921/1975

Utfärdat i Helsingfors den 28 november 1975.

Handels- och industriministeriets beslut om säkerhetsföreskrifter för gruvor.

Handels- och industriministeriets har med stöd av 29 § gruvförordningen den 17 december 1965 (663/65) beslutat:

1 kap.

Allmänt

1 §

Detta beslut gäller gruvdrift för blottläggande eller tillvaratagande av gruvmineral inom eller utanför utmål. Beslutet innefattar bestämmelser om gruvarbetet, säkerheten i gruva och dess omgivning samt det ändamålsenliga tillvaratagandet av gruvmineral.

2 kap.

Planering och byggande av gruva

Den allmänna planen
2 §

Innan gruvarbete får påbörjas, bör för gruvan upprättas en allmän plan, som skall tillställas tekniska inspektoratet för godkännande. På samma sätt bör förfaras, om man senare ämnar vidtaga väsentlig ändring i den allmänna planen. Denna bestämmelse gäller dock icke sådan försöksbrytning eller sådana undersökningsorter eller -schakt som utföres för att reda ut gruvmineralfyndighetens omfattning, brytbarhet och anrikningsbarhet.

Plan över enstaka brytningsområde handlägges vid gruvbesiktning.

3 §

I och för den allmänna planen över en gruva bör inom brytningsområdet utredas jordskiktets art och tjocklek, grundvattenförhållandena på berget samt sådana omständigheter med inverkan på brytbarheten som bergarternas mekaniska hållfasthet, bergets sammansättning, sträckning och sprickbildning samt, såvida det är möjligt och erforderligt, det primära spänningstillståndet i berget inom gruvområdet.

4 §

I den allmänna planen bör i huvuddrag angivas gränserna för jordrymning, arrangemangen beträffande grund- och ytvattnet, brytningsordningen, schakten och utrymningsvägarna, dräneringen och ventilationens allmänna arrangemang, industri- och avfallsområdenas läge i förhållande till brytningsområdena samt byggtidsplan för gruvan. Planen bör åtföljas av motiveringar.

Brytningsmetoderna
5 §

Vid planering av en fyndighetens brytning bör i mån av möjlighet väljas en brytningsmetod, som är betryggande ur säkerhetssynpunkt och genom vilken malmen blir tillvaratagen så noga som mojligt.

De pelare som kommer att lämnas i gruva skall planeras tillräckligt starka med avseende å säkerheten.

Brytningen av pelarna bör beaktas redan i planeringsskedet, om det ej är uppenbart att de lämnas obrutna.

6 §

Är det på grund av brytningsmetoden i fråga om underjordisk gruva eller av andra orsaker skäl att antaga, att bergytan kommer att söndras, skall den lösa jorden på brytningsställena avrymmas i sådan utsträckning att dess störtning eller rutschning ned i gruvan blir förhindrad.

Den lösa jorden behöver dock icke avrymmas, om jordarterna kan påvisas vara så beskaffade, att deras eventuella rasning ned i gruvan ej medför någon fara.

7 §

Vid planering av underjordisk brytning av under vatten belägna fyndigheter bör utgångspunkten vara den, att bergytan förblir hel under alla omständigheter.

Bergytans höjd och form bör noga utredas innan brytningen börjas. Har bergrum icke konstaterats vara stabilt bör det genom bultning, betongsprutning eller på annat sätt tillförlitligt förstärkas eller igenfyllas.

De översta delarna av under vatten liggande gruva bör regelbundet iakttagas genom lämplig metod, och om förklyftning eller andra tecken på rörelse med väsentligt försvagande inverkan på säkerheten i gruvan konstateras, bör området omedelbart isoleras från den övriga gruvan genom exempelvis tillräckligt stadiga dammar och arbetet vid behov i de övriga delarna av gruvan inställas.

Konstateras på berget inom gruvområde grundvatten eller slam i sådan utsträckning att säkerheten är äventyrad, och kan det icke avlägsnas, bör man iakttaga vad som i 2 och 3 mom. är bestämt.

8 §

Vid brytning av under bebyggelse eller andra ovanjordiska konstruktioner belägna fyndigheter bör i tillämpliga delar iakttagas vad som i 7 § är bestämt. Brytningssprängningar bör i mån av möjlighet planeras så, att skakningen icke medför skador på konstruktioner i gruvan eller dess omgivning.

Dagbrott
9 §

Vid planering av dagbrott bör den totala gradienten för väggen bestämmas sålunda, att väggen med avseende å de i 3 § nämnda omständigheterna samt brottets djup och verksamhetstid kan anses bli säker.

Ett sammanhängande pallbröst utan säkerhetspall må icke utan särskilda skäl vara högre än 30 meter. Pallen bör vara tillräckligt bred och bör rensas med för säkerheten nödiga mellanrum.

10 §

I sådan del av dagbrott, som är i bruk bör väggarna skrotas efter behov, dock minst en gång om året. Bröstet skall noga rensas från lösa stenar innan arbeten under bröstet får utföras. De slutliga väggytorna bör slätsprängas, om detta med hänsyn till omständigheterna är av nöden.

Dagbrott skall kringgärdas, om omgivningens säkerhet det förutsätter.

11 §

Vid jordrymning i dagbrott bör tillses,

1) att bergytan räknat från randen av brottet befrias från jord, grus och lösa stenar i betryggande utsträckning;

2) att en sådan slänt eller bank bildas, som med avseende å jordskiktets art och grundvattnets yta kan anses vara betryggande ur säkerhetssynpunkt;

3) att slänten befrias från större rullstenar; samt

4) att spärr vid behov bygges på sådana ställen, där bergytan sluttar mot brottet.

3 kap.

Gångvägar och deras byggande i gruva

Gångförbindelser
12 §

I underjordisk gruva bör varje huvudnivå ha minst två förbindelseleder till dagen. Genom den ena skall man kunna till fots avlägsna sig från gruvan. Denna förbindelse får göras i luftevakueringskanalen för ventilationssystemet, om den vid behov kan hållas fri från farliga gaser, så att dessa icke förhindrar utrymning från gruvan. Vid undersökning och byggande av gruva kan man provisoriskt arbeta med en enda gångförbindelse. I så fall kan schaktstegarna ersättas med särskild nöduppfordringsanordning. Den andra gångförbindelsen bör byggas så tidigt som möjligt, dock senast 3 år efter det att produktionen inletts. Gruvinspektör kan enligt behov ge order om byggandet av en reservutgång även i fråga om enskild arbetsplats.

Stegar och trappor
13 §

Stegar och trappor bör vara tillverkade av felfritt material och vara starkt byggda. I bruk varande stegar och trappor bör hållas i gott skick och vara tillförlitligt fastgjorda vid schaktets eller stigontens vägg eller vid inbyggnader.

14 §

Om stege, som är avsedd för permanent bruk, står brantare än 90 gon i förhållande till horisontalplanet, bör den förses med lämpligt ryggskydd, om ej ryggstöd åstadkommes till exempel genom lämplig placering av stegen. Ryggstödet bör i nedre ändan av stegen börja på en höjd av 2,5 meter. Är lutningen mindre än 90 gon, bör stegen förses med sidostöd till skydd mot vacklande.

Är stigort eller schakt högre än 15 meter och står stege brantare än 55 gon i förhållande till horisontalplanet, bör i samband med stegen på högst 10 meters avstånd från varandra, vertikalt räknat, finnas vilplan. Vilplanen bör med lämplig ledstång, om avståndet mellan vilplanen och väggen är större än 25 cm.

Finnes i steges övre ända icke annars lämpligt fäste för händerna, bör den nå minst en meter över den nivå, till vilken den leder.

Stegpinnarna bör anbringas med jämna, lämpliga mellanrum och deras avstånd från vägg eller inbyggnad bör vara minst 25 cm.

15 §

Trappor får icke stå brantare än 50 gon i förhållande till horisontalplanet. Trappor bör vara minst 0,6 m breda och bör förses med ändamålsenlig ledstång. Vid behov bör trappor förses med ledstång på båda sidor.

Stigorter
16 §

Vid drivning av stigort bör man i första hand använda sådan metod eller anordning som gör det onödigt att arbeta eller röra sig i stigorten under drivningen.

Använder man vid drivning av stigort en metod, enligt vilken stigorten skall beträdas under brytningen, bör särskild uppmärksamhet fästas vid ventilationen v stigorten, vid lösa stenar samt vid skyddandet av arbetarna mot nedstörtning.

Metod, enligt vilken arbetares gång sker till över 20 meter lång oskyddad stigort som är brantare än 55 gon, får användas endast med tillstånd av gruvinspektör.

17 §

Transport av gods i stigort och schakt bör utföras med behörig uppfordringsanordning, för vars del handels- och industriministeriets beslut om uppfordringsverk i gruvor (372/69) skall iakttagas.

