666/1972

Given i Helsingfors den 15 september 1972.

Lag om bestridande av bevisningskostnader med statens medel.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

Bevisning vid domstol.
1 §.

Vittne, som på kallelse av åklagare eller i annat mål än tvistemål på förordnande av domstol inställt sig vid domstol, äger rätt att av statens medel utfå skälig ersättning för nödiga kostnader för resa och för uppehälle samt för ekonomisk förlust.

2 §.

Domstol kan bestämma, att i brottmål, som åklagare driver, skall utgå ersättning av statens medel enligt i denna lag stadgade grunder även till vittne som åberopats av annan part, såframt bevisningen varit erforderlig för sakens utredning. Har part redan utgivit ersättning till vittnet, skall motsvarande ersättning av statsmedel bestämmas att utgå till parten. Sådan ersättning får likväl icke överstiga beloppet av ersättning som enligt denna lag skall utgå till vittne.

3 §.

Målsägande och dennes lagliga ställföreträdare, som förordnats eller kallats att för sakens utredning personligen inställa sig vid domstol, har rätt till samma ersättning som vittne. Tilldömd ersättning skall beaktas såsom avdrag vid fastställandet av ersättning för rättegångskostnader åt ersättningstagaren.

4 §.

Behöver vittne eller målsägande eller dennes lagliga ställföreträdare, som erhåller ersättning av statens medel, ledsagare för att kunna inställa sig vid domstolen, utgår ersättning även till ledsagaren i enlighet med i denna lag stadgade grunder.

5 §.

I ersättning för resekostnader erlägges beloppet av de nödiga utgifterna för resan.

6 §.

I ersättning för kostnader för uppehälle utgår dagtraktamente och logiersättning.

7 §.

För ekonomisik förlust utgår ersättning med högst det belopp, som den därtill berättigade gör troligt att han går miste om.

8 §.

Domstols ordförande skall efter avslutat förhör fråga, huruvida vittne eller annan till ersättning av statens medel berättigad yrkar i denna lag avsedda ersättningar. När målets behandling för den gången avslutas vid domstolen, skall de belopp, som utgår i ersättning för kostnader för resa och kostnader för uppehälle samt för ekonomisk förlust skilt för sig fastställas i beslutet eller domen. Erlagda förskott skall beaktas som avdrag.

9 §.

Yrkar vittne eller annan till ersättning av statens medel berättigad större ersättning för kostnader för resa och för uppehälle eller för ekonomisk förlust än vad av statens medel får beviljas, kan den part, som med stöd av denna lag dömes att ersätta staten kostnader för bevisningen i målet, samtidigt åläggas att utgiva sådan tillskottsersättning som prövas skälig.

10 §.

Ändring i domstols beslut eller dom angående ersättning för kostnaderna för bevisning sökes genom besvär på sätt i 17 kap. 42 § rättegångsbalken är stadgat.

Förskott.
11 §.

För resa till domstol har som vittne inkallad och annan till ersättning av statens medel berättigad rätt att av sagda medel i förskott utfå ersättning för de resekostnader som avses i 5 §. Förskott kan erläggas även på kostnader för uppehälle, om det med hänsyn till sakens natur och den till ersättning berättigades förhållanden prövas motiverat.

I samband med kallelse skall den kallade upplysas om sin rätt till förskott och om förfarandet för att det skall erhållas.

12 §.

Den som önskar erhålla förskott skall framställa begäran därom hos chefen för det polisdistrikt, till vilket hans vistelseort hör, eller hos den tjänsteman, som länsstyrelsen förordnat att i dennes ställe handlägga ärenden angående förskott. I samband med begäran om förskott skall utredning företes om att den som begär förskott har kallats att inställa sig vid domstol.

13 §.

Begäran om förskott skall omedelbart avgöras genom beslut, vari beloppet av beviljat förskott på resekostnader och kostnader för uppehälle fastställes skilt för sig. Meddelande om beslutet skall utan dröjsmål tillställas den domstol, vid vilken förskotts tagaren skall inställa sig. Ifall översänt meddelande om beslutet sannolikt icke hinner fram i tid till målets handläggning, skall domstolen dessutom på annat sätt i tid underrättas om att förskott beviljats.

14 §.

I beslut om erhållande av förskott får ändring ej sökas.

15 §.

Har den som lyft förskott icke fullgjort den uppgift, för vilken förskottet beviljats, skall domstolen förordna om återindrivning av försköttsbeloppet hos honom till den del förskottet ej använts för kostnader som avses i 11 §. Beslut i saken kan fattas utan att förskottets mottagare höres.

Kompletterande stadganden.
16 §.

Har svaranden begått det brott, för vilket straff eller annan påföljd yrkats, skall svaranden åläggas att till staten erlägga den ersättning, som med stöd av denna lag förordnats att utbetalas av statens medel. Svaranden får likväl icke åläggas att ersätta kostnader, som ej varit nödiga för sakens utredning.

Vore det med hänsyn till brottets art eller svarandens personliga och ekonomiska omständigheter eller av annan orsak oskäligt att ålägga honom att betala i 1 mom. avsedd ersättning, skall den nedsättas eller icke alls utdömas.

17 §.

Om åtal eller annat yrkande avvisas, förkastas eller förfaller, skall domstolen pröva, huruvida ersättning, som av statens medel tilldömts vittne och annan till ersättning berättigad, skall stanna staten till last eller huruvida målsäganden skall åläggas att ersätta dem till staten.

18 §.

Ersättning som erlagts i ärende angående utlämning för brott stannar staten till last.

19 §.

Närmare bestämmelser angående verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.

20 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973, och genom densamma upphäves lagen den 28 oktober 1938 om ersättning till vittnen av statsmedel (333/38) och kungörelsen den 21 mars 1892 om vad som är att iakttaga med avseende å utbetalandet av ersättningar utav allmänna medel åt vittnen i brottmål.

Helsingfors den 15 september 1972.

Republikens President
Urho Kekkonen

Justitieminister
Matti Louekoski

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.