626/1969

Given i Helsingfors den 19 september 1969.

Lag om ändring av byggnadslagen.

I enlighet med Riksdagens beslut ändras i byggnadslagen av den 16 augusti 1958 (370/58) 2 § 3 och 4 mom., 5 § 1 mom., 6 § 2 mom., 12 §, 13 §, 26 § 1 och 3 mom., 30 § 1 och 3 mom., 140 § 1 mom. och 143 § 1 mom., de sex sistnämnda momenten sådana de lyda i lagen den 9 augusti 1968 (493/68), varjämte till lagen fogas en ny III A avdelning och till lagens 143 § ett nytt 4 mom., varvid de tidigare 4 och 5 mom. blir 5 och 6 mom., som följer:

2 §.

Stadsplan upptager detaljerade bestämmelser om reglering av utnyttjandet av stadsområde, samt stadsplan eller byggnadsplan detaljerade bestämmelser om reglering av utnyttjandet av till landskommun hörande område.

Strandplan upptager detaljerade bestämmelser om reglering av fritidsbebyggelse och annat utnyttjande av område inom strandomåde, där stadsplan eller byggnadsplan icke gäller.

5 §.

För tätbebyggelse må användas endast sådant område för vilket stadsplan, byggnadsplan eller strandplan fastställts.


6 §.

Angående underlättandet av genomförandet av stadsplan, byggnadsplan eller strandplan och angående förhindrande av uppkomsten av olämplig tätbebyggelse vid lantmäteriförrättningar är särskilt stadgat.

12 §.

I byggnadsordning meddelas för stadsplane-, byggnadsplane- och strandplaneområde sådana av de lokala förhållandena påkallade och andra bestämmelser, vilka, utöver vad i lag eller förordning är stadgat, prövas nödiga för byggnadsverksamheten, tillsynen över byggandet, byggnadssättet, inhägnande och reglering av tomt och byggnadsplats, gator och andra trafikleder samt avlopp och andra ledningar ävensom till dem hörande anläggningar.

13 §.

I byggnadsordning må för område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller strandplan icke är fastställd, utfärdas av de lokala förhållandena påkallade och andra, stadgandena i lag och förordning kompletterande bestämmelser, vilka kunna anses erforderliga för främjande av en lämplig och nyttig byggnadsverksamhet samt för underlättande av en framtida planering, såsom

1) om nyttjande av område eller del därav huvudsakligen för särskilda byggnadsändamål, såsom för bostäder eller industrianläggningar;

2) om till- och utfartsvägar och avledande av vatten från byggnadsplats;

3) om storleken av byggnadsplats, om byggnads placering och om den del av byggnadsplatsen som skall lämnas obebyggd; samt

4) om byggnadssättet och minsta avståndet mellan byggnader.

26 §.

Regionplan skall tjäna till ledning vid uppgörande och ändring av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och strandplan, så ock då åtgärder eljest vidtagas för reglering av nyttjandet av områden.


Regionplan gäller icke på general-, stads-, byggnads- eller strandplaneområde.

30 §.

Generalplan tjänar till ledning vid uppgörande och ändring av stadsplan och strandplan, så ock då åtgärder eljest vidtagas för reglering av nyttjandet av områden i stad.


Generalplan galler icke på stadsplane- eller strandplaneområden.

III A AVDELNINGEN.

Stadganden rörande strandplan.

14 a kap.

Strandplan.

123 a §.

Då planering av bebyggelse och annat nyttjande av område vid havet eller vattendrag huvudsakligen för reglering av fritidsbebyggelse är av nöden, emedan mark inom området börjat säljas, utarrenderas eller fördelas för sådan bebyggelse, eller uppkomst av fritidsbebyggelse, som förutsätter reglering av markdispositionen, annars är att vänta på området och stads- eller byggnadsplan icke bör anses erforderlig, skall för området uppgöras en strandplan.

Angående vattendrag gäller vad i 1 kap 1 § 2 mom. vattenlagen är stadgat.

Vad i 95 § 2 mom. är stadgat angående omständigheter som skola beaktas när byggnadsplan uppgöres, skall äga motsvarande tillämpning vid uppgörande av strandplan. Därjämte skall särskilt tillses, att det område som skall planläggas är tillräckligt vidsträckt för att en i planeringshänseende ändamålsenlig helhet skall kunna åstadkommas samt att den planerade bebyggelsen och övrig markdisposition anpassar sig till strandlandskapet och till regleringen av markdispositionen inom angränsande områden.

