17.6.1963/295
Dokumentversioner
Lag om fornminnen
Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.
I enlighet med Riksdagens beslut, tillkommet på sätt i 67 § riksdagsordningen föreskrives, stadgas:
1 kap
Fasta fornlämningar
1 §
Fasta fornlämningar äro fredade såsom minnen av Finlands tidigare bebyggelse och historia.
Utan tillstånd, som meddelats med stöd av denna lag, må fast fornlämning icke utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttagas eller på annat sätt rubbas.
2 §
Fasta fornlämningar äro:
1) jord- och stenhögar, rösen, stenringar och andra stenläggningar och stensättningar, som fordom uppförts av människor;
2) gravar och gravfält från hednatid, även utan synligt märke ovan jord;
3) stenar och klippytor, på vilka från forna tider finnas inskrifter, bilder eller andra ristningar eller målningar, sliprännor eller andra slip- eller bultningsspår eller offergropar;
4) offerkällor, offerträd, offerstenar och andra kultplatser samt forntida tingsplatser;
5) bsstadslämningar samt bo- och arbetsplatser från forna tider ävensom bildningar, vilka uppkommit vid användning av dylika bostäder eller platser;
6) forntida övergivna borgar, borgbackar, befästningar, fästen, vallar och vallgravar samt rester av dem, ruiner av kyrkor, kapell, kloster och andra märkliga byggnader samt forntida gravplatser, vilka icke finnas på begravningsplats, som vårdas av församling;
7) stenar, kors och vårdar, vilka fordom rests till minne av någon person eller händelse eller i religiöst syfte, samt andra dylika minnesmärken;
8) lämningar av forntida anmärkningsvärda färdvägar, vägmärken och broar samt vårdkas- och andra dylika anläggningar; samt
9) fasta naturföremål, till vilka anknyta sig åldriga seder, sägner eller betydande historiska minnen.
3 §
Tillsynen över fredningen av fasta fornlämningar utövas av arkeologiska kommissionen.
4 §
Till fast fornlämning hör sådant jordområde, som erfordras för att lämningen skall kunna bevaras samt för att med hänsyn till lämningens art och betydelse nödvändigt utrymme beredes däromkring.
Område, varom i 1 mom. är stadgat, benämnes i denna lag skyddsområde.
5 § (29.3.2019/428)
Museiverket kan fastställa gränserna för en fast fornlämning och dess skyddsområde antingen på ansökan av markägaren eller på eget initiativ. Dessutom kan Museiverket fastställa gränserna för en fornlämning och dess skyddsområde på initiativ av sametinget inom samernas hembygdsområde enligt 4 § i sametingslagen (974/1995) och på initiativ av skolternas byastämma inom skoltområdet enligt 2 § i skoltlagen (253/1995).
Om gränserna för en fornlämning och dess skyddsområde inte har fastställts, är skyddsområdets bredd två meter räknat från fornlämningens synliga ytterkanter.
5 § har ändrats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020. Den tidigare formen lyder:
5 §
Har en fast fornlämning jämte skyddsområde fastställts vid en fastighetsförrättning eller inlösts, skall därvid fastställda gränser gälla. (12.4.1995/563)
Om en fornlämnings gränser inte har fastställts på det sätt som anges i 1 mom. och Museiverket och markägaren inte kommer överens om dem skriftligen, ska närings-, trafik- och miljöcentralen på ansökan av Museiverket eller markägaren fastställa gränserna. Till ansökan ska fogas ett förslag till gränser för fornlämningen, utredning om äganderätten till den fastighet inom vilken fornlämningen finns, ett utdrag ur fastighetsregistret samt en tillförlitlig karta eller kartskiss som visar var lämningen finns. Angående ansökan ska markägaren höras, om ansökan gjorts av Museiverket, och Museiverket, om ansökan gjorts av markägaren. (22.12.2009/1443)
Hava fornlämnings gränser icke fastställts på sätt ovan i denna paragraf är sagt, anses gränserna löpa så, att skyddsområdet blir två meter brett, räknat från lämningens synliga ytterkanter.
