10.3.2003/24 HFD:2003:1

Hörande av part - Rättande av sakfel - Självrättelse - Åland - Ålands landskapslagstiftning - Ålands landskapsstyrelse - Ålands landskapsstyrelses behörighet - Återbrytande - Återkallande av förvaltningstillstånd

Ålands landskapsstyrelse återtog med sitt beslut ett tillstånd den hade beviljat A att åren 2000 - 2002 fälla 200 rådjur. Sedermera upphävde landskapsstyrelsen på eget initiativ sitt beslut. Beslutet om upphävande motiverades med att landskapsstyrelsens beslut om återkallande av tillståndet hade baserat sig på ett misstag beträffande omfånget av A:s jakträtt.

Landskapsstyrelsen hade fattat sitt beslut om återkallande av tillståndet utan att bereda A tillfälle att yttra sig. På denna grund upphävde högsta förvaltningsdomstolen det här beslutet.

Vad gällde landskapsstyrelsens beslut att upphäva sitt beslut, saknade landskapsstyrelsen behörighet att på eget initiativ rätta sakfelet i sitt beslut även om detta skett till A:s fördel. Även om beslutet sålunda grundade sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag återbröt högsta förvaltningsdomstolen inte beslutet på eget initiativ då det inte kränkte A:s rätt och då dess återbrytande inte heller ansågs påkallat av allmänt intresse.

Lagen om ärendenas handläggning i landskapsstyrelsen (ÅFS 58/1975) 19 §
Förvaltningsprocesslagen 63 §

Lyhennelmä suomeksi

Ärendets tidigare handläggning

A hade i egenskap av jaktledare för B jaktlag med bifogande av ett dokument över att markägarna hade överlåtit sin jakträtt till jaktlaget på det i ansökan avsedda området, 20.7.2000 anhållit om tillstånd att åren 2000 - 2002 fälla 200 rådjur.

Ålands landskapsstyrelse hade med sitt beslut 30.8.2000 Nr 380 N 42 beviljat A det ansökta tillståndet att gälla på ett område som framgick ur beslutets kartbilaga under förutsättning att A hade jakträtt på området samt så att tillståndet under åren 2001 - 2002 bland annat endast gällde under förutsättning att jaktområdet inte minskat till under 150 hektar.

Ålands landskapsstyrelses avgörande

Landskapsstyrelsen har med sitt beslut 1.11.2001 återtagit det tillstånd den hade med sitt beslut 30.8.2000 beviljat A till jakt på rådjur.

Handläggning i högsta förvaltningsdomstolen

Yrkanden i högsta förvaltningsdomstolen:

A har yrkat att landskapsstyrelsens beslut 1.11.2001 upphävs och att landskapsstyrelsen åläggs att erlägga hans rättegångskostnader med sammanlagt 4 660 mark.

Landskapsstyrelsen har fattat sitt beslut 1.11.2001 utan att ha hört A. Det framgår ej av beslutet på vilket sätt landskapsstyrelsen skulle ha kunnat konstatera att A ej skulle ha den jakträtt han innehade då ansökan bifölls. Landskapsstyrelsens beslut saknar stöd i lag.

Utredningar i högsta förvaltningsdomstolen:

Landskapsstyrelsen har i sitt utlåtande meddelat att den på eget initiativ har 11.12.2001 upphävt sitt beslut av 1.11.2001. Landskapsstyrelsen har konstaterat att B jaktlag inte utgör en juridisk person. Eftersom besvären rör tillstånd till jakt på rådjur från 30.8.2000, är ärendet för landskapsstyrelsens del åtgärdat. Landskapsstyrelsen har bestridit sin skyldighet att erlägga A:s rättegångskostnader.

A har givit ett genmäle. Landskapsstyrelsen har medgivit att den hade fattat ett felaktigt beslut och upphävt beslutet. Således bör det konstateras att landskapsstyrelsen godkänt besvären och meddelas som beslut att det överklagade beslutet är upphävt. Landskapsstyrelsen bör åläggas att erlägga A:s rättegångskostnader vid högsta förvaltningsdomstolen med totalt 917,96 euro.

Antecknas att landskapsstyrelsen med sitt beslut 11.12.2001 nr 165 N42 har beslutat upphäva landskapsstyrelsens beslut av 1.11.2001 att återta A:s tillstånd till jakt på rådjur år 2000 - 2002. Beslutet innebär att det tillstånd till jakt på rådjur A erhöll 30.8.2000 fortsättningsvis är i kraft. Som motivering till sitt beslut har landskapsstyrelsen konstaterat att B jaktlag inte utgör en juridisk person, vilket betyder att varje enskild person (benämnd medlem i B jaktlag) i det avtal (jakttillstånd) som tecknats mellan nämnda jägare och markägare har jakträtt inom området. Landskapsstyrelsen konstaterar i beslutet bland annat att ansökan om jakt på rådjur år 2000 - 2002 inlämnades av B jaktlag med A som sökande för jaktlagets del. Sålunda avser tillståndet till jakt på rådjur samtliga i avtalet nämnda personer, dock med A som ansvarig för att villkoren i tillståndet uppfylls.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

1. Besvären bifalls. Landskapsstyrelsens beslut den 1.11.2001 upphävs.

2. Ålands landskapsstyrelse åläggs att ersätta A:s rättegångskostnader vid högsta förvaltningsdomstolen med 500 euro.

