningslandet Finland in i enlighet med sin interna lagstiftning. Om avgifter som betalas av pensionärer bestäms i artikel 33.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71. I enlighet med denna bestämmelse uppbärs de i fråga varande avgifterna med stöd av den finska sjukförsäkringslagen enligt en försäkringsprincip så, att varje försäkrad som är bosatt i Finland är skyldig att betala sjukförsäkringspremie på sin beskattningsbara inkomst i kommunalbeskattningen, oberoende av om någon förmån med stöd av nämnda sjukförsäkringslag betalas till honom eller henne. En pensionär debiteras alltså inte på sjukförsäkringspremier på basis av de kostnader som pensionären har givit upphov till, såsom man med stöd av artikel 36 i nämnda förordning gör i fråga om förmåner som har ordnats och bekostats för en annan medlemsstats räkning, i de fall som avses i artiklarna 28-31. Enligt artikel 33 i förordningen är den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pensioner för avgifter för sjukdom och moderskap behörig att göra sådana avdrag, beräknande enligt lagstiftningen i fråga, på den pension som institutionen utger, i den mån kostnaden för förmånerna enligt artikel 27, 28, 28a, 29, 31 och 32 skall betalas av en institution i denna medlemsstat. Bestämmelsen kan dock inte avse kostnaderna för nämnda förmåner, eftersom dessa enligt artikel 36 i samma förordning uppbärs hos den institution i en medlemsstat för vars räkning förmånerna har utgivits. A har även hänvisat till det andra stycket i samma artikel 33 samt till Europeiska gemenskapernas domstols dom i målet C-389/99 (Rundgren). Bosättningslandet Finland kan ta ut sjukförsäkringspremier enbart genom att dra dessa från pensioner som landet faktiskt betalar och då som beräkningsunderlag för premien ta enbart den pension som betalas från Finland.

Skatteombudet har givit ett bemötande och A ett genmäle.

Förvaltningsdomstolens avgörande

Förvaltningsdomstolen har ogillat A:s överklagande och anspråk på rättegångskostnader.

Motivering: Enligt 1 § i sjukförsäkringslagen (364/1963) är envar som är bosatt i Finland försäkrad för sjukdom i enlighet med denna lag. Enligt 32 § i samma lag skall en försäkrad erlägga sjukförsäkringspremie och enligt lagens 33 § påförs den försäkrade sjukförsäkringspremien på basen av antalet skattören under det föregående året, skatteåret. Enligt sjukförsäkringslagen är den försäkrades rätt till förmåner inte knuten till de premier som den försäkrade har erlagt.

Enligt artikel 6 i den nordiska konventionen om social trygghet (FördrS 106/1993) omfattas den som är bosatt i ett nordiskt land av lagstiftningen i bosättningslandet, om inte annat följer av andra bestämmelser i avtalet. I avtalet finns inga separata bestämmelser om avgifter som skulle omfattas av avtalet och få tas ut hos dessa personer.

Enligt artikel 13.2 f. i Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, skall den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom, enligt någon av de artiklar som närmare anges i förordningen och som gäller andra situationer än den som nu är aktuell, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, uteslutande enligt bestämmelserna i denna lagstiftning.

Enligt artikel 27 i nämnda förordning skall en pensionär som har rätt till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, av vilka en är lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, och som har rätt till förmåner enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning, tillsammans med sina familjemedlemmar få sådana förmåner från institutionen på bosättningsorten och på denna institutions bekostnad, som om personen vore en pensionär med rätt till pension endast enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning.

Enligt artikel 33.1 i förordningen skall den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pensioner för avgifter för sjukdom och moderskap vara behörig att göra sådana avdrag, beräknade enligt lagstiftningen i fråga, på den pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna enligt artikel 27 skall betalas av en institution i denna medlemsstat. Den svenska institutionen har således inte varit skyldig att ge nämnda förmåner och den svenska institutionen har inte heller svarat för kostnaderna för förmånerna. Artikel 36 i förordningen, som gäller upptagning av ersättning mellan medlemsstaternas institutioner, påverkar inte saken, inte heller artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet, eftersom den finska institutionen enligt artikel 27 i förordningen ensam svarar för kostnaderna och inte har rätt att ta ut ersättning av den svenska institutionen.

A, som under skatteåret har fått pension såväl från Finland som från Sverige, har under skatteåret varit bosatt i Finland. På basis av boendet skulle på henne tillämpas den finska sjukförsäkringslagen och hon har med stöd av den finska lagstiftningen haft rätt till de förmåner vid sjukdom och moderskap om vilka bestäms i nämnda sjukförsäkringslag, enligt artikel 27 i nämnda förordning på Finska statens bekostnad. Enligt sjukförsäkringslagen skall A betala sjukförsäkringspremie enligt sitt antal fastställda skattören under skatteåren i fråga.