5 a § (29.3.2019/428)
I den skriftliga ansökan som lämnas till Museiverket ska det för avgränsningen av en fast fornlämning och dess skyddsområde läggas fram behövlig och tillräcklig utredning om
1) den fasta fornlämningen och dess läge,
2) markägoförhållandena,
3) markanvändningen på området.
Utöver det som föreskrivs i 1 mom. ska ansökan innehålla ett förslag till gränser för den fasta fornlämningen och dess skyddsområde.
5 a § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
5 b § (29.3.2019/428)
Museiverket ska i fråga om fastställelse av gränserna för en fornlämning och dess skyddsområde begära utlåtande av
1) ägaren till den mark, om det inte är markägaren som är sökande, och innehavaren av den fastighet där den fasta fornlämningen finns,
2) den kommun och det landskap där den fasta fornlämningen finns,
3) sametinget, om den fasta fornlämningen finns inom samernas hembygdsområde,
4) skolternas byastämma, om den fasta fornlämningen finns inom skoltområdet,
5) andra aktörer som är relevanta för fastställelsen av gränsen.
5 b § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
5 c § (29.3.2019/428)
Ett beslut om fastställelse av gränserna för en fast fornlämning och dess skyddsområde ska innehålla de bestämmelser som behövs för att trygga fornlämningens värde och skyddet av fornlämningen. Bestämmelserna kan gälla också området utanför skyddsområdet, om inte områdets ägare eller någon annan därigenom orsakas olägenhet som är betydande i förhållande till fornlämningens betydelse.
5 c § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
5 d § (29.3.2019/428)
Ett beslut om fastställelse av gränserna för en fast fornlämning och dess skyddsområde ska iakttas trots eventuella besvär, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat.
Ett beslut om fastställelse av gränserna för en fast fornlämning och dess skyddsområde är avgiftsfritt.
5 d § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
6 §
Finnes fast fornlämning på område, där lantmäteriförrättning är anhängig, skall fornlämningen jämte skyddsområdet utmärkas på karta och antecknas i jordregistret.
Överenskomma sakägarna därom, skall fornlämning jämte skyddsområde vid lantmäteriförrättning avskiljas till delägarnas samfällda område.
7 §
Om ett skyddsområde vars gränser fastställts enligt 5 § orsakar betydande olägenhet för användningen av en fastighet eller en del av den inom ett område vars användning inte tidigare varit på motsvarande sätt inskränkt, har den som saken gäller rätt till ersättning för olägenheten av statens medel. (29.3.2019/428)
1 mom. har ändrats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020. Den tidigare formen lyder:
Vållar skyddsområde, vars gränser bestämts genom överenskommelse eller fastställts enligt 5 § 2 mom., betydande olägenhet vid nyttjandet av fastighet eller del därav inom område, vars användning icke tidigare varit på motsvarande sätt inskränkt, äger vederbörande rätt till ersättning därför av statens medel.
Träffas ej överenskommelse rörande i 1 mom. avsedd ersättning, skall talan därom anhängiggöras vid domstolen på den ort, där skyddsområdet är beläget, inom ett år från det skyddsområdets gränser blivit lagligen faställda, vid äventyr att rätten till ersättning förverkas.