Gång i stigort är förbjuden då gods uppfordras. För goduppfordring skall varnas genom skyltar, varningsljus eller på annat tillförlitligt sätt.

Orter
18 §

Vid drivning av ort bör hörnen mellan taket och väggarna i mån av möjlighet avrundas så, att orten till sin form blir förmånlig ur hållfasthetssynpunkt. Härvid bör spänningstillståndet i berget samt de andra i 3 § nämnda faktorerna beaktas.

Avvikelse från i 1 mom. avsedd form av ort får äga rum på grund av brytningsmetoden, installering av ventilationsrör eller annan orsak.

Borrning
19 §

Vid borrning bör i mån av möjlighet användas utrustning som innebär såå litet buller, skakning, oljedimma och siktförsämring som möjligt.

För att motverka dessa bör utrustningen vara försedd med en tillräckligt isolerad hytt eller bör arbetaren skyddas på annat lämpligt sätt.

Användes maskin som har luftspolning, bör vid borrning uppkommande damm avlägsnas genom filter, kemikalier eller på annat tillförlitligt sätt.

Borrningsarbete bör organiseras så, att man icke blir tvungen att arbeta i närheten av en roterande, oskyddad borr. Är detta icke möjligt bör borraren ha möjlighet att stoppa borrmaskinen.

Av simma orsakad siktförsämring på borrningsplats bör minskas i första hand genom tillräckligt effektiva belysningsarmaturer, torkning av tryckluften och ventilationsluften, bortledning av borrmaskinens avluft från borrningsplatsen samt en effektiv ventilation. Värmeapparater som fungerar med olja, elektricitet eller flytgas får användas endast om en tillräcklig sikt ej på ovannämnda sätt kan uppnås.

Lastning
20 §

Har berg bildat valv i lastningsöppning, stigort, störtschakt eller annan passage för berg, bör det lösgöras med en betryggande metod. Annat arbete i den närmaste omgivningen bör vid behov avbrytas.

Blir man tvungen att arbeta under eller passera förbi lastningsöppning, bör denna stödas genom bultning eller på annat sätt, samt skrotas tillräckligt ofta i synnerhet om öppningens kant krossas genom fallande stenar eller utförda skutsprängningar.

21 §

För att minska dammbildningen vid lastning bör bergmassan vid behov fuktas.

Kan dammbildningen icke i tillräckligt grad elimineras, bör lastningsmaskinerna i mån av möjlighet förses med sluten hytt, i vilken bör anordnas övertryck.

Öppningar som innebär fara för nedstörtning
22 §

Sådana på gruvas gångar och arbetsplatser befintliga öppningar och andra ställen, där fara för nedstörtning finnes, bör vederbörligen kringgärdas eller övertäckas. Dem som arbetar på ett ställe med nedstörtningsrisk bör använda ändamålsenlig säkerhetslina eller annat av gruvinspektör godkänt skyddsmedel. Säkerhetsbälten jämte linor bör förvaras på lämpliga, för arbetarna tillgångliga ställen, och bör de skyddsmedel som är i bruk hållas i tillförlitligt skick.

Tippöppningar bör omgivas av en krans som förhindrar fordon att störta ned i stigorten. Ytan framför kransen bör hållas tillräckligt ren. Tippöppningar som lämnats ur bruk bör kringgärdas. Ytan framför tippöppningar bör belysas i enlighet med 117 § 2 mom.

4 kap.

Förstärkning av bergrum och gångleder

Fyllning av bergrum
23 §

Fyllning av bergrum är vid flera brytningsmetoder en nödvändig åtgärd med hänsyn till gruvsäkerheten och tillvaratagandet av malmen.

Vid fyllning av bergrum bör användas en metod som är lämplig med avseende å gruvsäkerheten. Särskilt bör beaktas, att stort hydrostatiskt tryck icke uppstår vid fyllning.

För fyllning av bergrum får användas bl. a. Sprängsten, makadam, grus, sand, hårdnande fyllning, klassificerat avfalla eller annan lämplig fyllning. I fråga om annan än hårdnande fyllning bör filtreringshastigheten vara minst 70 millimeter per timme.

24 §

Är det sannolikt, att hydrostatiskt tryck uppstår vid fyllning av bergrum, bör i rummet byggas tillräckliga filtreringsanordningar samt anordningar för mätning av den vattenmängd som rinner ut ur gruvan. Trycket och vattenmängden bör under fyllning regelbundet iakttagas.

Igensättningsdammar som bygges i bergrum bör dimensioneras efter det största sannolika trycket.

Ventilationen inom ett fyllningsobjekts verkningskrets bör anordnas så, att på arbetsplatser och gångleder icke kan uppstå hälsovådliga gas- eller dammhalter, ej heller syrebrist.

Övervakning av bergrum;
lösa stenar
25 §

Bergrum där man arbetar eller rör sig bör med regelbundna av säkerheten förutsätta mellanrum besiktigas och skrotas, om ej taket och väggarna är så stödda att det icke är av nöden.

I samband med gruvbesiktning meddelas vid behov tilläggsbestämmelser för enskilda gruvor.

Vid brytning bör nära sprängningsplatsen liggande bergrums vägg och tak, invid eller under vilka arbeten utföres eller arbetare rör sig, skrotas efter varje sprängning.

Stängd gruvdel som återupptages i bruk bör före ibruktagandet underkastas besiktning och vid behov skrotas.

26 §

Upptäckes i bergrums vägg eller tak sprickor i utsträckning, som innebär fara för säkerhet, eller är bergarten eljest sådan att lösa stenar kan antagas lossna, bör berget förstärkas genom bultning, betongsprutning eller på annat tillförlitligt sätt.

Skall man arbeta eller röra sig i så högt utrymme, att övervakningen av taket väsentligt försvåras, bör nödiga förstärkningsåtgärder vidtagas på förhand.

27 §

Om tillräcklig säkerhet på arbetsplats icke kan åstadkommas, bör arbete och rörelse där förbjudas. Vid behov bör förbudet klargöras genom stängsel, anslagstavla eller på annat lämpligt sätt.

28 §

Skrotning av tak och väggar bör utföras med sådana verktyg och i sådan ordning, att den som utför arbetet icke utsättes för uppenbar olycksfara.

I högt bergrum bör skrotningen utföras från lämpligt arbetsunderlag eller med särskilt skrotningsverktyg. Angående underlagets konstruktion bör iakttagas vad i 122―124 §§ är föreskrivet.

29 §

Användes vid skrotning i gruva en metod, i vilken upptäckandet av lösa stenar till en del eller helt grundar sig på hörsel, bör man tillse, att i närheten icke samtidigt utföres borrning eller annat arbete som framkallar starkt buller.

30 §

Gruva bör för övervakning av lösa stenar indelas i ansvarsområden, vilkas gränser bör klart bestämmas. För vart och ett område bör utses en arbetsledare, som ansvarar för skrotningen inom sitt område.

För den som utför skrotning bör noggrant klargöras gränserna för det område, vars undersökning och skrotning ankommer på honom.

Bultning
31 §

För bultning erforderliga hål bör borras med en anordning, som tillåter borraren att arbeta på säkert ställe.

Fås ovan avsedd anordning icke flyttad till den plats där bultningen skall ske och medför ostött tak eller ostödd vägg uppenbar fara för att lösa stenar faller ned, bör taket stödjas eller ock borrningen utföras så att vederbörande person arbetar under ett särskilt skyddstak. Då bör också vidfästningen av bultar utföras på motsvarande sätt.

Betongsprutning och injektering
32 §

Vid betongsprutning och injektering bör i tillämpliga delar iakttagas vad i 31 § är föreskrivet. I synnerhet vid injektering bör bergrummets tak och väggar iakttagas för att upptäcka de rörelser som trycket kan förorsaka.

Betongsprutning bör utföras med användning av tillförlitlig arbetsmetod och dugliga material.

5 kap.

Lastning och transport

Dimensionering av arbetsutrymmen
33 §

Kring lastningsmaskin eller fordon bör under lastning och körning finnas tillräckligt med fritt rum, dock minst så mycket som framgår av tabell 1. När föraren, passagerare eller någon del av lasten befinner sig utanför maskinens konstruktion, gäller de angivna avstånden dem.

34 §

Uppfyller gångled som byggts före detta besluts ikraftträdande icke till sina dimensioner fordringarna i 33 §, kan den dock fortsättningsvis användas, om ej vid gruvbesiktning annat bestämmes.

Trafik i gruva
35 §

Gångled bör, då trafiken det förutsätter, förses med nödiga trafiktecken för korsning, mötesplats för fordon, begränsad hastighet, förbud mot gångtrafik, väjningsplats eller andra nödiga omständigheter.