I strandplan skola erforderliga områden avsättas för olika ändamål, såsom till byggnadsmark och till samnyttjoområden för planområdets eget behov, såsom till bad- och lekplatser, till fria områden samt till vägar och andra för trafiken erforderliga områden. Om så bör anses nödigt, skola även områden för allmänna behov (allmänna områden) anvisas i strandplan.

I strandplan må områden även avsättas för jord- och skogsbruk (lantbruksområden). Motsätter sig markägare sådant, må dylika områden likväl icke anvisas, såvida det ej är nödvändigt för att ett enhetligt planområde skall kunna åstadkommas eller för att markdispositionen skall kunna anpassas till regleringen av markdispositionen inom angränsande områden. Även i sådant fall skall område på yrkan av markägare avsättas till samnyttjoområde, om markägare, på grund av att området anvisats till jordbruksområde, icke kunde utnyttja sin mark på ett sätt som medför skälig nytta.

Erfordras särskilda anvisningar om bebyggande och övrig användning av strandplaneområde, skola bestämmelser härom (strandplanebestämmelser) upptagas i planen.

123 b §.

Myndighet, som beviljar byggnadslov, skall tillse att nybyggnad icke uppföres på strandområde innan strandplan fastställts, om plan enligt stadgandena i 123 a § 1 mom. bör anses erforderlig.

Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må uppföras nybyggnad, för vilken beviljats i 5 § 2 mom. avsett tillstånd eller som erfordras för jordbruk, boskapsskötsel, fiske, skogsvård eller renskötsel, samt byggnad, som avses i 5 § 3 mom.

Uppstår ovisshet om, huruvida strandplan skall uppgöras för visst område, skall i 1 mom. nämnd myndighet, innan byggnadslov beviljas, hänskjuta ärendet till denna del, i stad till ministeriet för inrikesärendena och i landskommun till länsstyrelsen för avgörande. Ministeriet för inrikesärendena och länsstyrelsen skola även annars upptaga fråga om behovet av strandplan till avgörande, när kommun, byggnadstillsynsmyndighet, regionplaneförbund, lantmäterikontor eller markägare, vars fördel saken kan beröra, anhåller därom eller avgörande i saken skall anses erforderligt med tanke på tillsynen över efterlevnaden av stadgandena i detta kapitel. Anser ministeriet för inrikesärendena eller länsstyrelsen att strandplan bör uppgöras, skall sagda myndighet vid behov samtidigt åtminstone ungefärligen angiva gränserna för det område som skall planläggas.

Innan sådant i 3 mom. avsett beslut, vari uppgörande av strandplan anses erforderligt, utfärdas, skall ministeriet för inrikesärendena eller länsstyrelsen bereda dem, vilkas rätt eller fördel beslutet kan beröra, tillfälle att bli i saken hörda på sätt i fråga om förslag till plan är stadgat i 125 § 1 mom. Anses personlig delgivning vara lämpligare, när parter skola höras, är annat i detta moment avsett förfarande för deras hörande icke av nöden. Kostnaderna för sådant hörande bestridas med statsmedel, såvida icke särskild orsak föreligger att ålägga kommun eller regionplaneförbund att betala dem.

123 c §.

Uppgörandet av strandplan åligger ägaren eller ägarna till område, som skall planläggas.

Innan uppgörandet av strandplan inledes skall i stad hos ministeriet för inrikesärendena och i landskommun hos länsstyrelsen för godkännande föreslås en kompetent person, som anförtros planläggningen av det i förslaget nämnda området (strandplanläggare). I beslut om godkännande av planläggare skall även det område, för vilket den berörda planen skall uppgöras, åtminstone ungefärligen angivas, såvida det icke tidigare bestämts med stöd av 123 b § 3 mom.

Då strandplan enligt vad i 123 a § är stadgat skall uppgöras över område, som tillhör olika ägare, och dessa icke kunnat enas om strandplanläggare eller annars om planens uppgörande, må kommun på framställning av markägare åtaga sig att uppgöra planen, under iakttagande av vad i 2 mom. är stadgat. För erläggande av kostnaderna för uppgörandet av planen skall på anfordran ställas säkerhet hos kommunen. Staten är likväl befriad från att ställa sådan säkerhet.

Vad i 123 b § 4 mom. är stadgat äger motsvarande tillämpning på ovan i 2 mom. avsett beslut om bestämmande av område som skall planläggas.