Utgör den fastighet, inom vars område skyddsområdet är beläget, pant för fordran eller rätt att få en återkommande inkomst i pengar eller varor, ska den ersättning om vilken bestäms i denna paragraf deponeras hos regionförvaltningsverket och fördelas så som bestäms om köpesumman för utmätt egendom. Innehavaren av en panträtt har samma rätt till det deponerade ersättningsbeloppet som till fastigheten. En deponering får dock inte göras, om panträttsinnehavarens samtycke till att ersättningen inte deponeras föreligger eller om olägenheten till följd av att den förmån som ska ersättas är ringa eller någon annan liknande orsak inte ska anses ha minskat säkerhetens värde nämnvärt. (22.12.2009/1443)
8 § (29.3.2019/428)
8 § har upphävts genom L 29.3.2019/428, som träder i kraft 1.1.2020. Den tidigare formen lyder:
8 § (22.12.2009/1443)
Närings-, trafik- och miljöcentralen ska vid behov meddela särskilda föreskrifter för bevarande av en fast fornlämnings värde. Föreskrifterna kan utsträckas till att omfatta även område ytterom skyddsområdet, om inte områdets ägare eller någon annan därigenom åsamkas betydande olägenhet.
Närings-, trafik- och miljöcentralens beslut ska anslås på kommunens anslagstavla så som det föreskrivs om offentliga kungörelser, samt på lämplig plats i närheten av fornlämningen, om det bedöms vara behövligt.
9 §
Staten äger, då allmänt behov det kräver, rätt att på sätt om expropriation av fast egendom för allmänt behov är stadgat, expropriera fast fornlämning jämte skyddsområde eller del därav.
10 §
Arkeologiska kommissionen äger rätt att undersöka fast fornlämning, utmärka dess gränser med pålar, inhägnad eller andra märken eller angiva dem med på platsen upprest tavla, så ock iståndsätta fornlämning och på därtill hörande mark utföra röjning och vidtaga annan för fornlämningens skydd och vård nödig åtgärd. Arkeologiska kommissionen må även på villkor, som den bestämmer, meddela annan tillstånd att undersöka fornlämning samt med mottagarens samtycke tillsvidare överlåta den lokala vården av fornlämningen åt kommun, församling eller samfund.
Är det av särskilda skäl nödvändigt, må arkeologiska kommissionen omhändertaga fornlämning eller del därav att uppställas och vårdas på annan plats. Vad nu är sagt äger tillämpning även på fornlämning eller del därav, som är inmurad i eller eljest förenad med byggnad eller annat byggverk.
Har någon lidit skada genom åtgärd, som i 1 eller 2 mom. avses, äger han rätt till skälig ersättning därför av statens medel.
11 § (29.3.2019/428)
Tillstånd att rubba en fast fornlämning kan beviljas, om fornlämningen orsakar olägenhet som är oskälig i förhållande till fornlämningens betydelse.
Tillstånd att rubba en fast fornlämning kan beviljas markägaren eller en annan aktör som har för avsikt att genomföra en åtgärd som kan inverka på den fasta fornlämningen.
Ett tillstånd att rubba en fast fornlämning gäller i högst fem år från det att beslutet vann laga kraft. De undersökningar som tillståndet förutsätter ska utföras och de åtgärder som hänför sig till ingreppet i fornlämningen ska påbörjas under tillståndets giltighetstid. Tillståndets giltighetstid kan förlängas med högst två år.
11 § har ändrats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020. Den tidigare formen lyder:
11 § (22.12.2009/1443)
Förorsakar en fast fornlämning oskäligt stor olägenhet i förhållande till dess betydelse, kan närings-, trafik- och miljöcentralen på ansökan, till vilken ska fogas en noggrann beskrivning av fornlämningen, efter att ha hört Museiverket meddela tillstånd att rubba fornlämningen på ett sätt som annars enligt 1 § 2 mom. är förbjudet. Tillståndet kan förenas med villkor som anses behövliga.
Om en i 1 mom. nämnd ansökan gjorts av någon annan än markägaren, ska denne höras i saken.
Närings-, trafik- och miljöcentralens beslut, varigenom tillstånd beviljats till rubbande av fornlämningen, ska underställas undervisningsministeriet för fastställelse, om beslutet står i strid med Museiverkets utlåtande.
Bestämmelser om tillstånd att rubba fornlämning vid förverkligande av ett allmänt arbetsföretag finns i 13 §.
