Beaktats t.o.m. FörfS 1012/2019.

14.2.2013/151

Statsrådets förordning om avfallsförbränning

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

I enlighet med statsrådets beslut föreskrivs med stöd av 11, 12, och 16 § i miljöskyddslagen (86/2000) samt avfallslagen (646/2011), av dem 12 § i miljöskyddslagen sådan den lyder i lagarna 253/2010 och 647/2011 samt 16 § i den lagen sådan paragrafen lyder i lag 252/2005:

1 § (5.2.2015/101)
Tillämpningsområde

Denna förordning tillämpas på avfallsförbränningsanläggningar och samförbränningsanläggningar som avses i 107 § 1 mom. i miljöskyddslagen (527/2014), med de undantag som anges i 2 mom. i den paragrafen.

En förutsättning för sådant undantag som avses i 1 mom. är att den renade gas som avses i 107 § 2 mom. 1 punkten i miljöskyddslagen, och som inte längre utgör avfall, inte innehåller stoft, kvicksilver eller andra tungmetaller eller svavel-, fluor- eller klorföreningar, räknat enligt energiinnehållet, i större utsträckning än naturgas eller något annat allmänt använt gasformigt bränsle. Dessutom krävs det att den renade gasen är sådan att de rökgaser som uppstår vid förbränning inte kräver tilläggsåtgärder för att skydda hälsan och miljön jämfört med reningen av rökgaserna från förbränning av naturgas där den renade gasen ska användas. (5.11.2015/1303)

2 §
Definitioner

I denna förordning avses med

1) avfall avfall enligt avfallslagen (646/2011),

2) farligt avfall farligt avfall enligt avfallslagen,

3) oljeavfall smörjmedel eller industrioljor som helt eller delvis består av mineralolja eller syntetisk olja och som inte längre är lämpliga för det ändamål som de ursprungligen var avsedda för och annat avfall som innehåller olja,

4) avfallsförbränningsanläggning en sådan anläggning som avses i 108 § 1 mom. 1 punkten i miljöskyddslagen, (5.2.2015/101)

5) samförbränningsanläggning en sådan anläggning som avses i 108 § 1 mom. 2 punkten i miljöskyddslagen, (5.2.2015/101)

6) befintlig avfallsförbränningsanläggning en sådan avfallsförbränningsanläggning

a) för vars drift miljötillstånd har beviljats före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2003,

b) vars ansökan om miljötillstånd för driften har kungjorts före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2004,

7) ny avfallsförbränningsanläggning andra avfallsförbränningsanläggningar än de som avses i 6 punkten,

8) befintlig samförbränningsanläggning en sådan samförbränningsanläggning

a) för vars drift miljötillstånd har beviljats före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2003,

b) vars ansökan om miljötillstånd för driften har kungjorts före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2004,

c) för vars drift miljötillstånd har beviljats och som har tagits i drift före den 28 december 2002 och som har inlett avfallsförbränningen senast den 28 december 2004,

9) nominell kapacitet den sammanlagda förbränningskapaciteten hos de brännugnar som avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggningen består av, enligt specifikation av konstruktören och bekräftelse från verksamhetsutövaren, med särskild hänsyn till värmevärdet hos avfallet, uttryckt i mängden avfall som förbränns per timme,

10) utsläpp direkt eller indirekt tillförsel av ämnen, vibrationer, värme eller buller i luften, vattnen eller marken från punktkällor eller diffusa källor inom anläggningen,

11) gränsvärde för utsläpp den gräns som utsläppets massa, koncentration eller nivå, uttryckt i givna parametrar, inte får överskrida under en eller flera tidsperioder,

12) dioxiner och furaner de polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner som förtecknas i bilaga 1 till denna förordning,

13) förbränningsrester sådant fast eller flytande avfall som uppstår vid processen i en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning,

14) biomassa ämnen som helt eller delvis består av vegetabiliskt material från jord- eller skogsbruk och som kan användas för återvinning av dess energiinnehåll samt avfall som avses i 107 § 2 mom. 2 punkten underpunkterna a–e i miljöskyddslagen. (5.2.2015/101)