Vid behov bör trafiksäkerheten försäkras genom trafikljus, trafikanvisningar eller på annat tillförlitligt sätt.

I korsning och tvär kurva bör för varnande av fotgängare enligt behov givas ljudsignal. Ljudsignal bör givas även då lok eller tåg sätter sig i rörelse.

36 §

Blir fordon eller arbetsmaskin parkerad på gångled där även annan trafik förekommer, bör parkerings- eller närljus eller annat varningsljus användas. Varningsskyltar på ett tillräckligt avstånd från fordonet bör användas då fordonet parkeras i en kurva eller på annat ställe till vilket sikten är begränsad.

Vagn eller annat på gångled befintligt obelyst hinder bör förses med tydligt synliga reflexmärken.

37 §

Transporthastigheten bör anpassas efter hur trafiken ordnats, vägens beskaffenhet, sikten och andra förhållanden på ett säkert sätt sålunda, att föraren behärskar fordonet i alla situationer. Den största tillåtna hastigheten i gruva är 40 km/h, om gångtrafik samtidigt är tillåten på gångleden.

38 §

Beckning med tåg bör undvikas, om sikten från loket bakåt är begränsad och om annan fordonstrafik eller gångtrafik på spåret är tillåten. Är det dock nödvändigt att backa, bör detta ske med iakttagande av särskild försiktighet och skall den främsta vagnen vid backning vara försedd med rött blinkljus. Om tågets längd, svag sikt eller andra förhållanden det förutsätter, bör antingen i sista vagnen eller vid tågets sida placeras en person för att dirigera backningen.

Gångtrafik på trafikled
39 §

Gångtrafik på trafikled samtidigt med regelbunden och fortsatt fordonstrafik är tillåten endast då trafikleden uppfyller fordringarna i 33 § eller då för ändamålet byggts i 40 § avsedda väjningsplatser. Är trafiken svag och kan säkerheten betryggas på annat sätt, behöver väjningsplatser dock icke byggas. Fotgängare bör förses med effektiva reflexmärken eller trafikleden belysas.

Vid sidan av livlig trafikled bör finnas minst 80 cm bred, med exempelvis makadam belagd gångbana, vilken i mån av möjlighet bör ligga till sin hela längd på samma sida av orten.

Är en livlig trafikled så smal, att gångtrafik kan tillåtas endast när fordon ej är i rörelse, bör trafikleden förses med lämpligt system för förebyggande av samtidigt trafikering.

40 §

Är fordons hastighet under 15 km/h och finnes i trafikleden samtidigt fotgängare, kan från i tabell 1 angivna minimibredder för persontrafik avvikas, om vid orten minst varje 30 meter bildas väjningsplats, som uppfyller minimibredden. Väjningsplatserna bör vara minst 2 meter långa.

Tabell 1

Hastighet km/h 0 < 15 15―40 Anm.
Transport- eller lastningssätt: Fritt utrymme eller avstånd cm
1) Spårbunden transport, avstånd på sidan, ovanför eller till vagnar på invidliggande spår 20 40 gångtrafik förbjuden
2) Icke spårbunden transport, avstånd ovanför 30 50
3) Icke spårbunden transport, fritt utrymme på sidorna sammanlagt 60 100 gångtrafik förbjuden
4) Spårbunden transport, avstånd på den sida där fotgängarna rör sig 60 100 gångtrafik tillåten
gångledsutrymmets höjd minst 200 cm
5) Icke spårbunden transport, fritt utrymme på sidorna sammanlagt 90 150 gångtrafik tillåten
6) Icke spårbunden transport, mötesplats för fordon, fritt utrymme på sidorna sammanlagt 90 150
7) Icke spårbunden lastning, fritt utrymme på sidorna sammanlagt 60
8)Spårbunden lastning, avstånd på sidorna 20
9) Lastning, avstånd från skopan till taket 20
10) Bredd av gångledsutrymmet på livligt trafikerad passage 80
Bredd av ort bör vara fordonets bredd + det fria utrymme eller de avstånd som kräves. Är körpassage för icke spårbundna fordon icke försedd med permanent beläggning, ej heller till sin jämnhet jämförlig med sådan, bör det fria utrymmet eller avståndet ökas med 20 %.
Lastnings- och transportmateriel
41 §

Förarsitsen i en maskin bör förläggas till så säkert ställe som möjligt. Maskinen bör i mån av möjlighet förses med stadigt skyddstak mot fallande stenar eller med stadig skyddshytt.

Maskins manöverapparatur såsom driftsventilen och hastighetsregulatorn bör konstrueras så, att de automatiskt återgår till normalläget då man släpper taget. Drift- och manöveranordningarna bör förläggas så, att de kan utan besvär hanteras från förarsitsen.

42 §

Lastnings- och transportfordon bör förses med åtminstone två bromssystem, vilka båda förmår att tillförlitligt stanna maskinen.

I donlägig ort får med fordon icke köras nedåt utan att bromsa med motorn.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller icke fordon i vilket den föreskrivna säkerheten kan uppnås på annat sätt.

43 §

Fjärrmanövrerad lastningsmaskin och transportanordning bör, om de icke användes i utrymmen där gångtrafik är förbjuden, förses med gult blinkljus. Ljuset bör påkopplas minst 3 sekunder före start. Samtidigt bör även ljudsignal givas. Vid start bör först köras med kryphastighet ( < 0,1 m/s) under minst 3 sekunder.

44 §

I gruva bör diesel- och eldrivna fordon och arbetsmaskiner ha ordentliga kör- och parkeringsljus: i körriktningen minst ett vitt eller gult ljus och i den motsatta riktningen ett rött eller, i fråga om fram och tillbaka gående lastningsmaskiner, alternativt ett vitt ljus. I trafik under jord bör ljusen vara påkopplade när fordonet är i rörelse, oberoende av den allmänna belysningen i trafikleden.

Fordon bör ha tillräckligt effektiv ljudsignal.

45 §

Under transport bör skopan på lastningsmaskin vara mekaniskt eller hydrauliskt låst i bestämt läge.

46 §

Kastlastningsmaskin bör vara försedd med ett skyddsgaller, som förhindrar stenar att falla från skopan på föraren, och bör maskinen dessutom förses med ett förarskydd av stadig konstruktion.

Skrapspel bör vara försett med skyddsgaller eller hytt av tillräckligt stadig konstruktion. Vid behov bör även byggas ett skydd, som förhindrar att skraplinan fastnar vid lastande eller förbikörande fordon.

Personbefordran
47 §

Personbefordran får utföras endast med fordon eller arbetsmaskin, som godkänts för ändamålet vid av besiktningsmyndighet eller gruvinspektör verkställd typbesiktning. Fordon och arbetsmaskiner bör vara försedda med tydlig uppgift om det största tillåtna personantalet.

Besiktning och underhåll av fordon
48 §

Motordriven fordons- eller anordningstyp får tagas i regelbundet bruk i gruva, om den uppfyller fordringarna i detta beslut och har blivit godkänd av gruvinspektör. I samband med godkännandet bör bestämmas, för vilket arbete fordonet eller anordningen får användas.

49 §

Vi besiktning av och service på fordon och anordningar bör av tillverkaren utfärdade anvisningar och rekommendationer följas. För fordon och arbetsmaskiner bör finnas bruks- och serviceanvisningar på finska eller svenska.

Idkare av gruvdrift bör för varje fordon skriftligt förordna en ansvarig skötare som granskar och utför service på fordonet med regelbundna mellanrum och ansvar för att det befinner sig i föreskriftsenligt skick.

6 kap

Luftkonditionering

Allmänna föreskrifter
50 §

Ventilationen i gruva under jord bör ordnas så, att luften är så frisk som möjligt och tillräckligt syrehaltig så, att de gränsvärden för hälsovådliga ämnen som angives i av social- och hälsovårdsministeriet fastställda anvisningar om maximihalter i luften på arbetsplats icke överskrides.

Vid planering av det allmänna ventilationssystemet för en gruva bör förutom av- och spränggaser beaktas även av bergarten betingande dammproblem och eventuell förekomst av radon ävensom brandskyddet.

Luftevakueringen bör ordnas så, att i luften ingående damm, radon och andra föroreningar icke innebär hälsorisk för arbetar eller omgivningen.

51 §

På arbetsplats där avgaser, spränggaser, damm eller annat skadligt ämne förekommer i väsentligt grad bör halterna får hälsovådliga ämnen mätas med regelbundna mellanrum.

Mätningarna bör utföras så, att man får ett representativt prov på andningsluften. Om ventilationsförhållandena märkbart ändras, bör förordningarna i luften omedelbart kontrolleras.

52 §

Överskrides i 50 § nämnt gränsvärde i någon dela av en gruva, bör arbetet på ifrågavarande plats inställas till dess skadeämneshalterna sjunkit i tilltäcklig grad.