Motivering:

1. Enligt 32 § (ÅFS 5/1991) 3 mom. jaktlagen för landskapet Åland (ÅFS 31/1985) skall till ansökan fogas utredning om att sökanden innehar i 4 eller 6 § avsedd jakträtt på ett sammanhängande område som omfattar minst 150 hektar och i övrigt är väl lämpat för jakt eller att han av innehavaren av sådan jakträtt skriftligen erhållit rätt till rådjursjakt.

Landskapsstyrelsen hade med sitt beslut 30.8.2000 beviljat A tillstånd att under tiden från och med år 2000 till och med år 2002 fälla sammanlagt 200 vuxna rådjur på ett område som inritats på en till beslutet bifogad karta. Med sitt beslut 1.11.2001 har landskapsstyrelsen återtagit tillståndet. Som motivering till det sistnämnda beslutet har landskapsstyrelsen angivit att det hade framgått att A inte innehar jakträtt på ett sammanhängande markområde som omfattar minst 150 hektar.

Ålands landskapsstyrelse hade i och för sig behörighet att återkalla detta förvaltningstillstånd som förutsatte jakträtt. Enligt handlingarna har landskapsstyrelsen dock fattat sitt beslut 1.11.2001 utan att bereda A tillfälle att yttra sig, vilket är i strid med stadgandet i 19 § lagen om ärendenas handläggning i landskapsstyrelsen. Därför upphäver högsta förvaltningsdomstolen landskapsstyrelsens beslut av 1.11.2001.

Landskapsstyrelsen hade med sitt beslut 11.12.2001 på eget initiativ utan att höra A upphävt sitt tidigare beslut och återställt det åt A 30.8.2000 i egenskap av jaktledare för B jaktlag beviljade tillståndet för rådjursjakt. Beslutet motiverades med att landskapsstyrelsens överklagade beslut baserade sig på ett misstag beträffande omfånget av A:s jakträtt. I detta fall är det därför också fråga om huruvida landskapsstyrelsen haft behörighet att rätta sitt eget beslut.

Lagen om ärendenas handläggning i landskapsstyrelsen och annan landskapslagstiftning innehåller inte stadganden om behörighet för landskapsstyrelsen att rätta sakfel i sina egna beslut. Då det är fråga om beslut i ett ärende som reglerats med landskapslag tillämpas inte den allmänna rikslagstiftning som gäller förvaltningsförfarande. Avsikten med stadganden om självrättelse av sakfel är att minska antalet ärenden som handläggs av besvärsmyndighet i sådana fall där parternas rättsskydd inte förutsätter sådan handläggning. Behörighet till obegränsad självrättelse kan därför inte heller härledas ur grundlagens 21 § och de allmänna rättsprinciper som avser att trygga individens rätt till god förvaltning. Självrättelse av sakfel förutsätter därför i allmänhet närmare stadganden om förfarandet i lag. Med beaktande av att A inte hörts och inte heller givit sitt samtycke till självrättelsen och då ärendet också hade betydelse för de övriga medlemmarnas i jaktlaget rättigheter och skyldigheter anser högsta förvaltningsdomstolen att landskapsstyrelsen saknade behörighet att på eget initiativ rätta sakfelet i sitt beslut 1.11.2001 även om detta skett till A:s fördel. Även om beslutet 11.12.2001 sålunda grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag återbryter högsta förvaltningsdomstolen inte beslutet på eget initiativ med beaktande av stadgandena i förvaltningsprocesslagen 63 § då beslutet inte kränker A:s rätt och då dess återbrytande inte heller anses påkallat av allmänt intresse.

2. Enligt 74 § 1 mom. förvaltningsprocesslagen är en part skyldig att ersätta en annan parts rättegångskostnader helt eller delvis, om det särskilt med beaktande av avgörandet i ärendet är oskäligt att denne själv får bära sina rättegångskostnader. Det som stadgats om part kan tillämpas också på den förvaltningsmyndighet som har fattat beslutet, med beaktande av att rättegången på det sätt som avses i lagrummets 2 mom. orsakats av fel hos myndigheten. I detta fall är det skäligt, att Ålands landskapsstyrelse ersätter A:s rättegångskostnader med 500 euro.

I ärendets avgörande har deltagit förvaltningsråden Lauri Tarasti, Pirkko Lundell, Marita Liljeström, Pekka Vihervuori och Ilkka Pere. Ärendets föredragande Petri Leinonen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.