En avfallsförbränningsanläggning och en samförbränningsanläggning omfattar förbränningslinjer, utrymmen för mottagning och förvaring av avfall, utrustning för förbehandling vid anläggningen, system för tillförsel av avfall, bränsle och luft, värmepannor, utrustning för behandling av rökgaser, utrustning för behandling och förvaring av förbränningsrester och avloppsvatten vid anläggningen, skorstenar samt apparatur och system för reglering av förbränningen samt för registrering och övervakning av förbränningen och förbränningsförhållandena. (5.2.2015/101)

3 §
Begränsning som gäller förbränning av oljeavfall

Oljeavfall får inte förbrännas i en avfallsförbränningsanläggning eller samförbränningsanläggning med en bränsleeffekt om högst 5 megawatt (5 MW).

4 §
Allmänna krav på ordnande av verksamheten

Vid avfallsförbränning ska bestämmelserna i miljöskyddslagen, avfallslagen och denna förordning samt vad som anges i miljötillståndet iakttas. (5.2.2015/101)

Verksamhetsutövaren vid en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning ska vidta alla behövliga försiktighetsmått i fråga om avlämning och mottagning av avfall för att förhindra eller i en så stor utsträckning som det i praktiken är möjligt minska skadeverkningarna på miljön, särskilt förorening av luft, mark, vattendrag och grundvatten samt luktolägenheter och buller och de direkta riskerna för människors hälsa. Smittofarligt kliniskt avfall får inte blandas med avfall av andra kategorier före förbränningen, och det får inte heller behandlas på något annat sätt i anläggningen före inmatningen i brännugnen.

Avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar med tillhörande avfallsupplag ska konstrueras och drivas på ett sådant sätt att otillåtna och oförutsedda utsläpp i marken, vattendragen och grundvattnet förhindras. För lagring av förorenat dagvatten från anläggningsområdet eller av annat förorenat vatten från läckage eller brandsläckningsåtgärder på området ska det finnas en bassäng eller behållare som är tillräckligt stor för att förvara vattnet. Förorenat vatten ska förvaras så att avloppsvattnet kan analyseras och behandlas vid behov.

4 a § (5.2.2015/101)
Väsentliga ändringar i avfallsförbränningsanläggningars eller samförbränningsanläggningars verksamhet

Om verksamheten vid en avfallsförbränningsanläggning eller en samförbränningsanläggning ändras så att farligt avfall förbränns vid anläggningen utöver eller i stället för annat avfall, anses ändringen alltid vara en väsentlig ändring av verksamheten för vilken det behövs miljötillstånd.

5 §
Ansvarig person för anläggningen

Bestämmelser om den ansvariga personen för en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning finns i 141 § i avfallslagen. Den ansvariga personen ska uppges för tillsynsmyndigheten.

6 §
Uppgifter om avfallet

Verksamhetsutövaren vid en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning ska se till att uppgifterna om det mottagna avfallet antecknas i enlighet med 22 § i statsrådets förordning om avfall (179/2012) och att de olika avfallspartierna vägs. Avfallets vikt ska i möjligaste mån bestämmas i enlighet med avfallsklassificeringen i den avfallsförteckning som avses i 4 § i ovan nämnda förordning.

I fråga om farligt avfall ska det dessutom finnas uppgifter om

1) avfallets fysikaliska egenskaper och i möjligaste mån kemiska sammansättning samt all annan information om hur avfallet lämpar sig för förbränning i den planerade processen,

2) avfallets farliga egenskaper, de ämnen med vilka det inte får blandas och de andra försiktighetsåtgärder som ska vidtas vid behandlingen av avfallet.

Vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. behöver inte tillämpas, om avfallet har uppkommit i verksamhetsutövarens egen verksamhet och om avfallet förbränns i en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning på den plats där det uppstår, och det genom miljötillståndet för verksamheten säkerställs att denna förordning iakttas i övrigt.

