340/2002

Given i Helsingfors den 3 maj 2002

Lag om ändring av räntelagen

I enlighet med riksdagens beslut

ändras i räntelagen av den 20 augusti 1982 (633/1982) 2―4, 6, 7, 9, 11 och 12 a §, av dessa lagrum 2 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 284/1995, 3, 4 och 12 a § sådana de lyder i lag 997/1998 samt 7 § sådan den lyder delvis ändrad i lag 544/1994, samt

fogas till lagen en ny 12 § i stället för den 12 § som upphävts genom nämnda lag 997/1998, som följer:

2 §
Avvikelse från lagen

Skyldigheten att betala ränta bestäms enligt denna lag, om inte något annat följer av gäldenärens förbindelse eller av handelsbruk eller något annat är föreskrivet.

Ansluter sig gäldenärens förbindelse till ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument beträffande en konsumentkredit eller någon annan konsumtionsnyttighet, eller till ett avtal på grundval av vilket gäldenären genom köp eller hyra anskaffar bostad för sig eller familjemedlem, är förbindelsen utan verkan till den del gäldenären vore skyldig att betala dröjsmålsränta utöver vad som bestäms i 4―11 §. Har gäldenären i dessa fall i händelse av dröjsmål förbundit sig att i stället för dröjsmålsränta eller i tillägg därtill betala löpande provision, premie eller motsvarande upprepad prestation, är förbindelsen utan verkan till den del dröjsmålsräntans och den nämnda prestationens sammanlagda belopp överstiger ränta som beräknats enligt 4―11 §.

3 §
Ränta på gäld

Gäldenären är inte skyldig att betala ränta för tiden före gäldens förfallodag.

Om det har avtalats att ränta skall betalas på en gäld utan att räntefoten har bestämts, skall gäldenären betala en årlig ränta som svarar mot den i 12 § avsedda referensränta som gäller vid tidpunkten i fråga.

4 §
Dröjsmålsräntans belopp

Gäldenären skall vid dröjsmål med betalning av gäld på det försenade beloppet betala en årlig dröjsmålsränta som är sju procentenheter högre än den i 12 § avsedda referensränta som gäller vid tidpunkten i fråga.

Om dröjsmålsräntan enligt 1 mom. är lägre än den ränta som skulle betalas på gälden för tiden före förfallodagen, skall dröjsmålsräntan betalas enligt samma grund som före förfallodagen.

6 §
Dröjsmålsränta på gäld vars förfallodag inte är bestämd

Är förfallodagen inte på ett för gäldenären bindande sätt bestämd i förväg, skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären sände en räkning till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett bestämt penningbelopp skall betalas. Gäldenären är dock inte skyldig att betala dröjsmålsränta för tiden innan räkningen eller kravet kom gäldenären till handa.

När det gäller gäld som avses i 2 § 2 mom. skall i räkningen eller i något annat betalningskrav nämnas den vid tidpunkten i fråga gällande dröjsmålsräntans storlek och den tidpunkt från vilken dröjsmålsränta skall betalas. Gäldenären är inte skyldig att betala dröjsmålsränta för den tid som förflutit innan han eller hon fått uppgifter om dröjsmålsräntan av borgenären.

7 §
Dröjsmålsränta på skadeståndsgäld

På skadestånd eller gäld av motsvarande slag som förutsätter särskild utredning för fastställande av belopp och grund skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav samt lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning. Om utredningen skall anses vara otillräcklig enbart när det gäller gäldens belopp, skall dröjsmålsränta likväl betalas på den del av gälden som skäligen kan anses utredd.

Angående tidpunkten för försäkringsgivares betalningsskyldighet föreskrivs i 70 § lagen om försäkringsavtal (543/1994).

9 §
Tidpunkten från vilken skyldigheten att betala dröjsmålsränta beräknas i vissa fall

I de fall som nämns i 6 och 7 § skall dröjsmålsränta likväl betalas senast från den dag då en stämning som gäller betalning av gälden delgavs gäldenären eller, om kravet framställs under rättegång, från det kravet framställdes.