Enligt sjukförsäkringslagen och artikel 33.1 i rådets förordning har i beräkningsunderlaget för sjukförsäkringspremien följaktligen förutom pensionsinkomsterna från Finland även fått inräknas pensionsinkomsterna från Sverige och för pensionen från Finland har A kunnat påföras sjukförsäkringspremier i den mån som Finland enligt artikel 27 i förordningen har svarat för kostnaderna för förmånerna.

Den sjukförsäkringspremie som påförts A överstiger inte heller beloppet av hennes pensionsinkomster från Finland under skatteåret.

A har inte heller anfört något annat skäl varför skatterättelsenämndens beslut skulle ändras. Följaktligen har det inte funnits någon orsak att ändra skatterättelsenämndens beslut.

2. HANDLÄGGNING I HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN

2.1. A:s överklagande

A har begärt att få överklaga förvaltningsdomstolens beslut och med hänvisning till vad hon tidigare har anfört i förvaltningsdomstolen yrkat att förvaltningsdomstolens beslut upphävs och de sjukförsäkringspremier undanröjs som hon har påförts på basis av sina pensionsinkomster från Sverige. Förvaltningsdomstolen har inte tagit hänsyn till att Europeiska unionens kommission med stöd av artikel 226 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen i sitt formella meddelande 11.7.2003, kommissionens brev nr SG (2003) 2257, i ärendet 2001/4647 har yttrat att Finland inte har rätt att i beräkningsunderlaget för sjukförsäkringspremien ta med pensionsinkomster från Sverige. A har även yrkat att få alla sina rättegångskostnader ersatta.

Skatteverkets skatteombud har i sitt bemötande anfört att överklagandet skall ogillas och ett förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol inhämtas.

Stadens skatteombud har i sitt bemötande anfört att överklagandet skall ogillas.

A har i sitt genmäle upprepat sina yrkanden samt hänvisat till kommissionens motiverade yttrande till Republiken Finland 7.4.2004 om att när artikel 33.1 tillämpas, får pensioner betalade av en annan medlemsstat inte inräknas i de inkomster som utgör underlag för beräkningen av sjukförsäkringspremier. Kommissionen har med stöd av artikel 226.1 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen uppmanat Republiken Finland att vidta de åtgärder som avses i yttrandet, dvs. att ändra grunden för påförande och beräkning av sjukförsäkringspremier.

2.2. Social- och hälsovårdsministeriets utlåtande

Social- och hälsovårdsministeriet har på högsta förvaltningsdomstolens uppmaning givit ett utlåtande, i vilket ministeriet har anfört bland annat följande:

Enligt handlingarna har A fått pensionsinkomster från Finland och Sverige. A, som är bosatt i Finland och på den grunden omfattas av det finska sjukförsäkringssystemet, har debiterats på en sjukförsäkringspremie, vilken har bestämts så, att såväl A:s pensionsinkomster från Finland som hennes pensionsinkomster från Sverige har använts som underlag vid beräkningen av premien. Den sjukförsäkringspremie som A har påförts överstiger inte beloppet av hennes pensionsinkomst från Finland under skatteåret.

Europeiska gemenskapernas domstol har i sin dom i fallet Rundgren fastställt att den stat där en pensionstagare är bosatt inte kan ta ut sjukförsäkringspremier av en pensionstagare som får pension från en eller flera medlemsstater, men ingen pension alls från den stat där han är bosatt. Domen i fallet Rundgren gäller således tolkningen av artikel 28a och artikel 33.2. Det var fråga om att en i Finland bosatt person fick pension från Sverige, men ingen pension från Finland. Även A är bosatt i Finland, men hennes situation skiljer sig dock väsentligt från Rundgrens fall såtillvida, att till A har betalts såväl pension från Sverige (folkpension + pensionstillskott), på vilken förordningen nr 1408/71 blir tillämplig, som folk- och arbetspension från Finland, på vilka bägge förordningen likaså blir tillämplig. Därför kan fallet Rundgren samt artiklarna 28a och 33.2, som ligger till grund för det fallet, inte tillämpas i det nu aktuella fallet. I A:s fall tillämpas artikel 27 och artikel 33.1. Till A betalas folk- och arbetspension från Finland. A, som är bosatt i Finland har rätt till sjukförsäkringsförmåner enligt lagstiftningen i den stat där hon är bosatt (Finland). Följaktligen får hon vid sjukdom förmåner "från institutionen på bosättningsorten och på denna institutions bekostnad som om personen vore en pensionär med rätt till pension endast enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning." (artikel 27). Följaktligen är Finland behörig stat såväl när det gäller utbetalningen av pensioner som i fråga om sjukförsäkringen. På denna grund har social- och hälsovårdsministeriet ansett att Finland med stöd av artikel 33.1 i nämnda förordning har rätt att från den pension som utbetalas i Finland göra avdrag för avgifter för sjukdom och moderskap, beräknade enligt finsk lagstiftning. Avdrag kan göras i den mån kostnaden för förmånerna enligt artikel 27, 28, 28a, 29 och 31 skall betalas av en institution i Finland. I A:s fall skall Finland med stöd av artikel 27 svara för samtliga dessa kostnader.