Kan värden som överskrider maximihalterna icke inom skälig tid sänkas, är det dock provisoriskt tillåtet att röra sig eller arbeta på området om man är utrustad med skyddsmask eller syrgasapparat.

Över mätning skall föras bok, i vilken införes anteckningar om mätningen och dess resultat samt de åtgärder som vidtagits.

Explosiva gas- och dammblandningar
53 §

Vid sprängning i kismalm med en svavelhalt > 30 % eller i utrymme, där damm av dylik malm förekommer, bör tändningen utföras vid sådan tidpunkt och från sådan plats att ingen person kan komma i verkningszonen för eventuell dammexplosion eller därigenom framkallade gaser. Från en sprängningstidpunkt kan avvikas endast i fråga om sprängning med enstaka laddning, förutsatt att sprängningsplatsens omgivning vätats grundligt.

Beträffande andra explosiva gas- och dammblandningar bör i tillämpliga delar iakttagas vad i 1 mom. är bestämt.

Radon
54 §

För i gruva förekommande radon länder i tillämpliga delar förutom detta beslut till efterrättelse även lagen om strålningsskydd (174/57) och med stöd därav utfärdade stadganden och bestämmelser.

I underjordisk gruva räknas, att totaldosen består av i inandningsluften ingående radon-222-nuklid och dess kortlivade upplösningsprodukter.

55 §

Idkare av gruvdrift bör tillse, att av i gruva verksam person mottagen totaldos icke överskrider dosgränserna enligt detta beslut. Gränsvärdet i fråga om inandningsluften är för radon-222-nuklid, när em jämvikt råder mellan denna och dess upplösningsprodukter, 30 pCi/l vid inandning av radonhaltig luft under 8 timmar i dygnet. Är inandningsluften utarmad på upplösningsprodukter, kan strålningsskyddsmyndighet tillåta även radon-222-halter över 30 pCi/l, om det kan påvisas att dosgränsern ej överskrides. Då får inandningsluftens radon-222-halt dock icke överstiga 60 pCi/l.

56 §

För gruva, där det finns en möjlighet att mottaga en årlig dos som överstiger en tredjedel av den tillåtna, bör nomineras en för strålningsskyddet ansvarig chef, vars uppgift är att förvissa sig som ankommer på idkaren av gruvdrift blir iakttagna, att fungera som kontaktman gentemot myndigheter samt att draga försorg om kontrollen av individuella doser och upprätthålla kartotek och diarium däröver. Nominering av ansvarig chef bör meddelas gruvinspektör.

Hälsotillståndet av person, som kan mottaga en årlig dos som överstiger en tredjedel av den tillåtna, bör kontrolleras på sätt som därom är särskilt stadgat.

57 §

I fråga om underjordiska gruvor utföres undersökningar rörande radon-222-nuklidhalter av strålsäkerhetsinstitutet, till vilket skall inlämnas skriftlig anhållan om undersökning. Önskar idkare av gruvdrift anlita någon annan får verkställandet av undersökning, bör strålsäkerhetsinstitutets samtycke härtill erhållas. Den som utför undersökningen bör tillställa tekniska inspektoratet redogörelse över densamma.

I gruva, där radonhalten överstiger 10 pCi/l, bör med regelbundna mellanrum verkställas kontrollmätningar i synnerhet efter större ändringar rörande ventilationen ävensom öppnandet av nya områden för brytning.

58 §

Upptäckes i gruva eller del av sådan koncentrationer som överskrider dem som nämnts i 55 §, bör idkaren av gruvdrift ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder i saken och lämna redogörelse över dem till gruvinspektör.

Om överskridningarna på arbetsplats är ringa och åtgärder till avhjälpande av situationen har påbörjats, kan tekniska inspektoratet medgiva avvikelse från bestämmelser i detta beslut för en bestämd tid.

59 §

Del av gruva, där radonhalten överstiger 100 pCi/l, bör avgränsas genom skyltar med varning för strålningsfara och förbud mot beträdande. På dylikt område får icke utföras arbete med undantag för tillfälliga besök med skyddsmask som utrustning i och för mätnings-, reparations- och annat sådant arbete.

Skyddsmask bör vara försedd med filter som skyddar mot radioaktivt damm. Är radonhalten högre än 300 pCi/l, bör man använda syrgasapparat med syre- eller tryckluftsbehållare.

Förbränningsmotorer
60 §

Bensinmotor får i underjordisk gruva användas endast med tillstånd av tekniska inspektoratet. Denna föreskrift gäller icke räddnings- eller släckningsarbete.

Motor som fungerar med flytgas får icke användas i underjordisk gruva.

61 §

I underjordisk gruva bör i mån av möjlighet användas motortyp vars avgaser innehåller så litet kväveoxid, kolmonoxid och sot som möjligt. Svavelhalten i bränslet bör vara så låg som möjligt. I fråga om dieselmotor bör effekten begränsas till högst 90 procent av den normala maximieffekten. Det bör undvikas att låta motorn onödigt gå på tomgång.

Turboladdad motor bör vara utrustad med tryckregulator för injektionspumpen. Motor bör, om möjligt, ha en positiv vevhusventilation.

62 §

I fråga om iståndsatt motor bör avgasernas CO-halt i mån av möjlighet hållas lägre än 600 ppm och sothalten lägre än en Bosch-enhet. För fullt belastad motor borde motsvarande vården vara under 800 ppm respektive två Bosch-enheter. Motor får begagnas högst till dess avgasens sothalt överstiger med 50 procent och CO-halt med 25 procent de ovannämnda värdena. Därefter bör motorn iståndsättas.

Uppfyller motors avgaser icke i 1 mom. avsedda fordringar, bör motorn utrustas med avgasrenare.

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas dock icke på motor med låg effekt, ej heller på motor av fordon som användas i gruva tillfälligt eller kortvarigt.

63 §

Konditionen hos en motor som är i regelbundet bruk i underjordisk gruva bör kontrolleras genom mätning av avgasernas sot- och CO-halt efter varje 150 drifttimmar, dock minst varannan månad.

I verkstad eller utrymme där provkörning skall utföras bör finnas en tillräcklig ventilation och vid behov en anordning för eliminering av avgaser.

7 kap.

Räddning och brandsäkerhet

Planering och organisering av brandbekämpningen och räddningsverksamheten
64 §

För gruva bör finnas en plan rörande brandsläckning och räddningsverksamhetens organisation. I planen bör särskilt beaktas sådan reglering av ventilationen att utrymningsvägarna skall kunna hållas användbara och brand i förekommande fall släckas.

I gruva bör åtminstone en gång om året verkställas en räddnings- och brandbekämpningsövning.

Planen ävensom protokollet över verkställd övning bör förvaras vid gruvan.

65 §

Brandanmälan skall kunna göras utan dröjsmål och på tillförlitligt sätt.

Uppgift om brand eller annan farlig tilldragelse skall kunna snabbt förmedlas till varje person i gruvan.

För varje person med permanent anställning i gruva bör klargöras användandet av släckningsredskapen, anmälningsförfarandet, utrymningsvägarna samt åtgärderna efter alarm, så utförligt, att man kan handla rätt i varje farlig situation. För person som arbetar tillfälligt i gruvan bör nämnda omständigheter klargöras i nödiga delar.

66 §

Vad i 64―66 §§ är bestämt med tanke på brand gäller i tillämpliga delar även andra olykstillfällen, såsom slam- eller vatteninbrott samt ras.

67 §

Anordningar och inbyggnader för användning i underjordisk gruva bör i mån av möjlighet tillverkas av sådant svårantändligt eller brandhärdigt material som, när det brinner, alstrar så litet rök och giftiga gaser som möjligt.

Ventilationstrumman i schakt och stigort bör vara av icke brännbart material och annorstädes av brandhärdigt material.

Bränslen
68 §

Vid upplagring och förvaring av flytande bränslen bör i tillämpliga dela iakttagas vad i stadganden och föreskrifter rörande brännbara vätskor är sagt. Upplagrings- och förvaringsplatserna i underjordisk gruva bör i mån av möjlighet förläggas till sådan del av gruvan, att de skador som orsakas av vid brand uppstående rökgaser blir så små som möjligt.

Över 200 liter flytande bränsle bör placeras så att bränslet ej vid behållarens söndring kan rinna ned i gruvans avloppssystem eller till en plats där bränslet kan antändas. Vid behov bör byggas tillräckligt stor uppsamlingsbassäng.

Innan överföringssystem för flytande bränsle kan tagas i bruk, bör gruvinspektörens godkännande för detsamma erhållas. Systemet får användas endast för överföring av bränsle vars flampunkt är över 55°C.