7 §
Krav på mottagning av farligt avfall

Mottagande av farligt avfall vid en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning förutsätter att

1) transportdokument enligt 121 § i avfallslagen och vid behov de handlingar som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall samt enligt de bestämmelser som gäller transport av farliga ämnen kontrolleras,

2) nödvändiga och representativa prover i möjligaste mån tas före lossningen av ett avfallsparti för att de uppgifter som avses i 6 § ska kunna kontrolleras och arten av det avfall som förbränns ska kunna övervakas, samt att dessa prover bevaras i minst en månad efter förbränningen av avfallspartiet.

Vad som föreskrivs i 1 mom. behöver inte tillämpas, om avfallet har uppkommit i verksamhetsutövarens egen verksamhet och om avfallet förbränns i en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning på den plats där det uppstår, och det genom miljötillståndet för verksamheten säkerställs att denna förordning iakttas i övrigt.

8 §
Tillvaratagande av energi

Den värme som alstras vid förbränningsprocessen i en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning ska återvinnas så väl som det i praktiken är möjligt.

9 §
Förbränningsförhållanden

Vid avfallsförbränningsanläggningar ska avfallet förbrännas så fullständigt som möjligt så att den totala mängden organiskt kol i slagget och bottenaskan är mindre än tre procent eller glödförlusten är mindre än fem procent räknat på torr vikt. För säkerställande av detta ska avfallet vid behov förbehandlas.

Avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar ska konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att temperaturen hos rökgaserna också under de mest ogynnsamma förhållandena höjs på ett kontrollerat och homogent sätt till minst 850 °C under minst 2 sekunder, mätt i närheten av förbränningskammarens innervägg eller på något annat i miljötillståndet angivet representativt ställe i förbränningskammaren. I en avfallsförbränningsanläggning ska denna temperatur uppnås efter den sista inblåsningen av förbränningsluft.

Innehåller det farliga avfall som förbränns i avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggningen mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, ska temperaturen höjas till minst 1 100 °C under minst 2 sekunder.

10 §
Brännarna och användningen av dem

Varje förbränningskammare i avfallsförbränningsanläggningen ska utrustas med minst en stödbrännare. Denna ska vara sådan att den automatiskt slås på när temperaturen hos rökgaserna efter den sista inblåsningen av förbränningsluft sjunker under 850 °C eller när temperaturen vid förbränning av farligt avfall som innehåller mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, sjunker under 1 100 °C eller om temperaturen sjunker under den temperatur som bestämts enligt 12 §. Stödbrännare ska också användas under anläggningens start- och stopperioder för upprätthållande av de ovan angivna temperaturerna och så länge som det finns oförbränt avfall i förbränningskammaren.

I stödbrännaren får inte matas in sådana bränslen som kan orsaka större utsläpp än de som uppstår vid förbränning av de bränslen som avses i statsrådets förordning om svavelhalten i tung brännolja, lätt brännolja och marin dieselbrännolja (689/2006) eller av flyt- eller naturgas.

Förordning 689/2006 har upphävts genom F 5.6.2014/413, som gäller fr.o.m. 18.6.2014.

11 §
Inmatning av avfall i förbränningskammaren

Avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar ska använda ett automatiskt system som hindrar att avfall matas in

1) vid start, till dess att rökgasernas temperatur har nått 850 °C, eller 1 100 °C vid förbränning av farligt avfall som innehåller mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, eller tills den temperatur som bestämts enligt 12 § har uppnåtts,

2) under förbränningen när temperaturen sjunker under 850 °C, eller 1 100 °C vid förbränning av farligt avfall som innehåller mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, eller när temperaturen sjunker under den temperatur som bestämts enligt 12 §,

3) under förbränningen när de kontinuerliga mätningarna visar att något av gränsvärdena för utsläpp överskrids på grund av störningar eller fel i reningsutrustningen.

12 §
Bestämmande av förbränningsförhållanden i miljötillståndet

Om det i en avfallsförbränningsanläggning förbränns endast avfall inom vissa avfallskategorier eller endast vissa processer för termisk behandling används i anläggningen och det i övrigt kan säkerställas att kraven i denna förordning uppfylls, kan i miljötillståndet avvikas från kraven på temperatur eller uppehållstid enligt 9–11 §, förutsatt att varken mängden av förbränningsrester eller mängden av organiska föroreningar i förbränningsresterna är större än då kraven enligt 9 och 10 § uppfylls.