11 §
Jämkning av dröjsmålsränta

Om gäldenären är en fysisk person och gälden inte hänför sig till näringsverksamhet som idkas av gäldenären, kan dröjsmålsräntan jämkas. Jämkning förutsätter att

1) dröjsmålet med betalningen berott på att gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av någon annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,

2) det finns vägande skäl för jämkning med beaktande av dröjsmålsräntans belopp i förhållande till gäldenärens ekonomiska ställning och dröjsmålet med betalningen inte beror på att gäldenären förhåller sig uppenbart lättsinnigt till skuldsättning eller till betalning av gäld, eller

3) gäldenären skall anses ha haft grundad anledning att vägra betalning av sin gäld.

Dröjsmålsräntan kan med stöd av 1 mom. 2 punkten jämkas också till den del den tidigare har fastställts genom en dom som vunnit laga kraft.

12 §
Referensränta

Den referensränta som avses i denna lag är den ränta som Europeiska centralbanken tillämpat vid den sista huvudsakliga refinansieringstransaktionen före den första kalenderdagen i varje halvårsperiod avrundad uppåt till närmast följande halva procentenhet. Den referensränta som gäller den första kalenderdagen i halvårsperioden i fråga skall tillämpas under de följande sex månaderna.

12 a §
Meddelande om fastställande av referensräntan

Finlands Bank skall i Finlands författningssamling utan dröjsmål publicera ett meddelande om den referensränta som avses i 12 § och dess giltighetstid. I meddelandet skall också nämnas storleken av den dröjsmålsränta som avses i 4 § 1 mom.


1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

2. Denna lag tillämpas på dröjsmålsränta som löper efter lagens ikraftträdande, även om gäldens rättsgrund uppkommit före lagens ikraftträdande.

3. I ett mål eller ärende som är anhängigt när denna lag träder i kraft skall domstolen på tjänstens vägnar fastställa den dröjsmålsränta som tas ut hos en fysisk person till högst vad som avses i 4 § 1 mom. från den dag då lagen träder i kraft, om inte borgenären lämnat utredning om att en högre dröjsmålsränta grundar sig på en förbindelse som hänför sig till någon annan än en i 2 § 2 mom. avsedd gäld eller att den bestäms enligt 4 § 2 mom. En person som hör till tingsrättens kanslipersonal och som med stöd av 19 § tingsrättslagen (581/1993) har rätt att meddela tredskodomar, får också meddela en dom genom vilken borgenärens talan för dröjsmålsräntans del till följd av bestämmelserna ovan förkastas till vissa delar.

4. Om en dom eller någon annan utsökningsgrund har meddelats före ikraftträdandet av denna lag, bestäms dröjsmålsräntan enligt utsökningsgrunden. Från den dag då lagen träder i kraft är en fysisk person dock skyldig att betala högst sådan dröjsmålsränta som avses i 4 § 1 mom., om inte borgenären har krävt dröjsmålsränta enligt utsökningsgrunden och lämnat utredning om att den högre dröjsmålsräntan grundar sig på en förbindelse som hänför sig till någon annan än en i 2 § 2 mom. avsedd gäld eller att den bestäms enligt 4 § 2 mom. Borgenären skall rikta nämnda krav och utredning till utmätningsmannen inom ett år från lagens ikraftträdande. Kravet kan framställas i en ansökan om utsökning eller i ett anhängigt utsökningsärende. Utmätningsmannen skall anteckna beslutet om dröjsmålsräntan i utsökningsgrunden.

5. Med stöd av 11 § kan dröjsmålsränta som skall betalas av en fysisk person och som grundar sig på gäld som uppkommit före lagens ikraftträdande jämkas oberoende av gäldens grund. Dröjsmålsränta som gäldenären har betalat kan beaktas vid jämkningen, men betalningar kan inte förordnas att återgå.

6. Om det någon annanstans i lagstiftningen finns en hänvisning till 4 § 3 mom. räntelagen, skall i stället 4 § 1 mom. räntelagen tillämpas. Dröjsmålsränta eller ränta som enligt annan lagstiftning, en föreskrift eller ett avtal skall fastställas på grundval av den av ministeriet fastställda referensränta som avses i 3 § 2 mom. räntelagen eller den referensränta som Finlands Bank har fastställt, skall efter denna lags ikraftträdande fastställas på grundval av den referensränta som avses i 12 §.

RP 232/2001
EkUB 3/2002
RSv 36/2002
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG (300L0035); EGT nr L 200, 8.8.2000, s. 35

Helsingfors den 3 maj 2002

Republikens President
TARJA HALONEN

Justitieminister
Johannes Koskinen

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.