Beaktats t.o.m. FörfS 504/2021.

23.4.1901/15

Lag om dödförklaring

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

Denna lag har upphävts genom Lag om dödförklaring 4.3.2005/127.

Wi NIKOLAI den Andre, med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland, Tsar af Polen, Storfurste till Finland etc., etc., etc. Göre veterligt: På Finlands Ständers underdåniga framställning vele WI, med upphäfvande af 3 § 5 kap. Giftermålsbalken, såvidt angår brytande af äktenskap under der nämnd förutsättning, samt ändring af 6 § 13 kap. samma balk och 5 § 15 kap. Ärfdabalken, härigenom i nåder förordna som följer:

1 § (23.5.1975/351)

Har finsk medborgare varit försvunnen en längre tid utan att låta höra av sig eller har han uppenbarligen omkommit och förintats i eldsvåda eller i annan olycka, som förorsakat omedelbar livsfara, kan han dödförklaras i den ordning denna lag stadgar.

2 §

Dödsförklaring vare tillåten der minst tio år förflutit efter det kalenderår, då den försvunne veterligen senast varit vid lif. Dock må dödsförklaring ske efter förloppet af fem år från samma tid, ifall hans ålder skulle öfverstiga sjuttiofem år, då sådan förklaring äskas.

Var den saknade omyndig vid försvinnandet, skall tiden räknas från slutet af det år, hvarunder han skulle uppnått myndig ålder, om han lefvat.

Den som förintats i olycka kan dödförklaras så snart tillräcklig utredning erhållits om olyckan och om att hans kropp förintats. (23.5.1975/351)

3 § (5.12.1930/373)

Har den saknade försvunnit under krig eller väpnat uppror eller varit ombord å fartyg, som förlist eller under minst två år ej avhörts, eller eljest befunnit sig i livsfara, och vet man ej att han räddats, må han kunna för död förklaras, när tre år förflutit efter det kalenderår, då han senast veterligen levat.

4 § (17.12.1971/883)

Ansökning om försvunnen persons förklarande för död skall göras hos rätten på den ort, där han senast haft sitt bo och hemvist. Ifall den senaste boningsorten ej är känd, skall ansökningen göras där den försvunna personen veterligen senast uppehållit sig eller där han senast är införd i befolkningsbok.

Har den försvunne senast haft sitt bo och hemvist på område, som genom det den 10 februari 1947 undertecknade fredsfördraget överläts till Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund, skall ansökningen göras hos rådstuvurätten i Helsingfors. Lag samma vare, om den senaste boningsorten ej är känd och om försvunnen persons senaste vistelseort varit på det avträdda området eller om han är upptagen i upplöst församlings kyrkböcker eller i befolkningsregister för avträtt område.

Dödförklaring av person som förintats i olycka skall sökas hos domstolen på den ort där olyckan inträffade. Har olyckan skett utanför Finlands gränser, skall ansökningen göras hos Helsingfors rådstuvurätt. (23.5.1975/351)

Kunna stadgandena i 1, 2 eller 3 mom. ej tillämpas, skall ansökningen göras hos domstolen på sökandens boningsort. (23.5.1975/351)

4 a § (17.12.1971/883)

Försvunnen eller i olycka förintad persons make eller närmaste släkting eller annan person, vars rätt kan bero av dödförklaringen, äger rätt att ansöka om dödförklaring av den försvunne eller i olycka förintade. De ha även rätt att fullfölja annan persons ansökan. (23.5.1975/351)

Befolkningsregisterförare skall årligen före maj månads utgång till allmänna åklagaren insända förteckning över de i befolkningsregistret upptagna personer, från vilkas födelse vid utgången av föregående kalenderår minst 90 år förflutit och om vilkas existerande registerföraren under de senaste fem åren ej erhållit uppgift. Allmänna åklagaren skall därefter införskaffa till buds stående utredning om, huruvida förutsättningar för dödförklaring föreligga, och, om så synes vara fallet, vidtaga vederbörliga åtgärder.

Ansökning om dödförklaring kan göras av allmän åklagare även eljest, om länsstyrelsen så förordnar.