Gaser
69 §

I fråga om flytgasanordningar bör iakttagas vad beträffande flytgaser är stadgat och föreskrivet. Dessutom bör vid användning av flytgas i gruvar beaktas:

1) att gascylindern bör förläggas till skyddad plats och förses med skydd mot fallande stenar;

2) att cylindern bör förses med en rörbrottsventil;

3) att värmeapparat bör förses med en anordning för kontrollering av lågan;

4) att ansluter sig till värmeapparat delar, vilkas upphettning kan framkalla brand eller annan farlig situation, bör överupphettningen av dessa delar förhindras genom lämpliga anordningar; samt

5) att användning av värmeapparat i närheten av sprängmedel är förbjuden.

Flytgas får i gruva upplagras i en mängd som motsvarar behovet under en dag.

Vad ovan är föreskrivet om flytgas länder i tillämpliga delar till efterrättelse även i fråga om andra farliga gaser.

Svetsning
70 §

Under svetsningsarbete under jord bör, utöver vad därom är särskilt stadgat, iakttagas synnerlig försiktighet med hänsyn till brandsäkerhet.

Elsvetsning får icke utföras i närheten av fält som är laddat eller håller på att laddas med elektriska sprängkapslar.

Släckningsredskap
71 §

Såsom primärsläckningsredskap kan, beroende av platsen, användas antingen släckningsanläggning, brandpost med brandslang eller pulver-, kolsyre- eller motsvarande släckare av minst klass B III.

Redskapen bör i gruva förläggas till platser där mängden av brännbara ämnen eller risken för brand är stor.

I 1 mom. avsedd primärsläckningsredskap bör finnas i synnerhet i omedelbar närhet av: verkstad, förvarings- eller distributionsplats för olja eller brännbara vätska, blandningsplats för ammoniumnitrat och olja, krossanläggning, rum för uppfordringsmaskin, transformator, matsal eller motsvarande vistelserum.

El- eller förbränningsmotordrivet fordon bör förses med en primärsläckare av minst klass B III C och skall släckarens bestämmas med hänsyn till fordonets eller arbetsmaskinens storlek.

72 §

För gruva bör förutom primärsläckningsredskapen reserveras tillräckligt med släckapparater. I dagbrott samt i underjordisk gruva med goda gångförbindelser kan släckningsapparaterna koncentreras på speciella släckningsfordon.

Plats vars släckning innebär fara för personlig säkerhet bör i mån av möjlighet förses med automatiskt eller fjärrmanövrerat släckningssystem.

Räddningsredskap
73 §

I underjordisk gruva bör finnas för gruvbruk lämpade, på ändamålsenliga platser förlagda syrgasapparater en för varje tiotal personer som arbetar samtidigt under jord, dock minst två inalles, samt för apparaternas hantering utbildad personal. Användningstiden för en apparat bör vara minst två timmar.

I matsalarna och på andra lämpliga ställen i gruva bör finnas bår samt förstahjälpsmaterial i enlighet med vad därom är särskilt föreskrivet. Dessutom bör i gruva finnas tillräckligt med för räddningsarbete nödiga tekniska redskap.

74 §

Anmälnings- och alarmanordningarna, släckningsredskapen, räddningsredskapen samt utrymningsvägarna bör utmärkas med överskådliga och klartsynliga, helst ljusreflekterande märken.

Personal
75 §

I gruva bör finnas tillräckligt med för räddningsarbete utbildade personer. Sådana personer bör vara tillgängliga under varje skift antingen i arbete eller som dejourhavande så, att räddningsarbetet kan vid behov snabbt inledas.

In underjordisk gruva bör finnas en för räddningsverksamheten och brandsäkerheten ansvarig person, som drar försorg om att bestämmelserna i detta kapitel blir iakttagna.

8 kap.

Sprängämnen och deras hantering

Arbetspersonal
76 §

Arbete i anslutning till hantering och användning av sprängämnen får utföras endast av person, som av idkaren av gruvdrift på basen av en examen givits skriftligt tillstånd härtill.

Praktisk utbildning i hantering och bruk av sprängämnen vid gruvor får givas endast av person, som gruvinspektör godkänt för uppdraget på basen av en examen. Person som på sagda sätt håller på att utbildas får utföra i 1 mom. avsett arbete endast under bevakning och på ansvar av den som ger honom sådan utbildning.

Vid gruva bör föras förteckning över de personer som har tillstånd att utföra några av följande uppgifter:

1) utbildning för hantering av sprängämnen;

2) skötsel av underjordiska sprängämnesförråd, tillsyn över utdelningen av sprängämnen och aptering av sprängkapslar på stubin;

3) utförande av laddning och sprängning; samt

4) ansvarande för tillverkning av AN-sprängämne.

77 §

På platser där sprängämnen hanteras eller förvaras, ävensom på 20 meters avstånd från sådan plats är användning av öppen eld och tobaksrökning förbjuden och må på platsen icke finnas andra personer eller utföras annat arbete än vad hanteringen av sprängämne förutsätter.

Sprängämne bör hanteras varsamt och omsorgsfullt med beaktande av sprängämnets typ och beskaffenhet.

Förvaring av sprängämnen och sprängkapslar
78 §

I gruva må under jord förvaras mera sprängämnen än 1 000 kg per förråd endast med tillstånd av tekniska inspektoratet. I ansökan bör nämnas arten och mängden av det sprängämne som skall förvaras, varjämte till ansökningen bör bifogas karta och ritningar, av vilka förrådets konstruktion och dess läge i gruvan framgår.

När tekniska inspektoratet beviljar ovan avsett tillstånd, bör det samtidigt bestämma, hur mycket sprängämne som högst får förvaras i varje förråd.

79 §

Sprängämnesförråd i gruva bör förläggas så långt från permanenta arbetsplatser som möjligt samt byggas på sådan plats och på sådant sätt:

1) att sprängning i gruvan icke skadar förrådet;

2) att eventuell explosion i förrådet icke leder till annat förråd exploderar, och att de skador, som en eventuell explosion åsamkar omgivningen, blir lindriga;

3) att förrådet är brandsäkert och så torrt som möjligt och att elmaterielen installeras i enlighet med gällande föreskrifter.

Sprängämnesförråd godkännes till bruk vid gruvbesiktning.

80 §

Utanför förråd bör finnas en klart synlig tavla med orden RÄJÄHDYSAINETTA ― EXPLOSIVT ÄMNE. På utsidan bör dessutom finnas, angivet på tydligt sätt, den mängs och typ sprängämne som högst får förvaras där, samt förbud mot tobaksrökning och uppgörande av öppen eld.

81 §

I förrådsrum som är avsett för sprängämne må icke förvaras andra än sådana sprängämnen, för vilkas förvaring sagda rum godkänts. Sådant rum bör vara stängt med låsbar dörr.

Idkare av gruvdrift bör skriftligt förordna vem som skall förvalta visst förråd och utdelningen av sprängämnen därur. Förvaltaren skall föra register över typen och mängden v sprängämnena i förrådet.

Sprängämnesförpackningarna i förråd bör vara väl ordnade och olika sprängämnessorter åtskilda från varandra.

82 §

Vid förvaring av för tillverkning av sprängämne avsett ammoniumnitrat bör iakttagas, vad om förvaring av sprängämnen ovan är bestämt. För förvaring av över 5 000 kg ammoniumnitrat per förrådsrum bör utverkas tillstånd av tekniska inspektoratet på sätt som i 78 § är bestämt.

För plats där ammoniumnitrat och olja blandas med varandra bör tillstånd utverkas i enlighet med 78 §. Ansökan bör innefatta förslag till bruksanvisning för blandningsapparaturen.

83 §

Vad ovan i 76―81 §§ är föreskrivet om hantering och förvaring av sprängämnen gäller i tillämpliga delar även hantering och förvaring av sprängkapslar. För förvaring av över 1 5000 sprängkapslar per förrådsrum bör utverkas tillstånd av tekniska inspektoratet.

Vid förvaring av sprängkapslar bör särskild uppmärksamhet fästas vid risken för att elektriska sprängkapslar antändes genom statiks elektricitet.

Arbetsplatsförråd
84 §

I närheten av brytningsplats får kortvarigt uppbevaras högst 1 000 kg säkerhetssprängämne i ändamålsenligt, låsbart arbetsplatsförråd, såframt vid gruvbesiktning ej annorlunda förordnas.

Arbetsplatsförråd bör förläggas till en med beaktande av fordonstrafiken skyddad plats sålunda, att obehindrad förbindelse till sprängningsplatser, permanent arbetsutrymme, matsal eller därmed jämförligt utrymme blir, såframt möjligt, minst 50 meter.

Eljest bör i tillämpliga delar iakttagas vad som i 76, 77 och 79―81 §§ är om sprängämnesförråd bestämt.