11 a § (29.3.2019/428)
Ett tillstånd att rubba en fast fornlämning beviljas av Museiverket. I den skriftliga tillståndsansökan som lämnas till Museiverket ska det med tanke på tillståndsprövningen läggas fram behövlig och tillräcklig utredning om
1) sökanden,
2) den fasta fornlämningen och dess läge,
3) markägoförhållandena,
4) de planer som gäller ingreppet i fornlämningen,
5) den olägenhet som den fasta fornlämningen orsakar sökanden och motiveringar till varför projektet inte kan genomföras utan ingrepp i fornlämningen,
6) ingreppets inverkan på den fasta fornlämningens fysiska bevarande.
Till ansökan ska det fogas en projektplan och en bedömning av projektets verkningar.
11 a § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
11 b § (29.3.2019/428)
Museiverket ska i fråga om en ansökan om tillstånd att rubba en fast fornlämning begära utlåtande av
1) ägaren till den mark och innehavaren av den fastighet där den fasta fornlämningen finns, om det inte är markägaren eller fastighetsinnehavaren som är sökande,
2) den kommun och det landskap där den fasta fornlämningen finns,
3) sametinget, om den fasta fornlämningen finns inom samernas hembygdsområde,
4) skolternas byastämma, om den fasta fornlämningen finns inom skoltområdet,
5) andra aktörer som är relevanta för tillståndsprövningen.
11 b § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
11 c § (29.3.2019/428)
Vid prövningen av tillstånd att rubba en fast fornlämning ska hänsyn tas till fornlämningens betydelse, ingreppets negativa effekter för fornlämningen och fredningens inverkan på de planerade åtgärderna.
Ett tillstånd att rubba en fast fornlämning ska förenas med behövliga villkor om
1) vilken fornlämning eller del av en fornlämning som tillståndet avser,
2) vilket slag av ingrepp tillståndet gäller,
3) de undersökningar som ingreppet förutsätter,
4) åtgärder för att förebygga eller minska de negativa effekterna för den fasta fornlämningen,
5) sökandens deltagande i kostnaderna för åtgärder enligt 3 och 4 punkten.
11 c § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
11 d § (29.3.2019/428)
Innehavaren av ett tillstånd att rubba en fast fornlämning ska underrätta Museiverket om det skett förändringar i de omständigheter som utgjort en förutsättning för beviljande av tillståndet. Museiverket ska bedöma behovet av en ny tillståndsbehandling och vid behov behandla tillståndet på nytt.
Museiverket kan återkalla ett tillstånd att rubba en fast fornlämning, om
1) sökanden har lämnat felaktiga uppgifter som väsentligen har påverkat beviljandet av tillståndet,
2) tillståndsvillkoren har överträtts väsentligen,
3) det är uppenbart att det projekt som anges i tillståndet inte avses bli genomfört.
Ett tillstånd att rubba en fast fornlämning får överföras på någon annan, om mottagaren uppfyller de förutsättningar enligt denna lag som gäller sökanden och förutsättningarna för tillståndet inte i övrigt förändras. Överföringen ska anmälas till Museiverket, som ska anteckna ändringen av tillståndshavaren i tillståndet.
11 d § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
12 §
Har i 11 § 1 mom. avsedd ansökan gällt fast fornlämning, som förut varit okänd och varav synliga tecken icke funnits ovan jord, och har ansökningen förkastats oaktat fornlämningen vållar sökanden betydande olägenhet, äger denne rätt till skälig ersättning därför av statens medel, försåvitt den förkastade ansökningen gjorts inom två år från det fornlämningen påträffades.
Talan rörande i 1 mom. nämnd ersättning skall, ifall överenskommelse ej träffats om ersättningen, anhängiggöras vid domstol på den ort, där fornlämningen är belägen, inom ett år från det sökanden erhöll kännedom om, att i 11 § 1 mom. nämnd ansökan blivit förkastad medelst beslut, som vunnit laga kraft, vid äventyr att rätten till ersättning förverkas.
