31.12.2018

Åklagare

Ledande landskapsåklagare - - -

Svaranden

A

B

- - -

Ärende

Grovt ocker m.m.

Anhängiggjort

5.9.2014

Åklagarens straffanspråk

1. Ockerliknande diskriminering i arbetslivet
2400/R/0000267/11
Strafflagen 47 kap. 3a §

01.06.2007 - 08.05.2012 Mariehamn

A och B såsom företrädare för bolaget X, A som verkställande direktör och ordinarie styrelsemedlem från och med 6.10.2011 och som ägare av bolagets samtliga aktier, samt B såsom suppleant i bolagets styrelse från och med 6.10.2011 och ansvarig för företagets restaurangverksamhet, har genom att utnyttja målsägandenas ekonomiska trångmål eller annars trängda läge, beroendeställning, oförstånd, lättsinne eller okunnighet utan vägande och godtagbart skäl försatt målsägandena i en märkbart ofördelaktig ställning på grund av deras nationalitet och etniska ursprung.

A och B har vid anställningstillfället och under anställningstiden utnyttjat målsägandenas bristande språkkunskaper, oförstånd och okunnighet om villkoren för arbetsförhållande genom att hålla arbetstagarna i arbete långt över den högst tillåtna tiden - - -, inte erlägga den övertids-, söndags- och helgersättning som arbetstagarna har rätt till, inte tillåta arbetstagarna hålla veckovila eller semester som de har rätt till - - -, underlåta att informera arbetstagarna om deras avtalsenliga rättigheter, underlåta att erbjuda lagstadgad företagshälsovård åt arbetstagarna, utan laga rätt kräva att arbetstagarna måste betala sin semesterpenning tillbaka åt arbetsgivaren, tillåta en felaktig timbokföring över arbetstagarnas arbetstider till vilken hänvisades vid arbetarskyddsmyndighetens inspektioner, avtala om att ersättning för söndagsarbete kan tas ut i ledighet mot arbetstidslagens regler.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Åklagarens övriga yrkanden

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

A och B bör meddelas ett näringsförbud på minst tre år.

Svaromål

Svarandena A och B har bestridit brott och de övriga yrkandena.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Domskäl

Tillräknande i punkt 1

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

A och B har gjort sig skyldiga till den gärning åklagaren framfört i gärningsbeskrivningen i punkt 1 enligt följande: A och B har vid anställningstillfället och under anställningstiden utnyttjat målsägandenas bristande språkkunskaper, oförstånd och okunnighet om villkoren för arbetsförhållande genom att hålla arbetstagarna i arbete långt över den högsta tillåtna tiden, upp till 12 timmar per dygn, i vissa fall även under en längre tid, inte erlägga all den övertids-, söndags- och helgersättning som arbetstagarna har rätt till, inte tillåta arbetstagarna hålla all den veckovila som de har rätt till eller all den semester som de har rätt till - - -, underlåta att informera arbetstagarna om deras avtalsenliga rättigheter, tillåta en felaktig timbokföring över arbetstagarnas arbetstider, till vilken hänvisades vid arbetarskyddsmyndighetens inspektioner.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Motivering

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Näringsförbud

Tingsrätten har funnit att rikets lagstiftning om näringsförbud inte kan tillämpas på Åland. Oavsett sin straffrättsliga natur bör ett näringsförbud inom ramen för självstyrelselagens systematik snarare anses höra till sådan användning av tvångsmedel inom rättsområdet avseende näringsverksamhet som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 22 respektive 26 punkten i självstyrelselagen för Åland. De undantag som nämns i ovannämnda lagrums 22 punkt, vilka hör till rikets behörighet, är inte tillämpliga i detta fall. Landskapet har inte lagstiftat om näringsförbud. Yrkandet bifalls således inte.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ålands tingsrätt

Domslut (A och B)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tillräknat brott

1. Ockerliknande diskriminering i arbetslivet
01.06.2007 – 08.05.2012
Strafflagen 47 kap. 3a §

Straffpåföljder

Fängelse
Fängelse i 6 månader
Fängelsestraffet är villkorligt
Prövotiden går ut 29.5.2019

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ärendet har avgjorts av:

tingsdomare Irina Wikström, tingsdomare Pia Jacobsson och tingsnotarie Sandra Kevin

Avgörande i vilket ändring sökts

Ålands tingsrätt 29.08.2017 nr 132992

Ärende

Grovt ocker m.m.

Yrkanden i hovrätten

Besvär

A och B har bland annat yrkat att åtalet i punkt 1 för ockerliknande diskriminering i arbetslivet förkastas.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Motbesvär

Åklagaren har bland annat yrkat att A och B meddelas näringsförbud.

