62/1935

Given i Helsingfors den 31 januari 1935.

Lag om ändring av vissa paragrafer i konkursstadgan den 9 november 1868.

I enlighet med Riksdagens beslut skola 10, 33, 46, 47, 51, 52, 62, 69, 70 och 79 §§ i konkursstadgan den 9 november 1868, av dessa lagrum 10, 46 och 47 §§ sådana de lyda i lagen den 13 juni 1929, erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Sedan konkurs uppstått, må ej i gäldenärens fasta egendom meddelas inteckning, såframt ej ansökningen grundar sig på stadgandena om ogulden köpeskillings rätt eller inteckningen sökts före konkursens början på grund av sådan omständighet, som enligt 46 § punkten k i där nämnda fall utgör villkor för giltigheten av dylik säkerhet. Inteckning, som i strid häremot meddelats, vare utan verkan.

Ej heller ma efter konkursens början utmätning ske å de avträdda tillgångarna. Är egendom redan därförinnan utmätt, upphöre utmätningsmans befattning därmed; dock må, där auktion å fast egendom eller fartyg eller gods i fartyg eller å luftfartyg redan blivit kungjord, försäljningen försiggå utan hinder av konkursen, i vilket fall vad av köpeskillingen återstår utöver de fordringar samt utmätnings- och andra kostnader, som bort utgå med bättre rätt än det utsökta beloppet, skall konkursboet tillhandahållas; och varde, såframt utmätningssökanden bevakar sin fordran i konkursen, däri bestämt, vilken rätt han njuta bör. Är verkställd utmätning överklagad, må ock frågan om dess giltighet behandlas i den för slika mål stadgade ordning och, om utmätningen bliver ståndande, i konkursmålet endast prövas vad förmånsrätt den medföra kan.

Utan hinder av konkurs i ägarens bo må likväl för utskyld eller annan likartad utlaga, som i fastighet innestår, samt för fordran, för vilken fastighet är intecknad eller eljest underpant, så ock för fordringsanspråk, som har pant- och förmånsrätt i fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg, på sätt därom särskilt är stadgat, sådan egendom sökas i mät och säljas i den i utsökningslagen stadgade ordning; och varde vad utmätningssökanden och övrige panthavare tillkommer dem tillhandahållet samt återstoden av köpeskillingen, på sätt ovan sagts, till konkursboet överlämnad.

33 §.

Den, som vill begagna fordran endast till kvittning mot skuld, för vilken han hos gäldenären häftar, vare ej pliktig att sådan genfordran i konkursen bevaka. Sökes hans skuld för konkursboet ut, och bestrides genfordringens riktighet eller dess tillkomst före konkursen, åligge honom, där han kvittningsrätt njuta vill, att fordringen så styrka och beediga som hade den i konkursen bevakad blivit.

Här ovan i 1 momentet nämnd kvittningsrätt tillkommer ej borgenär, som genom rättshandling med annan än gäldenären förskaffat sig fordran hos gäldenären under sådana omständigheter, att om gäldenären i stället för denna rättshandling då hade verkställt betalning av skulden, återgång av denna betalning kunnat yrkas. Lag samma vare med avseende å borgenär; som efter det han blivit gäldenärens fordringsägare, genom rättshandling med gäldenären gentemot denne iklätt sig betalningsskyldighet under sådana omständigheter, att om gäldenären i stället för nämnda rättshandling då hade verkställt betalning av skulden, återgång n v denna betalning kunnat yrkas.

46 §.

Angående återvinning vare gällande:

a) Allt vad gäldenär genom åtgärd, som i 1 § och 2 punkten 2 § 39 kap. strafflagen avses, sina borgenärer till förfång till annan överlåtit, gånge till konkursboet åter utan lösen.

b) Har gäldenär genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna därav märklig skada haft, och äro före konkursens början ej mer än sex månader förflutna, sedan gåva av lösegendom fullbordad eller lagfart å gåva av fastighet sökt blivit, gånge den gåva åter. Samma lag vare, där försäljning, byte, lega eller annat sådant avtal om någon gäldenärens egendom skett och av förekommande omständigheter skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva eller åsyftar förnärmande av borgenärernas rätt.

c) Har under de sista sex månaderna före konkursens början gäldenären ingått avtal, varigenom han, borgenärerna till förfång, iklätt sig förbindelse under sådana omständigheter, att den, med vilken avtalet ingicks, haft skälig anledning att hos gäldenären antaga oredlig avsikt, gånge ock det avtal åter.