85 §

Sprängkapslar må i särskilt arbetsplatsförråd för sprängkapslar förvaras högst 1 500. Beträffande förrådet länder till efterrättelse vad i 84 § är om arbetsplatsförråd bestämt.

Transport av sprängämne
86 §

Transportmedel som användes för befordran av sprängämne bör vara lämplig för ändamålet.

Vid transport av mer än 500 kg sprängämnen eller 1 500 sprängkapslar i motordrivet fordon bör fordonet vara av gruvinspektör eller besiktningsman för motorfordon särskilt godkänt för transport av sprängämne.

Bränslebehållaren i transportmedel bör ligga på tillräckligt avstånd från motorn och elanordningarna samt vara så placerad att bränslet vid brott i behållaren ej kan väta i transportmedlet befintliga sprängämnen.

Fordon bör förses med från varje håll synligt, icke blinkande rött ljus, som skall tändas för den tid transporten pågår, samt med skyltar som varnar för sprängämne. I transportmedel får icke finnas annat gods samtidigt med sprängämne.

Eldrivet fordon får ej användas för transport av elektriska sprängkapslar.

87 §

Sprängkapslar får transporteras i ett transportmedel tillsammans med sprängämne, om sprängkapslarna är så förlagda, att deras explosion icke kan orsaka att sprängämnet antändes eller exploderar.

Låda eller väska som innehåller sprängämne skall förses med ett synligt tecken med varning för sprängämne. Elektrisk källa må icke transporteras i samma låda eller väska med elektriska sprängkapslar.

88 §

Transport av sprängämne och sprängkapslar i stigort bör ske såsom i 17 § är föreskrivet.

I transportsläde eller -korg får på samma gång transporteras högst 500 kg sprängämne eller 1 500 sprängkapslar, och får sprängkapslarna och sprängämnena icke vara i samma last.

Vid transport av sprängämne medels uppfordringsanordning bör sagda anordning uppfylla säkerhetsbestämmelserna angående personbefordran och får i uppfordringskorgen förutom lasten finnas endast den som för lasten. Manövreraren av uppfordringsanordningen bör informeras om transporten.

Sprängämnets och tändmedlens beskaffenhet
89 §

Vid sprängningsarbete må endast officiellt godkända sprängämnen och tändmedel användas. Förutom vad i detta beslut är föreskrivet om sprängämnen och deras hantering bör man följa de anvisningar, som utfärdas av tillverkaren av sprängämnet eller tändmedlet. I sprängämne må icke inblandas annat sprängämne, stenmjöl eller annat ämne.

90 §

Vid sprängning under vatten eller annars fuktiga förhållanden bör användas för ändamålet lämpliga sprängämnen och tändmedel som tål vattnets inverkan.

Användes vid sprängning ammoniumnitrat- eller kloratoljesprängämne, bör borrhålet vara så torrt som möjligt eller sprängämnet på annat sätt skyddas mot vattnets inverkan.

91 §

Sprängämne och tändmedel må icke tagas i bruk innan det konstaterats, att de är användbara och lämpliga för ifrågavarande sprängningsarbete. Sprängämne vars användbarhet det finns skäl att betvivla bör återsändas till tillverkaren eller vid första tillfälle oskadliggöras genom sprängning eller på annat betryggande sätt. Sprängämne, som använts vid sprängning men som icke exploderat, bör i mån av möjlighet samlas upp och oskadliggöras.

Förberedelser för sprängning
92 §

Innan borrning inledes bör man tillse, att på borrningsplatsen icke finnes odetonerat sprängämne. Borrning av nytt hål må icke påbörjas i bottnen av hål från föregående skjutning. Föreligger vid borrning av hål skäl att misstänka, att där finnes sprängämne, bör borrningen av hålet omedelbart avbrytas. Har sprängämne fastnat på borrstålet och kan det icke genast avlägsnas på betryggande sätt, bör ett tydligt varningsmärke anbringas på borrstålet och borren tagas ur bruk. På samma sätt bör förfaras, om det är skäl at antaga att sprängämne kvarblir på föremål eller anordning som tagits ur bruk i gruvan.

93 §

Då håll borras i sprucket berg bör bergets struktur samt dess inverkan på sprängningen beaktas.

Borrning för salva eller annan flerhålssprängning bör i mån av möjlighet utföras i enlighet med en på förhand uppgjord plan.

Borrning och laddning får samtidigt utföras endast då avståndet mellan de hål som skall borras och laddas är minst 5 meter.

94 §

Ledningar som användes vid elektrisk tändning bör ha tillräcklig tvärsnittsyta och vara väl isolerade. Överdraget eller färgen på dessa ledningar bör klart skilja dem från andra ledningar.

Vid användning av elektrisk tändning bör strömkretsens sprängkapslar vara tillverkade av samma fabrik och med avseende å typ och motstånd vara anpassade för strömkretsen.

95 §

I rum eller på arbetsplats där sprängkapslar apteras, må icke förvaras sprängämne, ej heller må där hållas framme sprängkapslar och stubin i större mängd än vad apteringsarbetets ändamålsenlig utförande varje gång förutsätter.

Krutstubiner bör vara minst 60 cm långa och de skall efter laddning nå minst 20 cm ut ur borrhålet. Den person, som tänder, skall ha minst 60 sekunder på sig att söka skydd efter att alla trådar antänts.

Är utrymning besvärlig eller beroende av mekaniska anordningar, bör användningen av krutstubin för tändning förbjudas.

96 §

Den ända av stubin, som skall införas i sprängkapseln, bör avskäras rakt, och den fria ändan antingen skäras snett av eller klyvas.

Fästandet av sprängkapsel vid stubin må utföras endast med apteringsmaskin eller sprängkapseltång. Apteringen bör vara så fast, att stubinen icke kan förskjutas i kapseln.

Vid laddning av hål där vatten samlas bör tillses, att sprängkapselns infästning är vattentät. För tätning får icke användas fett eller annat ämne som skadar stubinen.

97 §

Innan detonerande stubin av skäres, bör så mycket stubin rullas från vindan och denna flyttas så långt bort, att skadan av en eventuell explosion blir så liten som möjligt.

Detonerande stubin bör vid laddning införas i borrhålet så, att den har berörning med sprängämnet på en sträcka av minst två meter eller att den når ända till hålets botten.

Skarvarna i detonerande stubin bör vara starka.

Laddning
98 §

För laddning må endast laddstake at trä eller annat sådant lätt material användas, som varken laddar elektricitet eller alstrar gnistor. Laddstake bör vara jämntjock samt till formen och dimensionerna sådan, att den väl rymmes i borrhålet även när stubinen eller de elektriska sprängkapselledningarna införts i hålet.

Innan laddning påbörjas, bör de anordningar som kommer till användning granskas, varvid bör konstateras att de är i skick och lämpliga för det ifrågavarande arbetet.

99 §

Med tryckluft eller på annat sätt mekaniskt funktionerande anordning må användas för laddning av sprängämne endast om tekniska inspektoratet godkänt användning av sagda anordning.

Användning av ejektorladdningsanordning som alstrar oljedimma är förbjuden i utrymmen där oljedimman icke genom ventilation kan effektivt elimineras.

Vis användning av elektriska sprängkapslar bör laddningsanordningen omsorgsfullt jordas. Sprängkapslarna bör då vara sådana, att tändning genom mindre tändenergi än 80 Mj/Ω blir utesluten. I fråga om sprucket berg bör man vid begagnande av laddningsanordningen akta sig för överladdning.

100 §

Borraren bör lämna åt laddaren eller ock arbetsledaren vid ifrågavarande arbetsobjekt detaljerade uppgifter pm sprickor och rämnor som har inverkan vid sprängning. Före laddning bör borrhålet noggrant rensas.

Laddning må ingenstädes utföras närmare än två meter från borrhåll som håller på att rensas. Är berget sprucket, skall avståndet vara större.

101 §

Användes elektrisk tändning, må laddning vid dagbrott eller i underjordisk gruva till djupet av 50 meter icke utföras, då fara för åskväder föreligger. Har laddandet redan påbörjats, bör arbetena inställas på det farliga området, alla avlägsna sig från platsen och bevakning anordnas för den tid åskfaran råder.

102 §

Delladdningar bör anbringas så att explosionen slår över från en delladdning till en annan. Vid behov bör i samma hål användas två eller flere sprängkapslar eller detonerande stubiner.

Sprängkapsel må införas i tändpatron först i samband med laddningen. Det för sprängkapseln erforderliga hålet i tändpatronen bör göras med lämplig pinne eller på annat betryggande sätt.

Såsom förladdning bör användas sand eller annat sådant ämne, som icke skadar stubin eller tändningsledningar och som icke innebär explosionsfara.

103 §

Laddat fält bör tydligt utmärkas medels varningsskyltar. Oanvända sprängämnen och sprängkapslar bör ofördröjligen returneras till förrådet.