Av allmän åklagare anhängiggjorda ansökningar om dödförklaring av flera personer kunna enligt domstolens prövning handläggas gemensamt. Ansökningar som avse dödförklaring av i samma olycka förintade personer kunna handläggas gemensamt även då ansökan anhängiggjorts på åtgärd av andra än allmän åklagare. (23.5.1975/351)

5 § (23.5.1975/351)

Över ansökan skall domstolen höra den försvunna eller i olycka förintade personens make och närmaste släkting, såframt de finnas i Finland, och syssloman, god man eller förmyndare, om sådan är förordnad att sköta hans angelägenheter, samt allmänna åklagaren. Har ansökan anhängiggjorts av allmänna åklagaren, skall domstolen pröva, huruvida det är nödvändigt att höra nämnda personer.

Har polis- eller annan myndighet eller officiellt förordnat undersökningsorgan verkställt undersökning med anledning av olycka, skall allmänna åklagaren i erforderliga delar ställa den utredning som tillkommit i saken till domstolens förfogande.

6 § (3.3.1939/62)

Har sannolika skäl anförts för att de omständigheter som krävs för en ansökan om dödförklaring föreligger, skall domstolen genom kungörelse enligt 11 kap. 10 § rättegångsbalken kalla den försvunne att senast en viss dag, som inte får infalla tidigare än sex månader efter att beslutet har fattats och inte senare än den ordinarie rättegångsdag som först infaller efter natt och år, före klockan tolv anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att domstolen, om det inte finns laga hinder, förklarar honom död. (22.7.1991/1057)

Vad i 1 mom. är stadgat gäller i tillämpliga delar även person som förintats i olycka. I kungörelsen bestämd dag får dock icke utsättas så, att den infaller tidigare än tre månader efter det beslutet fattats, ej heller senare än den ordinarie rättegångsdag som sex månader därefter först inträffar. (23.5.1975/351)

Kungörelsen skall ock innehålla uppmaning till alla, som kunna lämna upplysning, huruvida den försvunne lever eller är död, att inom samma tid giva det rätten till känna.

Samma kungörelse kan gälla flera försvunna eller i olycka förintade personer. (23.5.1975/351)

7 § (27.5.1994/390)

En kungörelse som nämns i 6 § och som har gjorts på ansökan av någon annan än allmänna åklagaren skall publiceras tre gånger i den officiella tidningen. En av kungörelserna skall publiceras i det första numret för ett kvartal av den officiella tidningen, dock inte ett senare kvartal än det som börjar en månad efter det beslutet om kungörelse fattades. En kungörelse som har gjorts på ansökan av allmän åklagare publiceras inte i den officiella tidningen. Domstolen kan dock bestämma att en kungörelse som har gjorts på ansökan av allmän åklagare skall publiceras en gång i den officiella tidningen i det första numret för ett ovan avsett kvartal, om det finns skäl för det.

8 § (23.5.1975/351)

Framställes icke under anslagstiden eller förrän saken upptages till avgörande invändning mot ansökningen eller finner domstolen anförd invändning ogrundad och föreligga förutsättningarna för dödförklaring, skall den försvunne eller i olycka förintade genom domstolens utslag dödförklaras.

9 §

Har sökanden å inställelsedagen uteblifvit, uppskjute rätten ärendet till annan tid samt förelägge honom att då tillstädeskomma vid äfventyr att, der äfven det försummas, ärendet afskrifves.

Finner rätten, på yrkande af part eller eljes, utredning i saken af nöden, må uppskof ock kunna ske.

10 §

Pröfvar rätten vid handläggningen af ärende om dödsförklaring för sanningens utredande sådant nödigt, må den, ehvad jäf emot ansökningen framstälts eller icke, tillåta sökanden att med ed besanna viss uppgift.

11 §

Utslag, som lyder å dödsförklaring, skall ock fastställa tidpunkten, då den försvunne anses hafva aflidit.