Enligt sjukförsäkringslagen (364/1963) är envar som är bosatt i Finland försäkrad för sjukdom i enlighet med nämnda lag. Enligt 33.2 § i samma lag påförs den försäkrade försäkringspremie på basen av antalet skattören under det föregående året, skatteåret. På de pensioner som har betalts från Sverige har uppburits källskatt i Sverige. Uppbörden av källskatten har grundat sig på avtalet mellan de nordiska länderna för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet (FördrS 26/1997), i vars artikel 18 bestäms att pension som betalas från en avtalsslutande stat beskattas endast i den betalande staten. Från pensioner som utbetalas från Sverige uppbärs inte i Sverige utöver källskatten någon avgift som skulle motsvara den finska sjukförsäkringspremien. I Finland har sjukförsäkringspremien påförts så, att vid beräkningen av premien även har beaktats den pension som pensionstagaren får från Sverige. Att pensionen från Sverige räknas till de inkomster som utgör beräkningsunderlag för sjukförsäkringspremien står i överensstämmelse med artikel 33.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71; den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension (...) "skall vara behörig att göra sådana avdrag, beräknade enligt lagstiftningen i fråga, på den pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna (...) skall betalas av en institution i denna medlemsstat. I det nu aktuella fallet svarar Finland enligt artikel 27 i nämnda förordning för att naturaförmåner ges samt för kostnaderna för förmånerna som om pension skulle betalas enbart i Finland. Denna ståndpunkt får även stöd av Europeiska gemenskapernas domstols dom i målet C-18/95 (Terhoeve), där domstolen i punkt 51 av domen konstaterade att "vidare ankommer det i princip på medlemsstaterna att, i avsaknad av en gemenskapsrättslig harmonisering av nationell lagstiftning, bestämma vilka inkomster som skall beaktas vid beräkningen av socialförsäkringsavgifterna."

Folkpensionsanstalten har i sitt utlåtande på till väsentliga delar samma grunder som social- och hälsovårdsministeriet anfört att överklagandet skall ogillas.

2.3. Finansministeriets utlåtande

Finansministeriet har på uppmaning av högsta förvaltningsdomstolen givit ett utlåtande, i vilket ministeriet har anfört bland annat följande:

Med stöd av 226 i fördraget om upprättandet av Europeiska unionen har Finland 11.7.2003 mottagit ett formellt meddelande och 13.4.2004 ett med stöd av samma artikel givet motiverat yttrande om beräkningsgrunden för avgifter som betalas för social trygghet. I sina svar till komissionen har Finlands regering framfört att det enligt artikel 33.1 i förordningen (EEG) Nr 1408/1971 är tillåtet för Finland att i det belopp som utgör beräkningsunderlag för sjukförsäkringspremien räkna in även pensioner som betalas från andra medlemsstater, dock så, att sjukförsäkringspremie bärs upp endast för pensioner från Finland. Finansministeriet har meddelat sig omfatta regeringens ståndpunkt jämte motiveringar. Ministeriet har även hänvisat till social- och hälsovårdsministeriets utlåtande och förenar sig i tillämpliga delar med den ståndpunkt jämte motiveringar som social- och hälsovårdsministeriet i sitt utlåtande har framfört om Finlands rätt att bära upp sjukförsäkringspremie av pensionstagare som är bosatta i Finland och om hur beräkningsunderlaget för sjukförsäkringspremien bestäms.

Skattestyrelsen har givit ett utlåtande.

A har givit en förklaring, i vilken hon har upprepat sina yrkanden och hänvisat särskilt till kommissionens motiverade yttrande.

Statsombudet och stadens skatteombud har givit förklaringar, i vilka de har upprepat vad de tidigare har anfört i målet.

3. HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLENS BESLUT att begära förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol.

Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat uppskjuta behandlingen av ärendet och med stöd av artikel 234 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen begära ett förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol om hur man skall tolka artikel 33.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen.

Högsta förvaltningsdomstolen har begärt förhandsavgörande om följande tolkningsfråga:

Skall artikel 33.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen tolkas så att det strider mot denna bestämmelse att för en pensionär, i den medlemsstat där pensionären är bosatt, fastställa en sjukförsäkringsavgift i vars beräkningsunderlag, förutom pensioner som utbetalas i bosättningslandet, ingår pensioner som utbetalas i en annan medlemsstat, under förutsättning att sjukförsäkringsavgiften inte överstiger det pensionsbelopp som utbetalas i bosättningslandet och att pensionären, i enlighet med artikel 27 i nämnda förordning, har rätt till förmåner vid sjukdom och moderskap enbart från institutionen i bosättningslandet och på dennas bekostnad?

4. EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS DOMSTOLS DOM

De frågor som högsta förvaltningsdomstolen ställde till Europeiska gemenskapernas domstol har nämnda domstol 18.7.2006 besvarat med sin dom i målet C-50/05. De domskäl som är av betydelse för detta mål i högsta förvaltningsdomstolen lyder som följer:

Prövning av tolkningsfrågan

15. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 33.1 i rådets förordning nr 1408/71 utgör hinder för att i beräkningsunderlaget för de avgifter till sjukförsäkringen som tillämpas i bosättningsstaten för en pensionär som uppbär pension från institutionerna i denna medlemsstat, utöver pensioner som utbetalas i bosättningslandet, även medta pensioner som utbetalas av institutioner i en annan medlemsstat, i den mån sjukförsäkringsavgiften inte överstiger det pensionsbelopp som utbetalas i bosättningslandet.

Yttranden som inkommit till domstolen

16. Den spanska och den portugisiska regeringen anser att den behöriga medlemsstaten inte har rätt att med stöd av bestämmelserna i artikel 33.1 i förordning nr 1408/71 inbegripa pensioner som utbetalats av en institution i en annan medlemsstat i beräkningen av avgifter till sjukförsäkringen. Europeiska gemenskapernas kommission delar denna inställning och menar att enligt den allmänna princip som fastställdes i dom av den 10 maj 2001 i mål C-389/99, Rundgren (REG 2001, s. I-3731), får den behöriga medlemsstaten endast göra avdrag från den pension som utbetalas av en institution i denna stat och inte på pensioner som utbetalas av en institution i en annan medlemsstat.

17. Ovannämnda regeringar och institution grundar sitt resonemang på punkt 49 i domen i det ovannämnda målet Rundgren, enligt vilken det följer av bestämmelserna i artikel 33.1 i förordning nr 1408/71 att det endast är tillåtet för den berörda institutionen i en medlemsstat - i de fall som avses i denna bestämmelse - att göra avdrag för bland annat avgifter för sjukdom på den pension som den utger, det vill säga som den faktiskt betalar ut.

18. Den finska, den nederländska och den norska regeringen har vitsordat att det finns ett samband mellan behörigheten att göra avdrag på pensioner och skyldigheten att betala kostnaden för vårdförmåner. Skyldigheten att betala kostnaden för vårdförmåner kan således inte åläggas institutionen i en medlemsstat som endast har en eventuell behörighet i fråga om pensioner (punkt 47 i domen i det ovannämnda målet Rundgren). De anser emellertid att ett sådant samband, som fastställts i punkt 49 i samma dom, inte hindrar den medlemsstat, där den institution ligger som är behörig att utbetala förmåner från sjukförsäkringen, att i sin interna lagstiftning fastställa vilka inkomster som skall utgöra grund för beräkningen av avgifter till sjukförsäkringen. Denna tolkning stöds av uttrycket "beräknade enligt lagstiftningen i fråga" i artikel 33.1 i förordning nr 1408/71. Utövandet av denna behörighet är villkorad av skyldigheten för institutionen att verkligen utbetala förmånerna till de berörda pensionärerna.

19. Regeringarna anser följaktligen att en medlemsstat i denna situation kan besluta att medta pensioner som utbetalats av en annan medlemsstat i beräkningsunderlaget för avgifterna till socialförsäkringen samtidigt som avgiftsbeloppet inte får överstiga de pensionsbelopp som utbetalats i bosättningsstaten. I det senare fallet kan avgifterna nämligen inte tas ut i sin helhet från de pensioner som utbetalats i denna medlemsstat, vilket skall vara fallet enligt vad domstolen fastställt i punkt 49 i domen i det ovannämnda målet Rundgren.