Om det i en samförbränningsanläggning förbränns endast avfall inom vissa avfallskategorier eller endast vissa processer för termisk behandling används i anläggningen och det i övrigt kan säkerställas att kraven enligt denna förordning iakttas, kan i miljötillståndet avvikas från kraven på temperatur eller uppehållstid enligt 9 och 11 §, förutsatt att de i bilaga 2 till denna förordning angivna gränsvärdena för utsläpp för totalt organiskt kol och för kolmonoxid inte överskrids. Om samförbränningsanläggningen är en barkpanna inom massa- och pappersindustrin i vilken avfall som uppstått på dess egen produktionsplats förbränns och anläggningen har var i drift och hade beviljats miljötillstånd före den 28 december 2002 kan i miljötillståndet avvikelse göras från nämnda krav på temperatur eller uppehållstid, förutsatt att de i bilaga 2 till denna förordning angivna gränsvärdena för utsläpp för totalt organiskt kol inte överskrids.

13 §
Utsläpp i luften

Avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar ska konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att sådana utsläpp i luften som orsakar betydande förorening av luften på marknivå kan förhindras. Rökgaserna ska släppas ut på ett kontrollerat sätt genom en skorsten. Skorstenshöjden ska bestämmas så att statsrådets förordning om luftkvaliteten (38/ 2011) beaktas samt så att verksamheten inte orsakar men för hälsan och inte heller annan betydande miljöförorening eller risk för sådan.

14 §
Gränsvärden för utsläpp i luften

Avfallsförbränningsanläggningar samt samförbränningsanläggningar där obehandlat i 6 § 1 mom. 3 punkten i avfallslagen avsett blandat kommunalt avfall eller farligt avfall förbränns ska konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att halterna av föroreningar i rökgaserna inte överskrider de i bilaga 2 till denna förordning angivna gränsvärdena för utsläpp.

Andra än i 1 mom. avsedda samförbränningsanläggningar ska konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att halterna av föroreningar i rökgaserna inte överskrider de i bilaga 3 till denna förordning angivna gränsvärdena för utsläpp.

Resultaten av de mätningar som görs för kontroll av att gränsvärdena för utsläpp iakttas ska räknas om enligt 20 §.

15 §
Gränsvärden för utsläpp i vattnet

Utsläpp av avloppsvatten från rening av rökgaser i vattnet ska förhindras så effektivt som möjligt så som föreskrivs i miljötillståndet.

Koncentrationerna av föroreningar i avloppsvatten på grund av reningen av rökgaser får inte överskrida de gränsvärden för utsläpp som anges i bilaga 4 till denna förordning. Avloppsvattnet får inte spädas ut för att gränsvärdena för utsläpp ska kunna iakttas.

Gränsvärdena för utsläpp ska mätas vid den punkt där det avloppsvatten som uppkommer vid reningen av rökgaser lämnar avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggningen. När avloppsvatten behandlas utanför anläggningen vid en behandlingsanläggning som är avsedd endast för behandling av detta slag av avloppsvatten ska gränsvärdena för utsläpp dock mätas vid den punkt där avloppsvattnet lämnar behandlingsanläggningen.

Om det avloppsvatten som uppkommer vid reningen av rökgaser behandlas tillsammans med annat avloppsvatten antingen vid anläggningen eller någon annanstans, ska verksamhetsutövaren för iakttagande av gränsvärdena för utsläpp göra behövliga massbalansberäkningar för att bestämma de utsläppsnivåer som kan anses härröra från det avloppsvatten som uppkommer vid reningen av rökgaser. De mätningar som behövs för beräkningarna ska göras

1) på avloppsflödet vid reningen av rökgaser innan det leds vidare till den gemensamma anläggningen för rening av avloppsvatten,

2) på andra avloppsflöden än det som avses i 1 punkten innan det leds till den gemensamma anläggningen för rening av avloppsvatten,

3) vid den punkt där avloppsvatten efter slutförd rening släpps ut slutgiltigt.

