Beaktats t.o.m. FörfS 1096/2019.

1.6.1922/148

Språklag. (upphävd)

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

Denna lag har upphävts genom L 6.6.2003/423, som gäller från och med den 1.1.2004.

Med upphävande av lagen om finska och svenska språkens användning vid domstolar och övriga myndigheter, given den 28 april 1921, stadgas i enlighet med Riksdagens beslut som följer:

I. Allmänna bestämmelser.
1 § (10.1.1975/10)

Vid domstolar och övriga statsmyndighete ävensom vid myndigheter i kommuner och andra självstyrelseområden samt vid myndigheter kommunalförbund skall i enlighet med varje ämbetsdistrikts och självstyrelseområdes eller däremot svarande självstyrelsesamhälles eller kommunalförbunds områdes ävensom sakägarnas språk användas landets nationalspråk antingen finska eller svenska eller ock såväl finska som svenska, på sätt i denna lag stadgas

Om rätten att använda samiska hos myndigheterna stadgas särskilt. (8.3.1991/517)

2 § (10.1.1975/10)

Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde, som omfattar en kommun, är att anse såsom en språkigt, om i kommunen endast finnas inbyggare med samma språk eller om antalet av dem som höra till landets andra språkgrupp understiger åtta procent av hela folkmängden men såsom tvåspråkigt, om antalet av dem vilka tillhöra den andra språkgruppen stiger till detta procenttal eller uppgår till minst tretusen. Detsamma gäller ämbetsdistrikt, vilket är mindre än en kommun.

Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde, som omfattar flera kommuner, samt kommunalförbund äro att anse såsom enspråkiga, om de omfatta endast kommuner med samma språk. Distrikt, vilket omfattar kommuner med olika språk eller tvåspråkiga kommuner, anses beträffande varje kommun ha samma språk som vederbörande kommun.

På basen av den officiella statistiken bestämmer statsrådet vart tionde år vilka ämbetsdistrikt och självstyrelseområden som enligt förenämnda grunder äro att anse såsom finsk- eller svenskspråkiga och vilka såsom tvåspråkiga. Tvåspråkig kommun får icke förklaras enspråkig, om ej antalet av dem som tillhöra den andra språkgruppen sjunkit till sex procent eller mindre.

Statsrådet kan på särskilda skäl på framställning av kommuns fullmäktige eller efter att ha hört kommunen även annars för följande tioårsperiod bestämma, att kommunen är tvåspråkig, även om den, enligt vad ovan i denna paragraf är stadgat, vore enspråkig.

Då ämbetsdistrikts eller självstyrelseområdes gränser ändras, skall tillika jämlikt i 1–4 mom. stadgade grunder bestämmas, vilken ställning de nyreglerade områdena i språkligt hänseende intaga. Statsrådet äger även härvid i 4 mom. avsedd rätt.

II. Om sakägares språk och expeditions språket
3 §

Vid domstol och annan statsmyndighet skall användas ämbetsdistriktets språk och i tvåspråkigt distrikt någotdera av distriktets språk. Finsk medborgare äger dock rätt att i egen sak eller i sak, vari han höres, använda sitt språk, finska eller svenska, samt kommuner och andra självstyrelsesamhällen, kommunalförbund och religionssamfund, ävensom inhemska föreningar, andelslag, aktiebolag, kommanditbolag, öppna bolag, stiftelser och anstalter sitt protokollsspråk samt läro- och uppfostringsanstalter sitt undervisningsspråk. (10.1.1975/10)

Är handling, som tillställts domstol eller annan statsmyndighet, i strid med stadgandena i 1 mom. avfattad på det andra inhemska språket, skall myndigheten på sakägarens bekostnad ombesörja lagligen giltig översättning av handlingen. Översättningen skall dock bekostas av myndigheten, om denna med stöd av 22 § lagen om förvaltningsförfarande (598/82) ombesörjer tolkning. (6.8.1982/599)

4 §

I mål och ärende, där statens ombud. allmän åklagare eller annan statens tjänsteman å tjänstens vägnar utför talan, bör han använda svarandens språk, därest han är skyldig att kunna detsamma.