d) Har under, de sista sextio dagarna före konkursens början gäldenären betalt skuld, som före konkursens början icke varit till betalning förfallen, gånge den betalning åter. Vad här sagts gälle ock, där betalning skett genom fyllnadsprestation. Såvitt till sådan betalning använts med hänsyn till gäldenärens yrke mindre vanliga betalningsmedel, må återgång av betalningen kunna yrkas, även om gälden före konkursens början var förfallen.

e) Är under de sista sextio dagarna före konkursens början pant av gäldenären lämnad för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej varit betingad, gånge pantförskrivningen åter.

f) Har under de sista trettio dagarna före konkursens början för någon borgenärs fordran fastighet, som därför icke varit underpant, eller lösegendom, vari borgenären ej haft panträtt, blivit i mät tagen, gånge det utmätta eller vad genom försäljning därav influtit, såvitt det ännu finnes i utmätningsmans förvar, till konkursboet åter.

g) Såvitt punkten b är tillämplig i fråga om makar, så ock då i fall, som nämnas i punkterna c, d och f, andra parten eller utmätningssökanden är gäldenärens make, må återgång äskas, där vid konkursens början ej mer än ett år förflutit, sedan åtgärd, som i varje fall avses, vidtagits. Lag samma vare, där i fall, som äro nämnda i punkterna b och c, av gäldenären företagen rättshandling avser person, som står i skyldskapsförhållande till gäldenären eller hans maka i rätt upp- eller nedstigande led eller är gäldenärens adoptivfader eller -moder eller ock adoptivbarn, broder eller syster, stvvbroder eller -syster eller ock make till någon av dessa.

h) Har vid avvittring mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, och har ej vid konkursens början högst ett år förflutit efter det avvittringshandlingen till rätten ingavs, gånge avvittringen åter.

i) Då egendom till konkursbo återvinnes, vare konkursboet skyldigt återbära, vad gäldenären må hava i vederlag bekommit, eller dess värde.

När egendomen återbäres, skall till konkursboet ock utgivas ränta eller avkomst, som under tiden fallit. Har nödig kostnad å egendomen gjorts, varde den av konkursboet ersatt.

Är egendom, som borde till konkursboet återbäras, kommen i tredje mans hand genom sådant fång, att denne befinnes berättigad egendomen behålla, eller är egendomen eljest så förskingrad eller förstörd, att den ej kan återställas, varde konkursboet för sin förlust efter egendomens värde ersatt av den, som egendomen av gäldenären undfått.

j) Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva, eller går avvittring mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter, och har maken eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 62 eller 104 § av äktenskapslagen före konkursens början infriat någon gäldenärens skuld, vare konkursboet skyldigt återgälda vad sålunda betalts jämte ränta.

k) Inteckning, som under de sista sextio dagarna före konkursens början meddelats i gäldenärens fasta egendom, vare utan verkan, där icke inteckningen grundats å utfästelse vid gäldens tillkomst eller å stadgandena om ogulden köpeskillings rätt, eller ock å upplåtelse av nyttjanderätt eller annan rättighet, som före nu nämnda tid ägt rum. Är under de sista sextio dagarna före konkursens början inteckning meddelad i gäldenärens lösegendom för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej blivit utfäst, vare inteckningen utan verkan. Inteckning, som meddelats i död mans efterlämnade egendom, äge, där hans bo inom laga tid till konkurs upplåtes, giltighet endast såframt den beviljats på här omförmäld grund och denna tillkommit före dödsfallet.

l) Finnes någon, vars arvinge gäldenären är, genom testamente eller gåva hava förnärmat den senares lagliga rätt, äge dennes borgenärer, såvitt tid till klander av dylik åtgärd ej tilländagått, sådan klandertalan i gäldenärens ställe utföra, och gånge till konkursboet vad därigenom vinnes.

47 §.

Vilja gode männen, sysslomännen eller borgenärerna något till boet enligt 46 § punkterna a―i återvinna, skall stämning därom sist inom tre månader efter inställelsedagen tagas och meddelas den, emot vilken sådan talan anställes. Har ej lagfart å fast egendom, som gäldenären sig avhänt, blivit sökt eller, där fråga är om återgång av avvittring, avvittringshandling till rätten ingivits, förr än efter inställelsedagen, varde klandertiden beräknad från den dag lagfarten söktes eller avvittringshandlingen till rätten ingavs. Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa, på sätt nämnt är; kungöre det dock, innan saken vid domstolen förekommer, gode männen eller sysslomännen. Försummar han det, må ej hans talan till prövning upptagas.