16 §
Behandling av förbränningsrester

Mängden av förbränningsrester ska begränsas så att den blir så liten som möjligt, och förbränningsresternas skadlighet förhindras så långt det går. Förbränningsresterna ska i möjligaste mån omedelbart materialåtervinnas vid anläggningen eller på något annat sätt så som bestäms i miljötillståndet.

Torra förbränningsrester i form av stoft, såsom pannaska och torra förbränningsrester från rökgasbehandlingen, ska vid behov transporteras och mellanlagras i slutna behållare så att spridning i miljön förhindras.

Innan beslut fattas om på vilka sätt de olika förbränningsresterna ska behandlas ska behövliga analyser göras för att bestämma deras fysikaliska och kemiska egenskaper samt deras skadlighet för miljön. Analysen ska gälla den totala lösliga fraktionen av förbränningsrester och den totala lösliga fraktionen av tungmetaller.

17 §
Krav på mätsystemet

Innan miljötillstånd beviljas ska det säkerställas att de i tillståndsansökan föreslagna metoderna för mätning av utsläppen i luften och i vattnet överensstämmer med bilaga 5 till denna förordning.

I avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar ska sådan mätutrustning installeras och sådana metoder användas som gör det möjligt att kontrollera de med tanke på förbränningsprocessen relevanta parametrarna, förhållandena och utsläppen.

Tillsynsmyndigheten ska säkerställa att den automatiserade utrustningen för övervakning av utsläpp i luften och i vattnet är rätt installerad. Tillsynsmyndigheten ska dessutom säkerställa att utrustningen fungerar samt att utrustningen provas årligen. Kalibrering ska ske genom parallella mätningar med referensmetoder minst en gång vart tredje år.

18 §
Mätning av utsläpp i luften

I avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar ska utföras mätning av utsläppen i luften enligt bilaga 5 till denna förordning som följer:

1) mätningarna ska göras kontinuerligt i fråga om följande föroreningar:

a) kväveoxider (NOx) om ett gränsvärde för utsläpp av dem ingår i miljötillståndet,

b) kolmonoxid (CO),

c) den totala stoftmängden,

d) totalt organiskt kol (TOC),

e) saltsyra (HCl),

f) fluorväte (HF),

g) svaveldioxid (SO2),

2) mätningarna ska göras kontinuerligt för följande driftparametrar som har samband med processens funktion:

a) temperaturen invid förbränningskammarens innervägg eller på något annat representativt ställe i förbränningskammaren som anges i miljötillståndet eller i beslutet om därtill hörande kontrollplan,

b) rökgasernas syrehalt, tryck, temperatur och halt av vattenånga,

3) mätningarna ska göras minst två gånger per år i fråga om tungmetaller, dioxiner och furaner, dock så att mätningen under anläggningens 12 första driftmånader görs minst var tredje månad.

Rökgasernas uppehållstid, minimitemperatur och syrehalt ska verifieras på lämpligt sätt minst en gång i samband med att anläggningen tas i drift och under de mest ogynnsamma driftförhållanden som kan förutses.

19 §
Särskilda bestämmelser om mätning av utsläpp i luften

I avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar krävs inte följande mätningar enligt 18 §

1) kontinuerlig mätning av fluorväte (HF), om det i behandlingen av saltsyra (HCl) ingår skeden genom vilka det säkerställs att gränsvärdet för utsläpp av saltsyra inte överskrids och utsläppen av fluorväte i övrigt mäts periodiskt så som anges i 18 § 1 mom. 3 punkten,

2) kontinuerlig mätning av halten av vattenånga, om rökgasprovet torkas innan utsläppen analyseras,

3) kontinuerlig mätning av saltsyra (HCl), fluorväte (HF) och svaveldioxid (SO2), om verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av dessa föroreningar inte under några omständigheter kan överskrida de gränsvärden som bestämts för utsläppen och periodiska mätningar av utsläppen av de ovan nämnda föroreningarna vid behov i övrigt görs så som anges i 18 § 1 mom. 3 punkten,