Om ett viktig allmänt intresse så kräver, må kommun även i andra än i 3 mom. avsedda fall vidtaga åtgärder för att ändra strandplan.

Vad i 1 och 3 mom., 123 d § 3 mom. samt 143 § 4 mom. är stadgat om uppgörande av strandplan, bör på motsvarande sätt tillämpas vid den härför nödiga kartläggningen.

123 d §.

Strandplan antages av kommuns fullmäktige. Beslut härom skall i fråga om stad underställas ministeriet för inrikesärendena och i fråga om landskommun länsstyrelsen för fastställelse.

Markägare har rätt att utan dröjsmål få strandplan godkänd och fastställd, då planen är uppgjord på sätt som i denna lag stadgas. Plan må likväl lämnas utan godkännande eller fastställelse, såframt fråga är om skapande av ovan i 4 § avsedd tätbebyggelse.

Har kommun åtagit sig uppgörandet av plan och avtal icke träffats om erläggande av kostnaderna härför, skall den myndighet som fastställer planen i fastställelsebeslutet bestämma de grunder, enligt vilka kostnaderna skola fördelas mellan markägarna. Dessa grunder böra stå i skäligt förhållande till den nytta planen medför för markägarna. Ha i planen sådana allmänna områden anvisats, som avses i 123 a § 4 mom., skall på kommun, eller ifall område bör anses ha anvisats för statens ändamål, på staten tillämpas vad ovan är stadgat om markägare. Här avsedda nödiga kostnader skola fördelas och debiteras enligt den fördelningsgrund som bestämts i förenämnda, av kommunens styrelse fattade beslut, och de må indrivas i den ordning som är stadgad för indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg.

123 e §.

Nybyggnad må icke uppföras i strid med strandplan (byggnadsinskränkning).

Grävning, sprängning, utjämning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd må icke vidtagas på strandplaneområde utan tillstånd av magistrat eller byggnadsnämnd, om åtgärden uppenbart är ägnad att avsevärt försvåra områdets nyttjande för det i strandplanen avsedda ändamålet eller att förstöra landskapsbilden.

Genomförandet av strandplan åligger i fråga om områden, som anvisats till samnyttjoområden, dem som äger den fastighet eller det område som samnyttjoområdet i planen skall anses tjäna (stranddelägare). Genomförandet innefattar, enligt vad som bör anses erforderligt, anläggande av samnyttjoområden samt uppförandet av konstruktioner och anläggningar som erfordras för dem, samt underhåll och renhållning.

Ha i strandplan anvisats sådana allmänna områden som avses i 123 a § 4 mom., ankommer genomförandet av planen i fråga om dem på kommunen eller, ifall området bör anses ha blivit anvisat för statens behov, på staten. Angående skyldighet och rättighet att inlösa allmänt område gäller härvid i tillämpliga delar även för stad vad i 110 och 111 §§ är stadgat. På motsvarande sätt tillämpas på allmänna områden vad i 115 § 2 mom. är stadgat.

I fråga om utmärkande av strandplan i terrängen tillämpas vad ovan är stadgat om byggnadsplan, med undantag likväl av 115 § 2 mom.

strandplaneområde avskiljes byggnads plats till självständig fastighet genom styckning eller annan lantmäteriförrättning på sätt därom är särskilt stadgat.

123 f §.

För stranddelägare kan i fråga om i 123 a § 4 mom. nämnda vägar och andra samnyttjoområden rätt att nyttja dessa för ändamål som avses i planen grundas. Denna rätt är gällande såsom ständig nyttjanderätt oberoende av annan rätt till fastigheten. På de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med samnyttjoområde samt på förfarandet ifråga om dem skall vad i lagen om enskilda vägar (358/62) är stadgat om enskilda vägar äga motsvarande tillämpning, såvida icke annat följer av stadgandena i detta kapitel. På andra samnyttjoområden än i nämnda lag avsedda vägar tillämpas likväl icke stadgandena i lagens 93―99 §§.

I stället för väglag grundas för strandplaneområde vid förrättning som avses i 123 g § ett av stranddelägarna bildat strandlag. Gäller förverkligandet av strandplan endast vägar, må vid ovannämnd förrättning likväl beslutas, att markägarna inom strandplaneområdet eller en del av dem skola bilda ett väglag.