Vid muntlig förhandling inför domstol eller polismyndighet må, där så erfordras, tolkning ske.

5 § (5.4.1935/141)

I enspråkigt ämbetsdistrikt skall domstol och annan statsmyndighet utfärda expedition på ämbetsdistriktets språk.

Statsrådet, ministerium, centralt ämbetsverk, domstol eller länsstyrelse vare dock skyldig att i de fall, då originala expeditionen enligt 6 § borde utfärdas på det andra språket, till expeditionen foga laggill översättning, då sakägare, som enligt 3 § äger rätt att använda annat språk än ämbetsdistriktes, därom anhållit.

6 § (5.4.1935/141)

I tvåspråkigt ämbetsdistrikt skall domstol och annan myngighet utfärda expedition på det språk sakägaren eller, där de äro flere, sakägarna använt eller om vars användande i expeditionen de enats.

Hava sakägarna använt olika språk och enas de icke om samma språks användande i expeditionen, skola följande stadganden iakttagas:

1. I brottmål skall svarandens språk användas.

2. I annat ärende, så ock i bråttmål, där svarandena äro av olika språk, skall användas flertalets inom ämbetsdistriktet språk, så framt ej myndigheten med beaktande av sakägarnas rätt och fördel annorlunda förordnar.

7 §

Vid anlitande av myndighet i kommun eller annat själtvstyrelseområde skall användas områdets språk eller, i område, någotdera språket. I övrigt gälle ock beträffande dessa myndigheter vad i 5 § 1 mom. och 6 § stadgas.

2 mom. har upphävts genom L 10.1.1975/10. (10.1.1975/10)

8 §

Högre rätt och myndighet skall i varje enskilt fall utfärda expedition på det språk, som lägre myndighet enligt denna lag använt

Sakägare, som jämlikt 5 § 2 mom. är berättigad att fordra, att laggill översättning fogas till expeditionen, har enahanda rätt med avseende å expedition, som av högre rätt eller myndighet utfärdas.

9 § (5.4.1935/141)

Infordras i tjänsteväg enspråkig kommuns eller annat enspråkigt självstyrelsesamhälles utlåtande eller förklaring i ärende, i vilket använts annat än kommunens eller samhällets språk, skola handlingarna genom vederbörande myndighets åtgärd i officiellt bestyrkt översättning tillställas kommunen eller samhället. Lag samma vare beträffande expedition i sådant ärende.

10 § (5.4.1935/141)

Anslag, meddelanden och kungörelser eller andra sådana handlingar, som av domstol eller annan statsmyndighet, så ock av myndighet i kommun eller annat självstrelseområde utfärdas för befolkningen, skola i enspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde avfattas på dettas språk och inom tvåspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde på landets båda språk.

Kungörelser och meddelanden som gäller en enskilds rätt och som en tingsrätt, domare, länsstyrelse, ett häradsämbete eller dess avdelning eller ett fristående ämbetsverk eller en tjänsteman vid dem på tjänstens vägnar utfärdar i ett tvåspråkigt ämbetsdistrikt får enligt prövning avfattas enbart på befolkningsflertalets språk, om sökanden inte fordrar något annat. (22.3.1996/201)

III. Om det inre ämbetsspråket.
11 §

Domstol eller annan statsmyndighet, vars ämbetsdistriktets är enspråkigt, skall såsom inre ämbetsspråk använda ämbetsdistriktets språk.

Med inre ämbetspråk avses i denna lag det språk, som använndes i sådana protokoll och andra handlingar, vilka icke skola till enskild sakägare utgivas, så ock i skriftväxlingen mellan myndigheterna och i ämbetsbokföringen.