Utgör fastighet, inom vars område fornlämningen är belägen, pant för fordran eller rätt att uppbära viss återkommande avkomst i penningar eller varor, skall vad i 7 § 3 mom. är stadgat angående nedsättande och fördelning av ersättningen äga motsvarande tillämpning.
13 §
Vid planering av byggande av allmän väg, järnväg, kanal eller flygfält, reglering av vattendrag eller annat dylikt allmänt arbetsföretag eller planläggning bör utredning i god tid införskaffas därom, huruvida fast fornlämning kan komma att beröras av företaget eller planläggningen. Om så är fallet, skall anmälan därom ofördröjligen göras till arkeologiska kommissionen för rådplägning i saken. Vid rådplägningen skall jordägaren höras.
Uppnås ej vid ovan i 1 mom. avsedd rådplägning enighet, skall arkeologiska kommissionen underställa ärendet statsrådet för avgörande.
14 §
Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning, som ej förut varit känd, skall arbetet till den del det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet ofördröjligen bringa saken till arkeologiska kommissionens kännedom för nödiga åtgärder. Är arbetet sådant, som avses i 13 §, skall i ärendet förfaras såsom i sagda paragraf är sagt.
15 §
Berör förverkligande av allmänt eller större enskilt arbetsföretag fast fornlämning på sådant sätt, att därav föranledes särskild undersökning av denna eller särskilda åtgärder för dess bevarande, bör företagaren ersätta kostnaderna härför eller deltaga i dem, försåvitt detta icke med beaktande av omständigheterna skall anses oskäligt.
2 kap
Lösa fornföremål
16 §
Den som hittar mynt, vapen, redskap, prydnadsföremål, kärl, fortskaffningsmedel eller annat sådant föremål, vars ägare icke är känd och som kan antagas vara minst hundra år gammalt, bör ofördröjligen tillställa arkeologiska kommissionen föremålet såsom sådant, orengjort och med noggranna uppgifter om platsen för fyndet och omständigheterna därvid. Kan det befaras, att föremålet skadas vid förflyttning eller kan föremålet annars ej utan svårighet tillställas arkeologiska kommissionen, skall denna dock ofördröjligen underrättas om fyndet och därvid tillika lämnas förenämnda uppgifter.
Påträffas föremålet i kärr eller djupt i jorden eller finnas på fyndplatsen tecken, som tyda på fast fornlämning, såsom boplats eller gravfält, må fyndplatsen icke vidare bearbetas, förrän arkeologiska kommissionen, till vilken anmälan om fyndet omedelbart bör göras, efter att vid behov hava undersökt platsen lämnat föreskrifter i saken.
Vad i 1 eller 2 mom. är sagt om föremål gäller även del av föremål.
17 §
Arkeologiska kommissionen äger rätt att inlösa i 16 § avsett fornföremål till Finlands nationalmuseum eller att överföra sin inlösningsrätt på annat allmänt museum eller annan allmän inrättning. I fråga om föremål av avsevärd betydelse bör för överföring av inlösningsrätten dock undervisningsministeriets tillstånd utverkas. Inlöses icke föremålet, skall det återställas till upphittaren, som må behålla föremålet.
Inlöses i 1 mom. avsett föremål, skall upphittaren därför erhålla skälig ersättning, som fastställes av arkeologiska kommissionen med beaktande av föremålets art. Är föremålet av ädelmetall, skall ersättningen motsvara minst föremålets metallvärde, förhöjt med tjugofem procent.
I känd fast fornlämning påträffat fornföremål, som har samband med fornlämningen, tillfaller utan lösen staten.
Arkeologiska kommissionen må, om den finner skäl därtill föreligga, åt upphittare erlägga särskild hittelön.
18 § (22.12.2009/1443)
Museiverket har rätt att undersöka eller att på villkor som det fastställer meddela någon annan tillstånd att undersöka en plats där fornfynd gjorts, även om där inte finns en fast fornlämning.