51 §.

Borgenärer, vilka vid det utsatta förhöret tillstädeskomma, skola då inför rätten utse en eller, om rätten prövar det nödigt, flere gode män, helst sådana, som själva äro borgenärer, att konkursboet till förvaltning cmottaga. Borgenärerna äga ock meddela gode männen särskild föreskrift om förvaltningen, därest de anse sådant nödigt. Förordnande för god man skall av rätten utfärdas.

52 §.

Anser rätten god man, som av borgenärerna utsetts, oförmögen eller eljest olämplig för uppdraget, så ock där borgenärernas fördel eller annat vägande skäl sådant påkallar, skall rätten i stället för den utsedda förordna annan person att vara god man. Kommer ingen borgenär tillstädes eller underlåta do närvarande borgenärerna att verkställa valet, ankomme likaså å rätten att förordna god man.

Rätten må ock, där det i anseende till konkursboets omfattning och beskaffenhet är påkallat, förordna en eller flere i sådana varv förfarna och skickliga personer att övervaka gode männens förvaltning, och tillkommer dem ur konkursboets medel arvode efter rättens prövning samt kostnadsersättning.

62 §.

Sedan borgenärerna å inställelsedagen bevakat sina fordringar, välje de en eller flere sysslomän allt efter vad rätten nödigt prövar, och give det rätten tillkänna. Förordnande för sysslomännen skall av rätten utfärdas.

I tillämpliga delar lände ock till efterrättelse, vad i 52 § är sagt.

69 §.

Vid val till gode män eller sysslomän, så ock i alla andra mål; som röra konkursboets förvaltning och utredning, äge borgenärerna beslutande rätt, dock med de inskränkningar och undantag, som 52, 62, 71 och 72 §§ innehålla; och gälle som beslut det, varom ibland tillstädeskomne borgenärer de sig förena, vilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet. Uppenbart ogrundad fordran må oj vid omröstning beaktas.

Bevakar medgäldenär eller löftesmän jämte borgenären en och samma fordran; äge de tillsammans röst, beräknad efter den fordrans belopp. Kunna de ej sig förena, gälle borgenärens mening, där ej de andra honom utlösa eller för hans fordran ställa full säkerhet.

Har skada timat av beslut, som emot 59, 71, 72 eller 73 §§ stridande är, då skola de borgenärer, som i beslutet deltagit, var efter sin fordrans storlek, den skada gälda.

70 §.

Gode män eller sysslomän vårde konkursboets egendom och rätt som skötsam man vårdar sin egen, eller gälde skadan. Äro flere gode män eller sysslomän och vilja de sig emellan dela förvaltningen, bestämme därom rätten.

Hava de förvaltningen odelad, vare envar lika berättigad att uppbära till boet inflytande penningar och vidtaga de åtgärder i övrigt, som för den avträdda egendomens behöriga vård och utredning erfordras, men ej må de annorlunda än samfällt tillstädja åtgärd, varigenom boet avhändes någon rättighet eller iklädes ny förbindelse. Ansvare de ock, envar lika, för hela förvaltningen, dock utan skyldighet för den ene att gottgöra, nugot av den förlust, som härrört av sådant den andres vållande, som den förre ej kunnat förekomma.

79 §.

Arvode för gode män och sysslomän utsatte borgenärerna, antingen till visst för hundra, eller efter annan grund. Dock må ej sysslomäns arvode räknas efter tid. Gode män eller sysslomän, som bland borgenärerna valde äro, äge icke i beslut om arvode deltaga. Nöjes ej god man, syssloman, konkursgäldenär eller någon borgenär åt borgenärernas beslut rörande god mans eller sysslomans arvode, avgöres frågan av rätten, och lände angående förfarandet härvid i tillämpliga delar till efterrättelse; vad i 84 § sägs. Ej må gode män eller sysslomän dock uppbära arvode, förr än de slutlig redo för sig visat.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935. Dock skola 10 § 2 och 3 mom. i deras förra lydelse äga tillämpning, ifall konkursen vidtagit innan den nya lagen trätt i kraft, och likaså 47 §, om inställelsedagen i konkursen dessförinnan infallit.

Helsingfors, den 31 januari 1935.

Republikens President
P. E. Svinhufvud.

Justitieminister
Eric J. Serlachius.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.