Domstolens bedömning

20. Syftet med förordning nr 1408/71, såsom anges i dess andra och fjärde skäl, är att säkerställa fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare inom Europeiska gemenskapen, samtidigt som det tas hänsyn till särdragen i den nationella lagstiftningen om social trygghet. Såsom följer av femte, sjätte och tionde skälen i förordningen, är principen att alla arbetstagare skall behandlas lika enligt medlemsstaternas olika lagstiftningar, och förordningens syfte är att på bästa sätt säkerställa likabehandling av alla arbetstagare som är sysselsatta på en medlemsstats territorium och att inte missgynna de arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet. Det system som införts genom förordning nr 1408/71 omfattar således endast samordning och avser särskilt bestämmande av vilken eller vilka lagar som skall tillämpas på anställda och egenföretagare som under olika omständigheter utövar rätten till fri rörlighet (dom av den 9 mars 2006 i mål C-493/04, Piatkowski, REG 2006, s. I-0000, punkterna 19 och 20).

21. Det framgår av beslutet om hänskjutande att A är bosatt i Finland och att hon under år 2000 uppburit pension från institutioner i såväl Sverige som Finland.

22. En pensionär som har rätt till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, av vilka en är lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, har enligt artikel 27 i förordning nr 1408/71 rätt till vårdförmåner enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning som om personen var en pensionär med rätt till pension endast enligt denna sistnämnda medlemsstats lagstiftning.

23. Det åligger således Republiken Finland att, i egenskap av A:s bosättningsland, tillhandahålla vårdförmåner. Denna medlemsstat är enligt artikel 33.1 i samma förordning behörig att göra avdrag på pensioner för avgifter beräknade enligt de villkor som fastställs i dess lagstiftning.

24. Det ankommer på medlemsstaterna att, i avsaknad av en gemenskapsrättslig harmonisering av nationell lagstiftning, bestämma vilka inkomster som skall beaktas vid beräkningen av socialförsäkringsavgifterna (se dom av den 26 januari 1999 i mål C-18/95, Terhoeve, REG 1999, s. I-345, punkt 51). Så är fallet särskilt om gemenskapsrätten innehåller en direkt hänvisning till rättssystemet i den medlemsstat som anges som behörig att göra avdrag till sjukförsäkringen. Det är viktigt att den berörda medlemsstaten beaktar gemenskapsrätten då den utövar denna sin behörighet (se domen i det ovannämnda målet Terhoeve, punkt 34, och dom av den 7 juli 2005 i mål C-227/03, Van Pommeren-Bourgondiën, REG 2005, s. I-6101, punkt 39).

25. I 33 § andra stycket i den finska sjukförsäkringslagen stadgas att försäkringspremien fastställs på basis av den totala inkomst som beaktats vid kommunalbeskattningen, och särskilt pensioner som utbetalts av andra medlemsstater under föregående beskattningsår.

26. I motsats till vad kommissionen och vissa medlemsstater framhållit, nämligen att domstolens ställningstagande i domen i det ovannämnda målet Rundgren i princip innebär att en medlemsstat förbjuds att ta ut avgifter till socialförsäkringen på pensioner från en annan medlemsstat, kan denna lösning inte tillämpas på målet vid den nationella domstolen som är i fråga här.

27. Sulo Rundgren kom ursprungligen från Finland men var sedan den 18 juli 1975 svensk medborgare och hade ingen annan inkomst än folkpension från Konungariket Sverige. Det var även denna medlemsstat som ansvarade för vårdförmånerna.

28. Eftersom Republiken Finland inte utbetalade någon pension kunde den inte heller "göra … avdrag … på den pension som institutionen utger" enligt artikel 33.1 i förordning nr 1408/71.

29. Med tillämpning av principen att det inte kan krävas av en pensionär att han på grund av att han är bosatt i en medlemsstat skall betala obligatoriska försäkringsavgifter för förmåner som en institution i en annan medlemsstat svarar för (dom av den 21 februari 1991 i mål C-140/88, Noij, REG 1991, s. I-387, punkt 14) kunde Republiken Finland inte ålägga Sulo Rundgren att betala sådana avgifter som de folkpensionsförsäkringspremier som föreskrivs i den finska lagstiftningen, eftersom han erhöll förmåner med ett liknande syfte, som en institution i Konungariket Sverige - den medlemsstat som var behörig i fråga om pensioner - svarar för (domen i det ovannämnda målet Rundgren, punkt 56).