Tändning
104 §

Före tändning bör försäkras att överblivna sprängämnen flyttats till skyddad plats och att alla personer avlägsnat sig från det farliga området.

I dagbrott skall före tändning utsättas vakter, där sådana behöves för att förhindra tillträde till område dit stenar kan antagas flyga. Under hela den tid tillträde till sagda område är förbjudet bör tydligt hörbar signal givas.

Ljudsignalen bör först, under en tid av minst 3 minuter, vara regelbundet upprepad, för att sedan, en minut före sprängningstidpunkten, bli ihållande och pågå som sådan ända till sprängningen.

I underjordisk gruva bör sprängningarna i mån av möjlighet utföras vid bestämda tider och skall vakter vid behov utsättas för att förhindra tillträde till det farliga området. Sker sprängning utanför de regelbundna skjutningstidpunkterna, bör därom ytterliggare varnas med överenskommen signal eller tecken. Dessutom bör iakttagas vad i 53 § är sagt.

Framskjutes tändning eller ändras planen, bör ovan i denna paragraf nämnda åtgärder utföras på nytt före ny tändning, varjämte bör försäkras att alla personer som har att göra med sprängningen eller som arbetar på området får besked om ändringen.

105 §

Vid elektrisk tändning bör vid dragning och isolering av ledningarna tillses, att läckage eller kortslutningar icke uppstår inom strömkretsen. Under fuktiga förhållanden bör ledningarna isoleras medels skarvmuffar eller på annat tillförlitligt sätt. Ledningsskarvar som ej isolerats bör höjas upp från vatten eller fuktigt berg. Ledningarna bör ligga fritt från metalltrådar, -rör och -skenor samt därmed jämförbara elektriska ledare, ävensom på tillräckligt avstånd från elledningar och radiosändare i funktion.

106 §

Innan huvudledning anslutes till kopplings- eller tändapparat, bör ledningarnas och anslutningens skick kontrolleras på följande sätt:

1) motståndet i varje parallellkopplad serie kontrolleras med motståndsmätare, under beaktande, med hänsyn till risken för sprängkapslarnas tändning, av vad i 104 § är föreskrivet. Härvid må motstånden i två eller flera parallellkopplade serier icke avvika från varandra mera än 5 procent;

2) innan huvudledningen anslutes till skarv- eller sprängkapselledningar kontrolleras på sprängplatsen med motståndsmätare, att i ledningen icke finnes brott eller kortslutning och att ledningens motstånd icke är större än det av tillverkaren uppgivna; samt

3)hela strömkretsen kontrolleras med motståndsmätare omedelbart före tändningen, under iakttagande, med hänsyn till risken för sprängkapslarnas tändning, av vad i 104 § är föreskrivet.

Isoleringsmotståndsmätare får användas för i 1 mom. 2 och 3 punkter avsedda kontrolleringar i fråga om sprängkapslar med en tändenergi av minst 80 mJ/Ω.

107 §

Elektrisk tändning får ske endast med användning av officiellt godkänd apparat och strömkalla. Tändapparaten bör vara i skick då den användes. Arbetsledaren eller den laddare som leder sprängningen skall omhänderha tändnyckeln. Kan den icke uttagas från apparaten, bör man på annat sätt tillse, att ingen obehörig kan använda apparaten. Huvudledningen får kopplas till tändapparaten först omedelbart före tändning.

Efter tändning bör strömkretsen brytas eller tändnyckeln uttagas från tändapparaten, varjämte huvudledningen bör lösgöras från kopplingsskruvarna. Dessa säkerhetsåtgärder bör vidtagas även då sprängning uteblivit.

108 §

För tändning av krutstubin bör användas för ändamålet lämplig tändare, stubin eller tändpinne som brinner en tillräckligt lång tid.

Iakttages vid tändning, att stubin brinner på ovanligt sätt, bör sprängningsplatsen omedelbart utrymmas.

109 §

Före tändning med detonerande stubin bör man tillse att skarvarna icke är skadade och att stubinerna icke ligger i kors eller närmare än 20 cm från varandra.

Fästande av sprängkapsel vid detonerande stubin får ske först omedelbart före tändning, och kapseln bör fästas vid stubinen så, att dess botten är riktad mot den del av stubinen som leder till sprängämnet.

Åtgärder efter sprängning
110 §

Laddaren bör såvitt möjligt genom räkning konstatera, huruvida alla de laddningar som borde sprängas har exploderat, och avväga den väntetid efter vilken sprängningsplatsen må beträdas.

Exploderar laddningarna icke inom beräknad tid, må sprängningsplatsen icke beträdas innan från tidpunkten för explosionen förflutit fem minuter om elektrisk tändning använts och 15 minuter om krutstubin använts.

Observeras härvid, att laddningen antänts eller att stubinen alltjämt brinner, bör sprängningsplatsen omedelbart utrymmas. Vakt skall hållas och varningssignaler givas tills faran är över.

Laddaren bör meddela säkringsmännen, när de får upphöra med att ge varningssignaler eller när de kan ge signal om att faran är förbi.

111 §

Har sprängning skett i gruva under jord, må sprängningsplatsen icke beträdas, innan spränggaserna förflyktigats i sådan grad att de icke medför risk för hälsa.

Tillfart till stigorter, schakt och andra sådana gruvrum, där spränggaser kan förekomma i farlig koncentration, bör vid behov förses med tydliga varningstecken, och ingen må gå in efter sprängning, innan platsen ventilerats tillräckligt.

Efter sprängning bör undersökas huruvida sprängämne blir kvar i borrhålet eller annorstädes på sprängningsplatsen, och bör sådant sprängämne tillvaratagas. Är det skäl att antaga, att sprängämne finnes bland sprängstenar, bör besked därom lämnas arbetsledningen samt dem som skall utföra lastnings- och krossningsarbetet.

Dola
112 §

Har laddning icke exploderat, bör laddaren undersöka, varpå detta berott. Laddningen bör tändas på nytt, om detta kan ske utan att förladdningen borttages, eller må laddningen sprängas medelst påläggsladdning, om förladdningen är högst 15 centimeter. Annars bör förladdningen försiktigt avlägsnas genom spolning med vatten, genom blåsning, med blåsrör av ämne som icke alstrar gnistor, eller på annat sätt, dock icke genom borrning eller krassning. Dolan bör efter avlägsnandet av förladdningen sprängas med en ny tändpatron.

Har såsom sprängämne använts ammoniumnitrat, anit eller annat därmed jämförligt sprängämne och kan laddningen icke bringas att explodera genom en ny tändpatron, får laddningen utspolas med vatten.

113 §

Har dola icke kunnat oskadliggöras så som i 112 § avses, bör nytt hål med iakttagande av största möjliga försiktighet borras på tillräckligt avstånd från hålet med den konstaterade eller misstänkta dolan, laddas med en tillräckligt stor sprängämnesmängd och sprängas. Sådant hål må icke borras närmare än 80 cm från dola och hålet bör riktas bortåt från denna. Är det hål som skall borras kortare än 150 cm, bör avståndet från dola bli minst 30 cm. Ovannämnda avstånd bör förlängas efter omständigheterna.

114 §

Arbete som avser uttagning av dola får utföras endast under direkt ledning och kontroll av arbetsledaren. Har dola icke hunnit oskadliggöras innan nästa arbetsskift börjar, bör laddaren underrätta härom arbetsledningen för området eller laddaren i det tillträdande arbetslaget.

Dola, som icke kan oskadliggöras, bör utmärkas tydligt och tillträde till det farliga området förhindras.

9 kap.

Särskilda föreskrifter

Utbildning av personal
115 §

Idkare av gruvdrift bör draga försorg om att envar arbetare i gruva efter arten av hans arbete och arbetsförhållanden erhåller behörig utbildning för undvikande av eventuella olycksfall och av arbetet förorsakade sjukdomar. Härvid bör uppmärksamhet särskilt fästas vid hur som man skall röra sig i gruvan ävensom vid användningen av uppfordringsanordningar och spel, skrotning, hanteringen av sprängämnen, ventilationen av arbetsområdena samt användningen av personliga skyddsmedel. Idkare av gruvdrift bör vid behov giva skriftliga anvisningar rörande dessa punkter till arbetsledningen och arbetarna.

Arbete i gruva
116 §

Arbetet i gruva bör ordnas så, att arbetare vid schaktdrivning och annat schaktarbete ävensom vid arbete i stigort eller i rum antingen kontinuerligt eller med korta regelbundna mellanrum befinner sig i sikt- eller hörförbindelse till annan person. Förbindelser kan även upprättas medels kommunikationsapparater till krossanläggning, skiplastningsplats, djupborrningsplats och annan separat arbetsplats av permanent natur.

