633/1982

Om ränta på penninggäld stadgas i denna lag.

Denna lag tillämpas inte på gäldsförhållande som bygger på offentligrättslig grund eller på trafikförsäkring, lagstadgad olycksfallsförsäkring eller lagstadgad pensionsförsäkring, inte heller på grupplivförsäkring för arbetstagare eller av kommunala pensionsanstalten beviljad förmån som motsvarar sådan.

Skyldigheten att betala ränta bestäms enligt denna lag, om inte annat följer av gäldenärens förbindelse eller av handelsbruk eller annorledes är stadgat.

Ansluter sig gäldenärens förbindelse till ett avtal, på grundval av vilket gäldenären genom köp eller hyra anskaffar bostad för sig eller familjemedlem, eller av näringsidkare anskaffar andra nyttigheter huvudsakligen för sitt personliga bruk eller för att användas i hans privata hushåll, är förbindelsen utan verkan till den del gäldenären vore skyldig att betala dröjsmålsränta utöver vad som stadgas i 4―11 §§. Har gäldenären i dessa fall i händelse av dröjsmål förbundit sig att i stället för dröjsmålsränta eller i tillägg därtill betala löpande provision, premie eller motsvarande upprepad prestation, är förbindelsen utan verkan till den del dröjsmälsräntans och den nämnda prestationens sammanlagda belopp överstiger ränta som beräknats enligt 4―11 §§.

Vad som i 2 mom. är stadgat gäller inte kredit som bank beviljar gäldenär.

Gäldenären är inte skyldig att betala ränta för tiden före gäldens förfallodag.

Har ränta avtalats utgå för gäld utan att räntefoten likväl bestämts, skall gäldenären betala ränta för år enligt en räntefot som svarar mot Finlands Banks vid varje tid gällande grundränta.

Vid dröjsmål med betalning av gäld skall gäldenären betala dröjsmålsränta på det försenade beloppet enligt 16 procent för år.

Är den enligt 1 mom. bestämda dröjsmålsräntan lägre än den ränta som skulle betalas för gälden för tiden före förfallodagen, skall dröjsmålsräntan betalas enligt samma grund som före förfallodagen.

Är gäldens förfallodag på ett för gäldenären bindande sätt bestämd i förväg, skall dröjsmålsränta betalas från förfallodagen.

På sysslomans eller annans gäld som grundar sig på dennes redovisningsskyldighet skall dröjsmålsränta betalas från dagen för redovisningen. Om redovisning inte avgivits i rätt tid, skall dröjsmålsränta betalas från den dag redovisning senast bort avges.

Är förfallodagen inte på ett för gäldenären bindande sätt bestämd i förväg, skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då en månad förflutit från den dag då borgenären sände räkning till gäldenären eller eljest krävde att ett bestämt penningbelopp skulle erläggas samt lämnade meddelande om den skyldighet att betala ränta som ansluter sig till betalningsförsummelse. Gäldenären är likväl inte skyldig att betala dröjsmålsränta för tiden innan räkningen eller kravet kom honom till handa.

På skadestånd eller gäld av motsvarande slag, för vilken fastställandet av gäldens belopp och grund förutsätter särskild utredning, skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då en månad förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav samt framlade sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av honom med beaktande även av gäldenärens möjligheter att anskaffa utredning. Bör utredningen anses vara otillräcklig endast för fastställande av gäldens belopp, skall dröjsmålsränta likväl betalas på den del av gälden som skäligen kan anses utredd.

Angående tidpunkten för försäkringsgivares betalningsskyldighet stadgas i 24 § lagen om försäkringsavtal.

På ersättning för skada som åstadkommits genom uppsåtligt brott skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då skadan inträffade.

I fall som nämns i 6 och 7 §§ skall dröjsmålsränta likväl betalas senast från den dag då stämning, lagsökning eller ansökan om betalningsorder rörande betalning av gälden delgavs gäldenären eller, om kravet framställs under rättegång, från det kravet framställdes.

Beror det av borgenären att gäld inte kunnat betalas i rätt tid, är gäldenären inte skyldig att efter förfallodagen betala ränta för längre tid än från den dag då hindret gäldenären veterligen upphörde.

Fördröjs betalning till följd av stadgande i lag eller på grund av avbrott i den allmänna samfärdseln eller i den allmänna betalningsrörelsen eller av annat liknande oöverstigligt hinder, är gäldenären för det dröjsmål som förorsakats av dylikt hinder skyldig att betala endast en sådan ränta som han var skyldig att erlägga för tiden före betalningens förfallodag.

I fall som avses i 2 § 2 mom. kan dröjsmålsränta jämkas, om gäldenären bör anses ha haft grundad anledning att vägra betalning av sin gäld eller om dröjsmålet med betalningen berott på att gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslöshet eller av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter.

Finlands Bank skall inom två veckor från det beslut om ändring av grundräntan fattades publicera ett meddelande om ovan i 3 § 2 mom. avsedd räntefot i Finlands författningssamling.

I 1 mom. avsedd räntefot skall tillämpas från den första dagen i den kalendermånad som följer på publiceringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom den upphävs 9 kap. 8 och 10 §§ handelsbalken. Lagen tillämpas likväl inte på sådan förbindelse rörande betalning av ränta som avgivits före lagens ikraftträdande, ej heller på betalning som vid lagens ikraftträdande var fördröjd.

Hänvisas i lag eller förordning till stadgande som ersatts av stadgande i denna lag, skall sistnämnda stadgande tillämpas.

Innan lagen träder i kraft skall publiceras ett meddelande som svarar mot det som avses i 12 § 1 mom.