Den åländska lagstiftarens avsikt har inte varit att näringsförbud inte kan meddelas på Åland. Landskapet har låtit bli att stadga om näringsförbudet emedan det faller inom rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 22 punkten i självstyrelselagen. I varje fall bör näringsförbud meddelas med stöd av den rikslagstiftning som var i kraft då lagstiftningsbehörigheten överfördes till landskapet i enlighet med 71 § i självstyrelselagen. Det brottsliga förfarandet som A och B har gjort sig skyldiga till i punkt 1 kan inte anses ringa. Verksamheten har som helhet bedömd varit skadlig för bland annat en sund och fungerande ekonomisk konkurrens.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bemötande

Åklagaren har yrkat att besvären förkastas som ogrundade.

A och B har yrkat att motbesvären förkastas som ogrundade.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hovrättens avgörande

Motiveringar

Punkt 1

Tillräknandet i punkt 1 för ockerliknande diskriminering i arbetslivet ändras inte.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Näringsförbud

Näringsförbudets rättsliga karaktär

Åklagaren har yrkat att A och B skall meddelas näringsförbud för tre år.

För att kunna ta ställning till yrkandet tar hovrätten först ställning till frågan huruvida stiftande om näringsförbud hör till rikets eller till landskapets lagstiftningsbehörighet. Därefter uttalar sig hovrätten om förutsättningarna för näringsförbudet i det konkreta fallet.

Lagen om näringsförbud (13.12.1985/1059) trädde i kraft i Finland 1.1.1986 och stiftades som en del av totalreformen av konkurslagstiftningen. Syftet med lagen var att å sin sida förebygga ekonomisk brottslighet. Meddelande av näringsförbud förutsatte konkurs och att de skyldigheter som hänförde sig till drivande av rörelse grovt hade försummats.

En reviderad lag om näringsförbud (19.12.1997/1220) trädde i kraft 1.3.1998. Genom revideringen utvidgades bland annat lagens tillämpningsområde och kravet på konkurs slopades. Lagens syfte infördes i den reviderade lagens 1 § som lyder: "I syfte att förhindra att otillbörlig och skadlig rörelse drivs samt för att bevara förtroendet för näringsverksamheten kan näringsförbud meddelas enligt denna lag."

Av förarbetena till lagrummet framgår att man genom lagen bland annat vill skydda en sund och fungerande konkurrens. Det konstateras att näringsförbudet fortfarande skall vara en näringsrättslig säkringsåtgärd, genom vilken man försöker förhindra att skadlig näringsverksamhet fortgår. Trots att orsaken till förbudet oftast är brottslig verksamhet, kan förbudet inte anses som en straffrättslig påföljd men tillräckligt avseende bör fästas vid rättsskyddsgarantierna, eftersom ett näringsförbud i avsevärd grad kan begränsa utkomstmöjligheterna för den som meddelats näringsförbud. (RP 198/1996 rd, s. 11-12).

Även högsta domstolen har i sin rättspraxis betonat att näringsförbud främst är en näringsrättslig säkringsåtgärd (HD 1998:43).

Däremot framgår det av förarbetena till den i 3 kapitlet 1 § i strafflagen stadgade legalitetsprincipen att näringsförbud är att betrakta som en form av straffrättsliga säkringsåtgärder som regleras av legalitetsprincipen (RP 44/2002 rd, s. 35).

Tillämplighet på Åland

Av 27 § 10 punkten i den gällande självstyrelselagen för Åland framgår att riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om bland annat otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och främjande av konkurrens. Av förarbetena till lagrummet (RP 73/1990 rd, s. 74) framgår att lagstiftningen om otillbörligt förfarande vid näringsverksamhet även enligt den tidigare självstyrelselagen (670/51) ingick i rikets behörighetsområde. I den tidigare självstyrelselagen har uttrycket "illojal konkurrens" använts men det i lagförslaget intagna nya uttrycket medför inte någon ändring i sak. Av förarbetena framgår även att lagstiftningen om främjande av konkurrens enligt de allmänna principerna i självstyrelselagen (670/51) har ansetts höra till rikets lagstiftningsbehörighet.