Vad är sagt i 1 mom. gäller icke arbetslednings- och andra motsvarande uppgifter.

Arbetsledningen bör genom besök eller medels kommunikationsapparater taga kontakt med varje arbetares arbetsplats om möjligt två gånger per arbetsskift. Besök bör i första hand koncentreras på ur säkerhetssynpunkt viktiga platser. Arbetsledningen bör efter varje arbetsskifts slut förvissa sig om att alla arbetare avlägsnat sig från gruvan.

Nödig uppmärksamhet bör ägnas åt ordning och snygghet i gruvan.

Belysning
117 §

En permanent allmän belysning bör i gruva anordnas på trafikled med livlig trafik, på distributionsställe för brännbar vätska, i sprängämnesförråd, i matsal, i underjordisk verkstad samt på andra med dem jämförliga platser.

Framför tippöppning ävensom på annat ställe där speciell uppmärksamhet bör iakttagas skall anordnas en gul belysning som är mera effektiv än den allmänna belysningen.

118 §

Utsträcker sig den allmänna belysningen icke till samtliga i bruk varande delar av en gruva, bör var och en som arbetar i gruvan utrustas med den transportabel ljuskälla, som skall kunna användas för oavbruten belysning minst den tid som ett arbetsskift varar.

Var och en som icke har transportabel ljuskälla bör, oberoende av den allmänna belysningen, tilldelas ficklampa eller motsvarande reservljuskälla.

Elmateriel
119 §

Beträffande elmateriel och elinstallationer i gruva bör handels- och industriministeriets beslut om elsäkerhetsförskrifter (205/74) samt av elektriska inspektoratet med stöd därav utfärdade elsäkerhetsbestämmelser iakttagas. Särskild uppmärksamhet i fråga om elmeteriel och dess placering bör fästas vid brandsäkerheten.

I underjordisk gruva bör i första hand användas torrisolerad transformator. Onödiga elledningar och onödig elmateriel på område som tagits ur bruk skall omedelbart efter att de tagits ur bruk göras spänningsfria.

Kontaktledningen för ellok eller annat elektriskt fordon bör placeras på minst 2,4 meters höjd från skenas övre kant eller ortsulan.

Tryckluftsrör och -behållare
120 §

Beträffande tryckluftsrör och -behållare bör iakttagas vad om dem har särskilt stadgats.

Hydraulisk tryckluftsbehållare bör förläggas till ett område där berget är helt och bergarten hållbar, och på sådant avstånd från brytningsområden, att sprängningar eller ras icke kan skada den. Behållare bör byggas så och utrustas med sådana anordningar, att tryckluften icke kan strömma ut till den övre behållaren. Dammar och övriga till behållaren anslutna anläggningar bör dimensioneras enligt den största förekommande belastningen.

Bredvid den övre behållaren bör byggas en översvämningsbassäng för att utjämna vattenflödet som strömmar över behållaren.

Dränering av vatten
121 §

Yt- och grundvattens inträngande i gruva bör i mån av möjlighet förhindras.

Dräneringen i gruva bör ordnas på tillförlitligt sätt med beaktande av i varje gruva rådande speciella förhållanden.

Vattnet i gruva bör, om möjligt, samlas upp och avledas genom ett centralt system. Över det avledda vattnets mängd skall föras bok.

För länsning av vatten från gruva bör den tillgängliga pumpkapaciteten överstiga det genomsnittliga behovet med 50 procent. Hos kvaliteten av det vatten som avlägsnas från gruvan bör särskild uppmärksamhet fästas vid dess eventuella radonhalt, och de olägenheter som orsakas därav i omgivningen, och nödiga åtgärder bör vid behov vidtagas.

Arbetsplattformer och ställningar
122 §

Fast eller flyttbar arbetsplattform som bygges i gruva bör dimensioneras så, att de spänningar, för vilka dess konstruktioner vid största förekommande belastning kan utsättas, ej överstiger 1/4 av materialets brottgräns.

Då den största förekommande belastningen för en arbetsplattform bestämmes, bör följande minimivärden tillämpas: en person jämte utrustning 120 kg, en borrmaskin jämte utrustning 100 kg, och en borrmaskins tryckkraft 2 000 N.

Vid användning av arbetsplattform på en plats med risk för fallande stenar bör arbetsplattformen ytterligare tåla en statisk belastning på 5 000 N så, att spänningarna i konstruktioner icke överstiger 1/3 av materialets brottgräns.

123 §

Om en arbetsplattform icke har mekanisk låsmekanism, bör det därtill anslutna hydrauliska eller tryckluftssystemet vara så beskaffat, att arbetsplattformens fallhastighet vid brott i rör eller slang blir mindre än 0,5 m/s. Arbetsplattformen bör därvid på lämpligt sätt även hindras från att luta.

Vid utförande av laddningsarbete bör arbetsplattform och därtill eventuellt anslutet fordon omsorgsfullt jordas.

124 §

Beträffande tagande i användning, besiktning och underhåll av på fordon monterade arbetsplattformer bör iakttagas vad i 49 § är föreskrivet.

Vad i 122―124 §§ är bestämt gäller även ställningar och andra arbetsunderlag.

Gruvbesiktning
125 §

Tekniska inspektoratet skall verkställa besiktning i gruva minst en gång om året. I underjordiska gruvor med minst 50 anställda bör besiktning verkställas två gånger om året och vid behov ännu oftare. I besiktning bör representanter för idkaren av gruvdrift samt för arbetarna och funktionärerna deltaga. Av det protokoll som uppgöres över besiktning bör avskrift lämnas åt varje part.

Med gruvinspektör avses i detta beslut tjänsteman som vid tekniska inspektoratet handhar besiktningen av gruvor.

126 §

Idkare av gruvdrift bör underrätta gruvinspektör om ras med väsentlig inverkan på säkerheten i gruvan eller dess omgivning, om vatten- eller slaminbrott, om brand eller explosionsolycka eller om annan med dessa jämförbar skedd eller hotande tilldragelse.

Ovan i 1 mom. avsedd anmälan bör göras även i fråga om i gruva inträffat olycksfall vilket förorsakat dödsfall eller allvarlig åkomma.

127 §

Beträffande arbetarnas hälsokontroll och socialutrymmena i gruva bör iakttagas vad om dessa har särskilt stadgats.

Nedläggande av gruvdrift
128 §

Efter nedläggande av gruvdrift bör gruvområdet sättas i av den allmänna säkerheten förutsatt skick.

129 §

Dagbrott bör efter behov kringgärdas på ändamålsenligt sätt och förses med varningsskyltar. Detta skall ske med beaktande av dagbrottets läge, typ och hållfastheten av dess kanter, vattenytans höjd samt vattnets användbarhet för människor och djur.

130 §

Ras av avfallsstenhög bör förebyggas, eller bör dessa stenhögar efter behov kringgärdas.

Sank del av avfallsområde bör torrläggas eller utmärkas med varningsskyltar och efter behov kringgärdas. Dessutom bör tillses, att avfall icke åsamkar fara för omgivningen.

Föreskrifternas ikraftträdande
131 §

Medför efterlevnaden av bestämmelserna i detta beslut i något fall oskälig kostnader eller avsevärd olägenhet och kan åsyftad säkerhet uppnås på annat sätt, må tekniska inspektoratet på sådana villkor som det befinner lämpliga bevilja undantag från bestämmelser i detta beslut.

Tekniska inspektoratet må även förbjuda användningen av sådana anordningar och konstruktioner som ej förutses i dessa föreskrifter och genom vilka personlig säkerhet, egendom, gruvas kommande användning eller brytningsarbetet kan äventyras.

Tekniska inspektoratet ger vid behov närmare anvisningar om tillämpningen av detta beslut.

132 §

Anordningar, bergrum och konstruktioner som anskaffas innan detta beslut trätt i kraft får i enlighet med tidigare gällande bestämmelser under två år från detta besluts ikraftträdande användas för respektive ändamål, trotts att de icke skulle uppfylla fordringarna i detta beslut.

Medför omändringen av i 1 mom. avsett bergrum respektive konstruktion eller anordning till i bestämmelserna i detta beslut förutsatt skick synnerligen stora svårigheter eller oskäliga kostnader och kan åsyftad säkerhet uppnås på annat sätt, må tekniska inspektoratet på villkor som det självt bestämmer tillåta bergrummets, konstruktionens eller anordningens fortsatta användning.

133 §

Detta beslut träder i kraft den 1 januari 1976 och genom detsamma upphäves handels - och industriministeriets beslut den 31 december 1959 innefattande föreskrifter om tryggheten i gruvor (556/59) samt handels - och industriministeriets liknämnda beslut av den 17 december 1965 (664/65).

Helsingfors den 28 november 1975

Minister
Jorma Uitto

Överinspektör
Urpo J. Salo

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.