Den som har lidit skada av en undersökning som nämns i 1 mom. ska av statens medel få en skälig ersättning för det.
Regionförvaltningsverket kan vid behov vid vite förbjuda att sådana åtgärder som äventyrar undersökningen vidtas på ett i 1 mom. avsett område.
19 §
I kyrka eller annan offentlig byggnad befintligt eller till sådan byggnad hörande löst föremål, med vilket minnen av forntida bruk eller konstförfarenhet äro förknippade och som icke tillhör någon enskild person, såsom gammal tavla, skulptur eller annat konstverk, klenod, vapensköld, skrud, rustning, fana, vapen, fattigbössa eller annat sådant föremål, må icke förstöras eller överlåtas, förrän anmälan därom gjorts till arkeologiska kommissionen och denna behandlat saken. Arkeologiska kommissionen äger rätt att låta avteckna och avbilda föremålet, så ock, då avsikten är att förstöra föremålet eller att överlåta det åt enskild person, inlösa detsamma till Finlands nationalmuseum.
Vad i 17 § 1 mom. är stadgat om överföring av inlösningsrätt till fornfynd skall äga motsvarande tillämpning på ovan i 1 mom. nämnd inlösningsrätt.
3 kap
Fartygs fynd
20 §
Sådana i havet eller i vattendrag påträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas ha sjunkit för minst hundra år sedan eller delar av sådana vrak är fredade. Om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. (15.11.2002/941)
Om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett sådant vrak som avses i 1 mom. eller en del av ett sådant tillhör vraket eller vrakdelen staten. (15.11.2002/941)
Föremål, vilka anträffas i vrak, som avses i 1 mom., eller uppenbart härstamma från sådant, tillfalla utan lösen staten, och om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad om lösa fornföremål är stadgat.
Den som finner ovan i denna paragraf avsett vrak eller föremål, skall utan dröjsmål därom anmäla till arkeologiska kommissionen.
Fartygsfynd och efterlevnaden av bestämmelserna om dem övervakas förutom av övriga myndigheter som avses i denna lag även av gränsbevakningsväsendet. (15.7.2005/592)
4 kap
Särskilda stadganden
21 §
Skall i 10 § 1 eller 2 mom., 16 § 2 mom. eller 18 § 1 mom. avsedd åtgärd företagas, skall tidpunkten därför i god tid bevisligen under känd postadress eller på annat sätt meddelas markens eller byggverkets ägare samt, om egendomen icke är i ägarens besittning, även dess innehavare.
22 § (29.3.2019/428)
En kopia av ett beslut som avses i 5 § ska utan dröjsmål sändas till polisinrättningen i det område där fornlämningen finns samt den kommun och det landskap där fornlämningen finns. En kopia av ett beslut som gäller fartygsfynd ska också sändas till Gränsbevakningsväsendet. En kopia av ett beslut som avses i 5, 11 eller 11 d § ska utan dröjsmål skickas till sametinget, om beslutet gäller samernas hembygdsområde, eller till skolternas byastämma, om beslutet gäller skoltområdet.
22 § har ändrats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020. Den tidigare formen lyder:
22 § (15.7.2005/592)
En kopia av ett beslut som avses i 5 § 2 mom. eller 8 § 1 mom. skall ofördröjligen sändas till Museiverket och polisinrättningen i vederbörande härad. En kopia av ett beslut som gäller fartygsfynd skall också sändas till den behöriga förvaltningsenheten vid gränsbevakningsväsendet.
23 §
Ovan i 11 § 1 mom. avsedd ansökan samt i 13 § 1 mom., 14 §, 16 § 2 mom. och 19 § 1 mom. nämnda anmärkningar skola behandlas i brådskande ordning. Undersökning och åtgärd, om vilka stadgats i 15 §, böra även skyndsamt företagas.