12 § (10.1.1975/10)

Det inre ämbetsspråket för domstol och annan statsmyndighet, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt eller till vars ämbetsdistrikt höra tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk, är flertalets inom ämbetsdistriktet språk. I ärende, i vilket expedition skall utfärdas på minoritetens språk, skall likväl expeditionsspråket användas, om det icke föreligger särskilda skäl att använda majoritetens språk. Då annat språk än expeditionsspråket använts, skall till de handlingar, som uppkommit under ärendets handläggning, på sakägares begäran ofördröjligen fogas laggill översättning, förutom då fråga är om handling, som uppenbarligen icke inverkar på sakens avgörande.

13 § (5.4.1935/141)

I ärende, vari expedition skall utfärdas, skall högre myndighet tillskriva lägre myndighet på det språk, som sistnämnda myndighet enligt 12 § i saken använder, och enspråkig kommun eller annat enspråkigt självstyrelsesamhälle ävensom deras myndigheter på dessas språk. (10.1.1975/10)

Oberoende av i 1 mom. ingående bestämmelse må lägre myndighet icke underlåta att iakttaga förfogande, som givits på det andra språket, därest myndigheten är skyldig att förstå detsamma.

14 §

Myndighet, vars verksamhet hänför sig blott till befolkningens ena språkgrupp skall använda, dennas språk.

Förvaltningsorgan och funktionärer vid statens eller kommuns enspråkiga undervisnings- och uppfostringsanstalter äga likaså använda vederbörande anstalts språk, även om denna är belägen inom kommun med annat språk.

15 §

Vad i 11, 12 och 14 §§ är stadgat, gälle ock myndighet i kommun eller annat självstyrelseområde, och vare jämväl dylik myndighet, där distriktet är tvåspråkigt, skyldig att vid skriftväxling med underlydande myndighet iakttaga stadgandet i 13 § 1 mom.

I ärende, vari expedition skall utfärdas på kommunens befolkningsminoritets språk, skall till kommunal myndighets protokoll dock på sakägares eller kommunmedlems begäran ofördröjligen fogas laggill översättning. (10.1.1975/10)

Vad i första momentet stadgas, utgör icke heller hinder för att i slälvstyrelsemyndighets protokoll, enligt representantförsamlingens bestämmande, använda båda språken jämsides.

16 § (5.4.1935/141)

Medlem i kollegialt ämbetsverk, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt eller till vars ämbetsdistrikt höra tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk, vare berättigad att vid förhandlingar inom ämbetsverket samt i sina skriftliga uttalanden till protokollet betjäna sig av det språk, finska eller svenska, som han finner lägligast.

Samma rätt tillkomme jämväl medlem av självstyrelseområdes representantförsamling samt av officiella kommittéer och nämnder. Förstår medlem av representantförsamling icke på det andra språket avgivet yttrande, skall detta i korthet för honom tolkas, om han det yrkar.

IV. Särskilda stadganden.
17 § (5.4.1935/141)

Vad i denna lag stadgats om statsmyndigheternas språk, tillämpas jämväl å det språk, tillämpas jämväl å det språk sakägare skola använda och expeditionsspråket samt det inre ämbetsspråket vid den evangelisk-lutherska kyrkans domkapitel, kyrkoherdeämbeten och övriga myndigheter, där saken icke är av den beskaffenhet, att den enligt kyrkolagen bör anses höra till kyrkans egna angelägenheter. Likaså tillämpas vad som stadgats om kommuner och andra självstyrelsesamhällen å församlingar inom sagda kyrka; och skola på språklig grund bildade församlingar oberoende av befolkninges inom distriktet språk anses såsom enspråkiga.

Om grekisk-katolska kyrkans ämbetsspråk stadgas genom förordning.

17 a § (10.1.1975/10)

Stadgandena i denna lag om kommunala myndigheters språk gälla även i fråga om sakägares språk och expeditionsspråket samt det inre ämbetsspråket vid myndigheter i kommunalförbund

17 b § (17.3.1995/368)

Statliga affärsverk och sådana tjänsteproducerande bolag där staten eller en eller flera tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk har bestämmanderätt skall betjäna och informera allmänheten på finska och svenska, om det inte är obehövligt eller som helhet bedömt oskäligt för bolaget.