30. Det skulle strida mot principen om fri rörlighet för personer att i en medlemsstats lagstiftning föreskriva att pensionärer skall bidra till ytterligare ett system för social trygghet utan att de ges motsvarande sociala skydd (dom av den 15 februari 1996 i mål C-53/95, Kemmler, REG 1996, s. I-703, och av den 19 mars 2002 i de förenade målen C-393/99 och C-394/99, Hervein m.fl., REG 2002, s. I-2829). Så är emellertid inte fallet i målet vid den nationella domstolen då finsk lag, med uteslutande av annan lag, är exklusivt tillämplig i egenskap av bosättningslandets lag på samtliga pensionärer som är bosatta på finskt territorium.

31. I ett fall likt det som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen, där en institution i bosättningsstaten utbetalar en pension och en institution i denna medlemsstat ansvarar för kostnaderna för sjukförsäkring, finns det ingen bestämmelse i förordning nr 1408/71 som hindrar denna stat från att beräkna beloppet för de sociala avgifter som en i landet bosatt skall erlägga på grundval av samtliga dennes inkomster, oavsett om dessa utgörs av pensioner utbetalda i bosättningsstaten eller av pensioner som utbetalats i andra medlemsstater.

32. Oavsett vilket beräkningssätt som används kan avgiftsbeloppet emellertid inte överstiga det pensionsbelopp som utbetalas av institutionerna i bosättningsstaten, eftersom avgifter till sjukförsäkringen, såsom erinrats om i punkt 28 i förevarande dom, enligt artikel 33.1 i förordning nr 1408/71 endast får tas ut på den pension som utbetalas av bosättningsstaten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rundgren, punkt 49).

33. Det skulle dessutom utgöra ett hinder mot den fria rörligheten för personer om bosättningsstaten införde ett system där avgifter till sjukförsäkringen som redan betalats av pensionärer under den tid de förvärvsarbetade i en annan medlemsstat än bosättningsstaten inte beaktades. Ett sådant system skulle missgynna dessa pensionärer enbart av den anledningen att de utövat sin rätt till fri rörlighet och gynna dem som stannat i en enda medlemsstat för att utöva all sin förvärvsverksamhet där.

34. Domstolen har redan slagit fast att artikel 39 EG utgör hinder för att en medlemsstat beräknar sjukförsäkringsavgifterna för en pensionerad arbetstagare som omfattas av dess lagstiftning på grundval av bruttobeloppet av den avtalsenliga tilläggspension som denne arbetstagare uppbär i en annan medlemsstat, utan att ta hänsyn till att en del av bruttobeloppet av denna pension redan har dragits av som sjukförsäkringsavgifter i den sistnämnda staten (dom av den 15 juni 2000 i mål C-302/98, Sehrer, REG 2000, s. I-4585, punkt 36).

35. För att förebygga en sådan risk och för att garantera medlemsstaternas medborgare likabehandling inom gemenskapen i förhållande till de olika nationella lagstiftningarna är den medlemsstat som är behörig att utge förmåner och som normalt sett, i enlighet med sin lagstiftning, medtar pensioner som utbetalats av institutioner i andra medlemsstater i beräkningsunderlaget för avgifterna till sjukförsäkringen även skyldig att från detta beräkningsunderlag undanta pensioner för vilka pensionären redan erlagt avgifter i andra medlemsstater, oavsett om avgifterna erlagts av personen själv på sina förvärvsinkomster eller om avdrag gjorts direkt på dessa inkomster.

36. Det ankommer på den berörde att visa att dessa tidigare avgifter verkligen inbetalats.

37. Tolkningsfrågan skall således besvaras så, att artikel 33.1 i förordning nr 1408/71 inte utgör hinder för att i beräkningsunderlaget för de avgifter till sjukförsäkringen som tillämpas i bosättningsstaten för en pensionär som uppbär pension från institutionerna i den medlemsstat som är behörig att utge förmåner enligt artikel 27 i nämnda förordning, utöver pensioner som utbetalas i bosättningsmedlemsstaten, även medta pensioner som utbetalas av institutioner i en annan medlemsstat, i den mån nämnda avgifter inte överstiger det pensionsbelopp som utbetalas i bosättningslandet.

38. Artikel 39 EG utgör däremot hinder mot att pensioner som erhållits från institutioner i en annan medlemsstat beaktas om avgifter redan erlagts i denna andra medlemsstat på förvärvsinkomster i denna medlemsstat. Det ankommer på den berörde att visa att dessa tidigare avgifter verkligen inbetalats.

39. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund har gemenskapernas domstol (tredje avdelningen) avgjort ärendet på följande sätt:

1) Artikel 33.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, utgör inte hinder för att i beräkningsunderlaget för de avgifter till sjukförsäkringen som tillämpas i bosättningsstaten för en pensionär som uppbär pension från institutionerna i den medlemsstat som är behörig att utge förmåner enligt artikel 27 i nämnda förordning, utöver pensioner som utbetalas i bosättningsmedlemsstaten, även medta pensioner som utbetalas av institutioner i en annan medlemsstat, i den mån nämnda avgifter inte överstiger det pensionsbelopp som utbetalas i bosättningslandet.

2) Artikel 39 EG utgör däremot hinder mot att pensioner som erhållits från institutioner i en annan medlemsstat beaktas om avgifter redan erlagts i denna andra medlemsstat på förvärvsinkomster i denna medlemsstat. Det ankommer på den berörde att visa att dessa tidigare avgifter verkligen inbetalats.

5. HÖRANDE AV PARTERNA MED ANLEDNING AV FÖRHANDSAVGÖRANDET

Högsta förvaltningsdomstolen har hört A och skatteombudet med anledning av förhandsavgörandet.

A har i sina förklaringar yttrat, att även om Europeiska gemenskapernas domstol konstaterar att en unionsstat har rätt att i underlaget för beräkningen av sin sjukförsäkringspremie ta med pensioner från en annan stat, kan Finland inte i sitt underlag för beräkningen av denna premie ta med pensioner för vilka pensionstagarna redan har betalt avgifter i andra stater, oberoende av om betalningen har skett med förvärvsinkomster eller direkt dragits av från sådana inkomster. Detta villkor och denna begränsning, som domen ställt, innebär att pensioner från Sverige inte får inräknas i underlaget för beräkningen av sjukförsäkringspremien, eftersom avgifter motsvarande den finska sjukförsäkringspremien i Sverige har betalts på pensionstagarnas förvärvsinkomster.

I syfte att på det sätt som avses i domen visa att en avgift motsvarande sjukförsäkringsavgiften (socialavgift) redan har betalts för pensionerna från Sverige, har A bifogat det svenska skatteverkets lag- och handbok "Författningar om skattebetalningen 2006", som innehåller den gällande svenska social- och skattelagstiftningen och hänvisningar till tidigare gällande lagstiftning samt andra bestämmelser och anvisningar om hur avgifterna bestäms, betalas och kontrolleras. A har även bifogat en kopia av lagen om allmän försäkring (SFS 1962:381), i vars 19 kap. "Om försäkringens finansiering" konstateras att "arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels till sjukförsäkringen, dels till försäkringen för tilläggspension", för att på detta sätt visa, att avgifter motsvarande sjukförsäkringspremien har burits upp och pensioner (bl.a. tilläggspension) betalts i Sverige redan alltsedan år 1962. A har hänvisat till särskilt följande svenska lagar: Lagen om allmän försäkring (1962:381), Lagen om allmän löneavgift (1994:1920), Socialförsäkringslagen (1999:789) och Socialavgiftslagen (2000:980).

A har presenterat en räkning över sina rättegångskostnader, enligt vilken staten till henne som ersättning för målets handläggning i förvaltningsdomstolen, högsta förvaltningsdomstolen och Europeiska gemenskapernas domstol skall betala sammanlagt 5 150,65 euro jämte dröjsmålspåföljder.

Skatteverkets skatteombud har i sin förklaring hänvisat till Europeiska gemenskapernas domstols dom, med stöd av vilken det förefaller vara klart att sjukförsäkringspremie under vissa förutsättningar kan påföras på grundvalen av pension från ett annat medlemsland, men om pensionstagaren under den tid som han eller hon har arbetat i ett annat medlemsland redan har betalt sjukförsäkringspremier, kan premien inte påföras. För att man således skall kunna avstå att påföra A en finsk sjukförsäkringspremie, borde A enligt vad som sägs i domen kunna visa att hon själv har betalt sådana avgifter under den tid som hon arbetade i Sverige. Kan A inte visa att hon har gjort detta, skall hennes överklagande i sin helhet ogillas. A:s yrkande på ersättning för rättegångskostnader skall enligt skatteombudet ogillas.

Stadens skatteombud har inte givit någon förklaring.

6. HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Högsta förvaltningsdomstolen har beviljat A besvärstillstånd och prövat målet.