Då det med hänsyn till väghållningen är ändamålsenligt, må väg inom strandplaneområde utgöra del av enskild väg utanför strandplaneområdet.

Ersättningsskyldighet, vilken föranledes av överlåtelse av ovan i 1 mom. avsedd nyttjanderätt, så ock skyldighet att deltaga i genomförandet av strandplan enligt 123 e § 3 mom. och i kostnaderna för sådant genomförande, skola fördelas mellan stranddelägarna så, att skyldigheterna stå i skäligt förhållande till byggnadsrätten och till den nytta stranddelägarna annars ha av planen.

Markägare eller annan rättsinnehavare äger icke rätt till ersättning för överlåtelse av nyttjanderätt i fråga om byggnadsplats, som han överlåtit sedan strandplan fastställts, såvida icke rätt till dylik ersättning uttryckligen förbehållits honom i överlåtelsehandlingen.

Även i det fall att strandlag icke bildats för strandplaneområde må i 4 mom. avsedda grunder likväl tillämpas vid fastställande av de vägenheter som nämnas i 23 § lagen om enskilda vägar.

123g §.

I stället för vägförrättning, varom stadgas i lagen om enskilda vägar, verkställes inom strandplaneområde för reglering av genomförandet av plan, som avses i 123 e § 3 mom., strandplaneförrättning. I beslut om fastställelse av strandplan må bestämmas att sådan förrättning skall verkställas. Lantmäterikontor må bestämma att strandplaneförrättning skall verkställas även på dess initiativ eller på ansökan av ägare till samnyttjoområde, kommun eller strandlag.

Kommun skall alltid kallas till strandplaneförrättning och äger där yttranderätt.

123 h §.

Utöver vad i lagen om enskilda vägar är stadgat om innehavare av fastighet må de stadganden i detta kapitel som gälla ägare av fastighet även tillämpas på innehavare av rätt att utbryta visst område och på innehavare av legorätt, om det prövas, att förhållandena så kräva.

123 i §.

För område där strandplan gäller är kommun icke skyldig att uppgöra stadsplan eller byggnadsplan, såvida icke ministeriet för inrikesärendena, enligt vad i 143 § är stadgat, annorlunda bestämmer.

140 §.

Magistrats, ordningsrätts och byggnadsnämnds beslut i ärende angående byggnadslov samt länsstyrelses beslut angående byggnadslov, fastställande av byggnadsordning eller plan eller byggnadsförbud skola meddelas efter anslag. Likaså meddelas efter anslag sådant beslut av länsstyrelse som avses i 5 eller 132 § samt beslut, som avses i 123 b § 3 mom. eller 123 c § 2 mom., ävensom sådant beslut av ministeriet för inrikesärendena, som grundar sig på denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser. Beslutet anses ha kommit till vederbörandes kännedom när det givits.


143 §.

Befinnes godkännande av byggnadsordning, stads- eller byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring av dem, av fastställd generalplan eller, om viktigt allmänt intresse det kräver, av strandplan vara påkallad, må ministeriet för inrikesärendena förelägga viss tid, inom vilken beslut därom skall fattas och, med undantag för tomtindelning, underställas för fastställelse. lakttages föreläggandet icke, må ministeriet vidtaga åtgärder för kommunens förpliktande därtill genom föreläggande av vite.


Har kommun icke i sådant fall som avses i 123 c § 3 mom. åtagit sig att uppgöra eller ändra strandplan och kan markägare fördenskull icke utnyttja område på ett sätt som medför skälig nytta, skall ministeriet för inrikesärendena på det sätt som är stadgat i 1 mom. förplikta kommunen att inom en av ministeriet utsatt termin av högst två år uppgöra eller ändra strandplan, under förutsättning att markägare, som gjort framställning härom, till kommunen i förväg erlagt kostnaderna för uppgörandet eller ställt tillräcklig säkerhet för dem. Om förlängning av terminen gäller på motsvarande sätt, vad i 42 § 3 mom. är stadgat om byggnadsförbud. Om den slutliga fördelningen av kostnaderna bestämmes i fastställelsebeslutet enligt de i 123 d § 3 mom. stadgade grunderna, och markägare, som erlagt kostnaderna, må med stöd av beslutet hos övriga betalningsskyldiga uppbära de andelar som i nämnda beslut påförts dem.


Helsingfors den 19 september 1969.

Republikens President
Urho Kekkonen

Minister för inrikesärendena
Antero Väyrynen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.