4) kontinuerlig mätning av kväveoxider (NOx) behöver inte göras i befintliga avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningar med en nominell kapacitet på mindre än sex ton per timme, om verksamhetsutövaren, på grundval av information om kvaliteten på avfallet i fråga, den använda tekniken, utsläppen samt resultaten av utsläppskontrollen, kan visa att utsläppen av kväveoxider under inga omständigheter kan överskrida de föreskrivna gränsvärdena för utsläpp och det görs periodiska mätningar av kväveoxidutsläppen så som anges i 18 § 1 mom. 3 punkten.

Frekvensen i de periodiska mätningar av tungmetaller som föreskrivs i 18 § 1 mom. 3 punkten kan minskas till en gång vartannat år, och frekvensen i de periodiska mätningarna av dioxiner och furaner kan minskas till en gång om året, om

1) de utsläpp som uppstår vid förbränningen av avfall under alla omständigheter ligger under 50 procent av de gränsvärden för utsläpp som i bilaga 2 och 3 till denna förordning bestäms för tungmetaller, dioxiner och furaner, eller

2) det avfall som förbränns endast omfattar sådana sorterade brännbara fraktioner av annat än farligt avfall som inte lämpar sig för materialåtervinning och verksamhetsutövaren på ett tillförlitligt sätt, utgående från kvaliteten hos avfallet och mätning av utsläppen från förbränning av motsvarande avfall, kan visa att utsläppen under alla omständigheter ligger klart under de gränsvärden för utsläpp som i bilaga 2 och 3 till denna förordning bestäms för tungmetaller, dioxiner och furaner.

I de fall som avses i 1 mom. 3 och 4 punkten ska det i miljötillståndet tas in särskilda föreskrifter om mätningarna. I de fall som avses i 2 mom. ska det i miljötillståndet tas in särskilda föreskrifter om avfallets kvalitet och egenskaper samt om frekvensen i mätningarna.

20 §
Omräkning av mätresultaten för kontroll av gränsvärdena för utsläpp i luften

Resultaten av mätningarna av utsläpp i luften ska räknas om med hjälp av de standardsyrehalter som avses i bilaga 2 eller med tillämpning av metoden enligt bilaga 3 och den formel som anges i bilaga 6.

Om avfallet förbränns i syreanrikad atmosfär, kan mätresultaten bestämmas på basis av syrehalten enligt miljötillståndet för anläggningen, där de särskilda omständigheterna i förbränningsprocessen beaktas.

För omräkning av resultaten av mätning av föroreningar i utsläppen från en avfallsförbränningsanläggning eller en samförbränningsanläggning där farligt avfall förbränns, ska den i 1 mom. avsedda standardiseringen av syrehalten göras endast i det fall att den syrehalt som uppmätts under samma period som halten av föroreningar överskrider standardsyrehalten.

21 §
Mätning av utsläpp i vattnet

Mätningarna av de föroreningar som uppkommer i en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning och leds ut i vattnet och annan övervakning av avloppsvatten ska följa miljöskyddslagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den.

Följande mätningar enligt bilaga 5 till denna förordning ska göras vid den punkt där avloppsvattnet släpps ut:

1) kontinuerlig mätning av avloppsvattnets surhetsgrad, temperatur och flöde,

2) daglig mätning av totalt suspenderat material i form av stickprov eller enligt bestämmelserna i miljötillståndet genom representativa flödesproportionella prov som tagits under ett dygn,

3) mätning minst en gång i månaden av ett representativt flödesproportionellt prov under ett dygn av utsläpp av de i bilaga 4 till denna förordning nämnda föroreningarna 2–10, och

4) mätning minst en gång per halvår av dioxiner och furaner, dock så att mätningar görs minst en gång var tredje månad under de 12 första driftmånaderna.

22 §
Registrering av mätresultaten

Mätresultaten ska registreras, bearbetas och presenteras så att tillsynsmyndigheten vid behov kan kontrollera att de i miljötillståndet bestämda kraven på driften samt gränsvärdena för utsläpp iakttas.