Efter att högsta förvaltningsdomstolen på ovan nämnt sätt i målet har begärt förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol, har sistnämnda domstol med sin dom 18.7.2006 (C-50/05) besvarat den fråga som högsta förvaltningsdomstolen har ställt om tillämpningen av artikel 33 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen. Enligt domen utgör artikel 33.1 i nämnda förordning inte hinder för att i beräkningsunderlaget för de avgifter till sjukförsäkringen som tillämpas i bosättningsstaten för en pensionär, som uppbär pension från institutionerna i den medlemsstat som är behörig att utge förmåner enligt artikel 27 i nämnda förordning, utöver pensioner som utbetalas i bosättningsmedlemsstaten även medta pensioner som utbetalas av institutioner i en annan medlemsstat, i den mån nämnda avgifter inte överstiger det pensionsbelopp som utbetalas i bosättningslandet. Rovaniemi förvaltningsdomstol har i sitt överklagade beslut ansett att enligt sjukförsäkringslagen och artikel 33.1 i rådets förordning har sjukförsäkringspremien kunnat fastställas så, att man i premiens beräkningsunderlag förutom A:s pensionsinkomster från Finland även har kunnat ta med hennes pensionsinkomster från Sverige och för pensionen från Finland kunnat påföra A en sjukförsäkringspremie, vars belopp inte har fått överstiga beloppet av de kostnader för förmånerna vilka Finland enligt artikel 27 har svarat för, och den sjukförsäkringspremie som A har påförts har inte heller överstigit hennes pensionsinkomster från Finland under skatteåret. Av denna anledning anser högsta förvaltningsdomstolen att det inte finns orsak att i detta avseende ändra slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut.

Enligt Europeiska gemenskapernas domstols dom utgör artikel 39 EG däremot hinder mot att pensioner som erhållits från institutioner i en annan medlemsstat beaktas, om avgifter redan erlagts i denna andra medlemsstat på förvärvsinkomster i denna medlemsstat, men det ankommer på den berörde att visa att dessa tidigare avgifter verkligen inbetalats. Motiveringen till detta ställningstagande av Europeiska gemenskapernas domstol ingår särskilt i punkterna 33-36 av domen. I punkt 34 har domstolen konstaterat att artikel 39 EG utgör hinder för att en medlemsstat beräknar sjukförsäkringsavgifterna för en pensionerad arbetstagare, som omfattas av dess lagstiftning, på grundval av bruttobeloppet av den avtalsenliga tilläggspension som denne arbetstagare uppbär i en annan medlemsstat, utan att ta hänsyn till att en del av bruttobeloppet av denna pension redan har dragits av som sjukförsäkringsavgifter i den sistnämnda staten. För att förebygga en sådan risk och för att garantera medlemsstaternas medborgare likabehandling inom gemenskapen i förhållande till de olika nationella lagstiftningarna är enligt punkt 35 i domen den medlemsstat som är behörig att utge förmåner och som normalt sett, i enlighet med sin lagstiftning, medtar pensioner som utbetalats av institutioner i andra medlemsstater i beräkningsunderlaget för avgifterna till sjukförsäkringen även skyldig att från detta beräkningsunderlag undanta pensioner för vilka pensionären redan erlagt avgifter i andra medlemsstater, oavsett om avgifterna erlagts av personen själv på sina förvärvsinkomster eller om avdrag gjorts direkt på dessa inkomster.

A har inte visat att hon faktiskt redan tidigare skulle ha betalt sjukförsäkringspremie i Sverige eller att sjukförsäkringspremie skulle ha dragits av från den pension som hon har fått från Sverige. Av denna anledning anser högsta förvaltningsdomstolen att artikel EG 39 inte utgör hinder för att A:s pensionsinkomst från Sverige beaktas när hennes sjukförsäkringspremie bestäms och att det inte heller av denna anledning finns orsak att ändra slutresultatet i förvaltningsdomstolens beslut, som alltså står fast.

Även om rättegången inte huvudsakligen kan anses ha förorsakats av fel hos en myndighet, vore det med hänsyn till målets natur och de olika skedena av domstolshandläggningen dock oskäligt om A vore tvungen att bära sina rättegångskostnader själv. På dessa grunder och med stöd av 74 § i förvaltningsprocesslagen förpliktar högsta förvaltningsdomstolen Finska Staten att ersätta A:s hennes rättegångskostnader i målet med yrkat belopp, eller 5 160,65 euro, som ansetts skäligt. Rättegångskostnaderna skall ersättas jämte dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen från det att en månad förflutit från den dag då högsta förvaltningsdomstolen givit detta beslut.

I ärendets avgörande har deltagit förvaltningsråden Ahti Rihto, Esa Aalto, Tuulikki Keltanen, Ahti Vapaavuori och Irma Telivuo. Föredragande i målet var Marjo Snellman.