Om det inte finns skäl att anta något annat, skall den i 1 mom. nämnda tidpunkten anses vara den dag då dödförklaring enligt 2 och 3 §§ tidigast har kunnat ske. Tiden för bouppteckning räknas dock från dagen för utslaget. (17.8.1990/703)

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall i tillämpliga delar iakttagas även i fråga om den som förintats i olycka. Såsom tidpunkt för hans död skall dock, såframt ej skäl till annat antagande föreligger, anses den dag då olyckan skedde. (23.5.1975/351)

12 § (3.3.1939/62)

Dödförklaring av försvunnen eller i olycka förintad person skall genom domstolens försorg i officiella tidningen, kungöras i första numret för något årskvartal, dock ej senare än det kvartal, som först börjar en månad efter det utslaget vunnit laga kraft. Sökanden skall i förskott erlägga kostnaderna för kungörelsen. (23.5.1975/351)

I 1 mom. nämnd kungörelse behöver dock ej äga rum, om dödförklaringen skett på ansökning, som gjorts av allmän åklagare. (17.12.1971/883)

13 § (17.12.1971/883)

Kostnaderna för dödförklaring av försvunnen eller i olycka förintad person skola gäldas ur hans kvarlåtenskap. Finnes ej kvarlåtenskap, skall sökanden erlägga kostnaderna. Då ansökningen gjorts av allmän åklagare, utgå kostnaderna likväl alltid av statens medel. (23.5.1975/351)

Utdrag ur rättens protokoll må ej utskrivas åt allmän åklagare, om han ej anhållit därom.

14 §

Nöjes ej part åt utslag, som lyder å dödsförklaring eller hvarigenom ansökning om sådan förklaring afslagits, söke deri ändring genom besvär.

15 § (16.4.1987/411)

15 § har upphävts genom L 16.4.1987/411.

16 §

Den som till följd av dödförklaring tillträtt den dödförklarades egendom skall, om denne sedermera befinnes vara vid liv, till honom återbära egendomen, såframt den sistnämnde gör anspråk därpå inom natt och år efter det han fick vetskap om dödförklaringen. (23.5.1975/351)

Har någon, sedan han egendomen så tillträdt, den öfverlåtit eller pantsatt, stånde öfverlåtelsen eller pantsättningen fast, der egendomen eller panten är af innehafvaren åtkommen i god tro, och söke i sådant fall den för död förklarade ersättning af honom, som egendomen öfverlät eller pantsatte.

17 §

Finnes den för död förklarade hafva dött å annan tid än i utslaget faststälts, och efterlemnade han vid dödsfallet annan arfvinge än den, som egendomen tillträdt; gifve dess innehafvare arfvet ut till rätt arfvinge, ifall denne det yrkar inom natt och år efter det han erhöll kännedom om att dödsfallet inträffat å annan än i utslaget utsatt tid; och gälle för öfrigt i afseende å rätte arfvingen hvad i 2 mom. 16 § för der nämndt fall är stadgadt.

18 §

Hvar, som skall afträda egendom såsom i 16 och 17 §§ är stadgadt, vare och skyldig att gälda ränta eller afkomst, som af egendomen fallit, der han ej var i god tro, när han den tillträdde.

Var han i god tro, gälde ej ränta eller afkomst för längre tid än sedan han erhöll kunskap att den för död förklarade var vid lif eller att han dött å annan tid än i utslaget faststälts. Dock njute den, som godset innehaft, ersättning för all nödig och nyttig kostnad, som han å egendomen nedlagt.

Ikraftträdelsestadganden:

5.12.1930/373:

3.3.1939/62:

17.12.1971/883:

23.5.1975/351:

Denna lag träder i kraft den 1 september 1975.

16.4.1987/411:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Regeringens proposition 62/86, Lagutsk. bet. 14/86, Stora utsk. bet. 265/86

17.8.1990/703:

Denna lag träder i kraft den 1 november 1990.

Regeringens proposition 1/90, Lagutsk. bet. 5/90, Stora utsk. bet. 39/90

22.7.1991/1057:

Om införandet av denna lag stadgas särskilt genom lag. (L 1057/1991 trädde i kraft enligt L 1417/1992 den 1.12.1993.)

Regeringens proposition 16/90, Lagutsk. bet. 17/90, Stora utsk. bet. 336/90

27.5.1994/390:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

Om domstolen innan denna lag har trätt i kraft har beslutat att genom offentlig kungörelse kalla en försvunnen person att anmäla sig hos domstolen, skall de stadganden tillämpas som gällde när denna lag trädde i kraft.

RP 290/93, LaUB 1/94

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.