23 §
Jämförelse mellan mätresultat och gränsvärden i fråga om utsläpp i luften

Gränsvärdena för utsläpp i luften överskrids inte, om

1) inget av dygnsmedelvärdena överskrider de gränsvärden för utsläpp som anges i punkt 1 i bilaga 2 till denna förordning eller som bestämts med de metoder som avses i bilaga 3 till denna förordning,

2) 97 procent av de dygnsmedelvärden som uppmätts under året inte överskrider gränsvärdet för utsläpp enligt första strecksatsen i första stycket i punkt 5 i bilaga 2 till denna förordning,

3) inget av medelvärdena för en halv timme överskrider de gränsvärden för utsläpp som nämns i kolumn A i punkt 2 i bilaga 2 till denna förordning eller 97 procent av de under året uppmätta medelvärdena för en halv timme inte överskrider de gränsvärden för utsläpp som nämns i kolumn B i punkt 2 i bilaga 2 till denna förordning,

4) inget av mätresultaten för tungmetaller samt för dioxiner och furaner överskrider de gränsvärden för utsläpp som anges i punkterna 3 och 4 i bilaga 2 till denna förordning eller som bestämts med de metoder som avses i bilaga 3 till denna förordning, och

5) de gränsvärden för utsläpp som anges i andra eller tredje strecksatsen i första stycket i punkt 5 i bilaga 2 till denna förordning eller som bestämts med de metoder som avses i bilaga 3 till denna förordning följs i övrigt.

Utsläppsmedelvärdet för en halv timme och för tio minuter ska bestämmas enligt de värden som uppmätts under den egentliga drifttiden minskade med värdena vid de i bilaga 5 till denna förordning avsedda konfidensintervallerna. Dygnsmedelvärdena ska beräknas på basis av dessa medelvärden. Start- och stoppskedet räknas inte in i den egentliga drifttiden, om avfall inte förbränns under dessa skeden.

För att dygnsmedelvärdet enligt 2 mom. ska vara representativt, får under ett dygn förkastas högst fem medelvärden för en halv timme på grund av funktionsstörningar eller service i det system som används för kontinuerlig mätning. Under ett år får av samma anledning förkastas högst tio dygnsmedelvärden vid kontinuerlig mätning.

Medelvärdena för mätningar under provtagningstiden och medelvärdena för de periodiska mätningarna av fluorväte (HF), saltsyra (HCl) och svaveldioxid (SO2) ska bestämmas enligt kraven i 18 § 1 mom. 3 punkten och i bilaga 5 till denna förordning.

24 §
Jämförelse mellan mätresultat och gränsvärden i fråga om utsläpp i vattnet

Gränsvärdena för utsläpp i vattnet överskrids inte, om

1) mätresultaten för totalt suspenderat material inte överskrider de motsvarande gränsvärden för utsläpp som anges i bilaga 4 till denna förordning,

2) högst ett av mätresultaten för tungmetaller under året överskrider gränsvärdena för utsläpp i bilaga 4 till denna förordning eller, om i miljötillståndet föreskrivs fler än 20 prov om året, högst 5 procent av proverna överskrider de gränsvärden för utsläpp som nämns i bilaga 4 till denna förordning, och

3) mätresultaten för dioxiner och furaner inte överskrider de gränsvärden för utsläpp som nämns i bilaga 4 till denna förordning.

25 §
Meddelande om överskridning av gränsvärdena

Om mätningarna visar att utsläppsgränsvärdena enligt denna förordning överskrids, ska verksamhetsutövaren utan dröjsmål informera tillsynsmyndigheten om detta.

26 §
Information

Tillsynsmyndigheten ska ha en uppdaterad förteckning över avfallsförbrännings- och samförbränningsanläggningarna inom dess verksamhetsområde och offentliggöra den i ett datanät.