24 § (15.7.2005/592)
Anmälan som avses i 13 § 1 mom., 14 eller 16 § eller 20 § 3 mom. kan göras samt i 16 § 1 mom. avsett föremål lämnas även till polisen. Anmälan om fartygsfynd kan göras och föremål som hänför sig till fyndet lämnas även till gränsbevakningsväsendet. Polisen och gränsbevakningsväsendet skall utan dröjsmål vidarebefordra anmälningarna och föremålen till Museiverket.
25 § (21.4.1995/702)
Om staff för byggnadsskyddsbrott som begåtts i strid med denna lag stadgas i 48 kap. 6 § 2 mom. strafflagen.
Den som på något annat sätt än vad som avses i 1 mom. uppsåtligen eller av oaktsamhet utan tillståd vidtar en åtgärd som nämns i 1 § 2 mom. eller överträder bestämmelser som har utfärdats med stöd av 8 § 1 mom. eller 14 §, 16 § 2 mom., 19 § 1 mom. eller 20 §, skall för fornminnesförseelse dömas till böter.
För fornminnesförseelse döms också den som underlåter att tillställa en behörig myndighet ett sådant föremål som nämns i 16 § 1 mom. eller inte gör en föreskriven anmälan om det eller annars döljer, överlåter, förvärvar eller för ut ur landet ett föremål av detta slag som enligt denna lag hade bort tillställas museiverket eller skadar eller ändrar detta. Gärningsmannen förlorar också de rättigheter fyndet medför.
25 a § (29.3.2019/428)
I ett beslut som avses i 5, 11 eller 11 d § får ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Rätt att söka ändring har därtill även sametinget, om beslutet gäller samernas hembygdsområde, och skolternas byastämma, om beslutet gäller skoltområdet.
25 a § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020. Den tidigare formen lyder:
25 a § (22.12.2009/1443)
25 a § har upphävts genom L 22.12.2009/1443.
25 b § (29.3.2019/428)
Bestämmelser om de allmänna grunderna för när sådana prestationer av statliga myndigheter som avses i denna lag ska vara avgiftsbelagda och för storleken av de avgifter som tas ut för prestationerna samt om övriga grunder för avgifterna finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992), om inte något annat föreskrivs ovan i denna lag.
De avgifter som tas ut enligt denna lag är direkt utsökbara. Bestämmelser om indrivning av dem finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
25 b § har tillfogats genom L 428/2019, som träder i kraft 1.1.2020.
26 §
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
Genom densamma upphäves förordningen den 2 april 1883 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande, med undantag av förordningens 8 §.
Ikraftträdelsestadganden:
24.1.1995/68:
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1995.
RP 241/94, MiUB 14/94
12.4.1995/563:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
RP 227/94, JsUB 45/94
21.4.1995/702:
Denna lag träder i kraft den 1 september 1995.
RP 94/93, LaUB 22/94, StoUB 10/94
1.11.1996/798:
Denna lag träder i kraft den 1 december 1996. Övergångsstadganden utfärdas särskilt genom lag.
RP 92/1996, LaUB 10/1996, RSv 123/1996
15.11.2002/941:
Denna lag träder i kraft den 1 december 2002.
Lagen tillämpas även på vrak av fartyg eller andra farkoster och på delar av sådana, om de har fredats såsom fornminnen före denna lags ikraftträdande och om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett vraket eller vrakdelen.
RP 80/2002, KuUB 8/2002, RSv 140/2002
15.7.2005/592:
Denna lag träder i kraft den 1 september 2005.
RP 6/2005, FuUB 12/2005, RSv 92/2005
22.12.2009/1443:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
RP 161/2009, FvUB 18/2009, RSv 205/2009
29.3.2019/428:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.
Behandlingen av ansökningar enligt 5 § 2 mom. och 11 § som är anhängiga vid ikraftträdandet av denna lag och besvär som gäller sådana ansökningar ska slutföras av Museiverket och förvaltningsdomstolarna enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
RP 33/2018, KuUB 20/2018, RSv 304/2018