18 § (5.4.1935/141)

Angående myndigheternas vid statens universitet och högskolor samt övriga dylika inrättningar ämbetsspråk, så ock angående deras undervisnings- och examensspråk stadgas särskilt.

19 §

De militära myndigheterna underlyda bestämmelserna i denna jag. Deras ämbetsdistrikt gäller som enspråkigt, om manskapet i dem underställda truppförband sammanförts i syfte att bilda ett enspråkigt förband, såsom tvåspråkigt åter. om manskapet sammanförts utan avseende å dess modersmål eller myndighetens verksamhet hänför sig till flere trupp förband med olika språk.

Militärens kommandospråk är finska.

20 § (5.4.1935/141)

Statsjärnvägarnas ämbetsdistrikt anses, med avvikelse från vad i 2 § 2 mom. stadgas, beträffande envar trafikplats hava samma språk som vederbörande trafikplats.

Trafikplatserna äro enspråkiga, om de kommuner, som närmast omgiva dem, hava samma språk, men tvåspråkiga, om sagda kommuner äro tvåspråkiga eller av olika språk.

21 § (10.1.1975/10)

I ministerium eller statlig kommitté, kommission eller med dem jämförbart organ beredda och för publicering avsedda lagförslag och betänkanden utgivas på finska språket samt, såvitt särskilt vägande skäl till annat icke föreligga, helt, delvis eller i sammandrag även på svenska språket enligt vad vederbörande ministerium med beaktande av ärendets vikt för den svenskspråkiga befolkningen och övriga faktorer bestämmer.

22 §

Angående i utlandet varande beskickningar är gällande vad om myndighet i tvåspråkigt ämbetsdistrikt är stadgat. Lag samma vare om konsulat, som förestås av utsänd konsul.

Angående användandet av annat språk, än finska eller svenska vid beskickningar och konsulat stadgas genom förordning.

23 §

I laggill översättning enligt denna lag utfärdad expedition gälle såsom original.

Då expedition eller handling av statsmyndighet i översättning skall utfärdas eller tillställas den som vederbör, eller då handlingar, som höra till statsmyndighets inre ämbetsspråk, enligt 12 § skola översättas, erlägger staten av översättningen förorsakade kostnader. Kostnaderna för översättningar, som avses i 15 § 1 och 2 mom., samt för tolkning, som nämnes i 16 § 2 mom., skola bestridas av självstyrelsesamhället eller kommunalförbundet. (10.1.1975/10)

24 §

Denna lag gäller ej till utlandet eller utlänning adresserad officiell skriftväxling, ej heller expedition, som är avsedd att användas utom landet; dock skola stadgandena i 5 och 6 §§ iakttagas jämväl beträffande dylik expedition, där den icke utfärdas på något utländskt språk eller på landets båda språk jämsides.

25 §

Närmare stadganden angående denna lags bringande i verkställighet utfärdas genom förordning.

26 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1923.

Det alla, som vederbör, till efterrättelse länder.

Ikraftträdelsestadganden:

5.4.1935/141:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936. Statsrådet äger utfärda föreskrifter därom, vilka ämbetsdistrikt och självstyrelseområden enligt denna lag skola anses finsk- eller svenskspråkiga och vilka tvåspråkiga, att gälla intill utgången av år 1942.

10.1.1975/10:

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1975.

6.8.1982/599:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

RP 88/81, Andra lagutsk. bet. 3/82, Stora utsk. bet. 79/82

8.3.1991/517:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Regeringens proposition 180/90, Grundlagsutsk. bet. 13/90, Stora utsk. bet. 238/90

18.12.1992/1424:

Denna lag träder i kraft den 1 december 1993.

RP 131/92, LaUB 10/92

17.3.1995/368:

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

RP 233/94, LaUB 25/94

22.3.1996/201:

Denna lag träder i kraft den 1 december 1996.

RP 106/95, LaUB 15/95, RSv 4/96

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.