Verksamhetsutövaren vid en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning ska årligen för tillsynsmyndigheten utarbeta en rapport om driften av anläggningen. Rapporten ska innehålla en beskrivning åtminstone av hur processen fungerar samt av utsläppen i luften och i vattnet i relation till de gränsvärden för utsläpp som anges i denna förordning och i miljötillståndet. Allmänheten ska ha rätt att ta del av rapporterna. Tillsynsmyndigheten ska offentliggöra rapporterna i ett datanät.

27 §
Exceptionella driftförhållanden

I miljötillståndet ska föreskrivas om den längsta tillåtna tid under vilken utsläppen i luften och i vattnet på grund av tekniskt nödvändiga driftstopp, störningar eller fel i reningsutrustningen får överskrida de föreskrivna gränsvärdena för utsläpp samt om den tid under vilken utrustningen för mätning av utsläppen får vara ur bruk.

Vid en störning i reningsutrustningen ska verksamhetsutövaren inskränka driften eller avbryta den så snabbt som möjligt, tills den normala driften kan återupptas.

Under inga omständigheter får avfallsförbränningen vid en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning eller i en enskild brännugn oavbrutet fortsätta i mer än fyra timmar, om gränsvärdena för utsläpp överskrids. Den sammanräknade tiden för sådana situationer för alla de brännugnar i anläggningen som anslutits till samma utrustning för rening av rökgaserna får under ett år uppgå till högst 60 timmar. I sådana situationer som avses i detta moment ska det i övrigt ses till att kravet i 11 § 3 punkten följs.

Den totala stofthalten i utsläppen i luften från en avfallsförbränningsanläggning får under inga omständigheter överskrida 150 mg/m3(n) uttryckt som medelvärdet för en halv timme. Inte heller får gränsvärdena för kolmonoxidutsläpp och utsläpp av organiskt kol i luften överskridas. Alla övriga krav enligt 5 och 9–13 § ska uppfyllas.

28 §
Användning av bästa tillgängliga teknik

Ett tillståndsvillkor som gäller en avfallsförbrännings- eller samförbränningsanläggning kan vara strängare än minimikraven enligt denna förordning, om detta är nödvändigt för tillämpningen av bästa tillgängliga teknik. Tillståndsvillkoret kan gälla anläggningar för behandling av

1) farligt avfall, om anläggningens nominella kapacitet överskrider tio ton per dygn,

2) annat avfall, om anläggningens nominella kapacitet överskrider tre ton per timme.

29 §
Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 20 februari 2013.

Genom denna förordning upphävs

1) statsrådets förordning om avfallsförbränning (362/2003),

2) 6 § i statsrådets beslut om oljeavfallshantering (101/1997).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (32010L0075); EUT L 334, 17.12.2010, s. 17

Bilaga 3

Bestämning av gränsvärden för utsläpp i luften från samförbränningsanläggningar

- - - - - - - - - - - - - - -

3. Särskilda bestämmelser för förbränningsanläggningar

För fastställandet av de gränsvärden som avses i denna punkt delas förbränningsanläggningarna in i två grupper enligt följande:

a) en förbränningsanläggning som redan är i drift och för vilken miljötillstånd meddelats före den 20 februari 2013, eller en anläggning vars ansökan om miljötillstånd har kungjorts före den 20 februari 2013 och som har tagits i drift senast den 20 februari 2013, nedan förbränningsanläggning som avses i punkt a,

b) annan förbränningsanläggning än sådan som avses ovan, nedan förbränningsanläggning som avses i punkt b.

Bestämmelser om fastställande av bränsleeffekten för en samförbränningsanläggning finns i 109 § i miljöskyddslagen. Halvtimmesmedelvärden behövs enbart för beräkning av dygnsmedelvärdena.

(5.2.2015/101)

- - - - - - - - - - - - - - -

Ikraftträdelsestadganden:

5.2.2015/101:

Denna förordning träder i kraft den 20 februari 2015.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (32010L0075); EUT L 334, 17.12.2010, s. 17

5.11.2015/1303:

Denna förordning träder i kraft den 1 december 2015.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (32010L0075); EUT L 334, 17.12.2010, s. 17, Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG (32008L0098); EUT L 312, 22.11.2008, s. 3, Har anmälts i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG, ändr. 98/48/EG

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.