Av 27 § 22 punkten i självstyrelselagen framgår att lagstiftningsbehörigheten i fråga om straffrätt tillhör riket med undantag av vad som stadgas i 18 § 25 punkten, enligt vilken landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

Slutsatser

Hovrätten finner att näringsförbudet i första hand är en näringsrättslig säkringsåtgärd som dessutom har straffrättsliga drag och regleras av legalitetsprincipen. Det framgår av 27 § 10 punkten i självstyrelselagen att lagstiftningsbehörigheten i fråga om bl.a. otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och främjande av konkurrens tillhör riket. Därmed och med beaktande av att det huvudsakliga syftet med lagen om näringsförbud är att förhindra att otillbörlig och skadlig näringsverksamhet fortgår, upprätthållande av det allmänna förtroendet för näringsverksamhet och skyddandet av en sund och fungerande konkurrens, tillkommer lagstiftningsbehörigheten i fråga om näringsförbud riket. De straffrättsliga särdrag som näringsförbudet har ger inte anledning att bedöma frågan om lagstiftningsbehörigheten annorlunda. Lagen om näringsförbud är därmed tillämplig även på Åland.

Förutsättningarna för näringsförbud i detta fall

A och B har gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande vid drivandet av rörelse 1.6.2007-8.5.2012. De i lag stadgade förutsättningarna för meddelande av näringsförbud har till vissa delar förändrats efter gärningstiden. Emedan dessa förändringar är att betrakta som skärpning av ansvaret bedömer hovrätten förutsättningarna för meddelande av näringsförbud i detta fall på basis av den lagstiftning som gällde vid gärningstidpunkten.

Av 2 § 3 punkten i lagen om näringsförbud framgår att näringsförbud under de förutsättningar som framgår av 3 § får meddelas den som är styrelsemedlem eller verkställande direktör i ett samfund eller i annan därmed jämförbar ställning samt den som faktiskt leder ett samfund eller en stiftelse eller en utländsk filial eller sköter dess förvaltning. Av 3 § 1 momentet 2 punkten i samma lag framgår att näringsförbud kan meddelas den som avses i 2 § om han vid drivandet av rörelse har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande som inte kan anses ringa, och hans verksamhet som helhet bedömd skall anses skadlig för borgenären, avtalsparter, den offentliga ekonomin eller en sund och fungerande ekonomisk konkurrens.

Vid bedömningen av huruvida det brottsliga förfarandet är ringa eller inte bör enligt förarbetena till lagen om näringsförbud (RP 198/1996 rd, s. 16) avseende fästas i första hand vid det straff som stadgats för förfarandet. Avseende bör även fästas vid vilka uttryck brottet tagit sig samt omfattningen av det brottsliga förfarande som tillräknas den skyldige. Brottsligt förfarande kan inte anses ringa om det utgör en väsentlig del av näringsverksamheten eller den ekonomiska nyttan därav är avsevärd.

Vid bedömningen av om verksamheten som helhet bedömd har varit skadlig kan uppmärksamhet fästas bland annat vid om det brottsliga förfarandet snedvrider konkurrensen samt hur sakenligt verksamheten i övrigt har drivits. Skadligheten bör vara så kännbar att det kan anses motiverat att meddela förbud. Enligt förarbetena (RP 198/1996 rd, s. 16-17) är detta fallet till exempel när otillbörlig affärsverksamhet är så planmässig att övriga parter inte kan gardera sig mot dem med sedvanliga metoder.

I ifrågavarande fall har A och B gjort sig skyldiga till ockerliknande diskriminering i arbetslivet, vars straffskala är böter eller fängelse i högst 2 år. I fråga om strafflatituden är förfarandet inte att betrakta som ringa. Valet av thailändsk personal har skett av företagsekonomiska skäl. Det brottsliga förfarandet har pågått under flera års tid och verksamheten har expanderat kraftigt under denna tid. Den ekonomiska nytta som A och B eftersträvat och uppnått har varit avsevärd. Det brottsliga förfarandet som A och B har gjort sig skyldiga till i punkt 1 kan således inte anses ringa. A och B har genom sitt förfarande försvårat konkurrenternas möjligheter på marknaden. Verksamheten har som helhet bedömd varit skadlig för bland annat en sund och fungerande ekonomisk konkurrens. Därmed bör A i egenskap av verkställande direktör och B i egenskap av den som faktiskt lett restaurangverksamheten meddelas näringsförbud för tre år i enlighet med åklagarens yrkande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Åbo hovrätt

Domslut (A och B)

Ändringar i tingsrättens domslut.

Övriga straffrättsliga påföljder

A och B meddelas näringsförbud.

Näringsförbudet börjar 31.12.2018 och upphör 31.12.2021.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ärendet har avgjorts i huvudförhandling av:

Hovrättsrådet Marianne Salonen
Hovrättsrådet Lea Rosa Pohjola
Hovrättsrådet Camilla Mäkinen.

Föredragande vid hovrätten Anna-Kaisa Byman.

Avgörandet är enhälligt.

Uppgifter om laga kraft:

Högsta domstolens beslut 26.11.2019: Besvärstillstånd meddelas inte