Finlex ®

Lagen om handelsrepresentanter och försäljare (agentlagen) 25, 28 och 29 §§ Gottgörelse Hävningsgrund Laki kauppaedustajista ja myyntimiehistä 25, 28 ja 29 § Hyvitys Purkuperuste

	Vaasan HO
Diaarinumero:	S 07/1217
Antopäivä:	07.10.2008
Ratkaisunumero:	1248
Esittelypäivä:	--
Asianumero:	VaaHO:2008:9

Laki kauppaedustajista ja myyntimiehistä 25, 28 ja 29 §
Hyvitys
Purkuperuste

HOVRÄTTENS AVGÖRANDE

ÄNDRINGSSÖKANDE X

MOTPART Y

Handläggningen i tingsrätten

KORSHOLMS TINGSRÄTTS DOM 24.8.2007

X har yrkat att Y åläggs att till honom utge bl.a.

1) i 28 § lagen om handelsrepresentanter och försäljare (agentlagen) avsedd gottförelse 311.754,60 euro;
- - -
4) obetald provision för affären 45/028 (E-affären), 63.510 euro;
- - -
8) ersättning för rättegångskostnader 58.389,17 euro jämte laga dröjsmålsränta.

Y har yrkat att käromålet förkastas och att X åläggs attersätta bolagets rättegångskostnader med 34.923,15 euro jämte laga dröjsmålsränta.

Tingsrätten har ansett att det förelegat i 25 § agentlagen avsedda försummelser eller sådant annat beteende från X:s sida att det inte skäligen kunde ha krävts att Y skulle fortsätta avtalsförhållandet. Y kunde ha hävt avtalet på grund av detta men valde att säga upp det i stället. Y begagnade inte sin rätt att häva avtalet och därför förföll hävningsrätten. Man kan dock hänvisa till dessa hävningsgrunder vid frågan om agentens rätt till gottgörelse. Tingsrätten har ansett att X inte har rätt till gottgörelse, eftersom Y sagt upp representationsavtalet på grund av X:s försummelse eller beteende som avses i 25 § agentlagen.

Tingsrätten har förkastat det i punkt 1 avsedda gottförelseyrkandet men bifallit ett av X:s övriga yrkanden. Tingsrätten har ålagt X att ersätta Y:s rättegångskostnader med 30.000 euro jämte laga dröjsmålsränta.

RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTTEN

Besvär

Yrkanden

X har yrkat att tingsrättens dom upphävs till den del hans käromål förkastats, förutom vad beträffar yrkandet gällande ersättning för mast- och bomleverans, och att käromålet bifalls även till den del han yrkat att Y skall åläggas att till honom utge 310.854,60 euro i gottgörelse enligt 28 § agentlagen, 40.500 euro i obetald förhandlingsmån för affären 60/019, 21.321 euro i obetald provision för affären 80/007 samt 16.818,79 euro i oreturnerad handpenning och 140.000 euro i obetald provision för affären 56/027, samtliga belopp jämte dröjsmålsränta från dagen för delgivning av stämning. Dessutom har han yrkat att han befrias från skyldigheten att ersätta Y:s rättegångskostnader i tingsrätten och att Y åläggs att ersätta honom hans rättegångskostnader i tingsrätten med 58.389,17 euro och i hovrätten med 19.445,90 euro, vartdera beloppet jämte laga dröjsmålsränta.

Grunder

Tingsrätten har bedömt den i ärendet företedda bevisningen felaktigt och dragit oriktiga slutsatser av densamma.

Gottgörelseyrkandet

Hävningsgrunden

Tingsrätten har felaktigt ansett att Y skulle ha haft en i 25 § agentlagen avsedd rätt att häva agentavtalet. I sitt 30.9.2003 daterade uppsägningsmeddelande hade Y endast åberopat det att X inte skulle ha efterföljt ett beslut av den s.k. Y Brokerage Governing Panel i en tvist mellan X och en annan Y-agent. X hade genast bestridit påståendet. Han hade inte brutit mot beslutet utan endast hävdat att han hade en kvittningsrätt mot den andra agenten. Detta utgör en affärsdispyt, ingen hävningsgrund. X har dessutom senare i praktiken efterföljt beslutet, trots att det ogiltigförklarats av en holländsk domstol, genom att ingå förlikning med motparten.

Tingsrätten har även felaktigt ansett att X skulle ha förlorat kundernas förtroende och förorsakat Y s.k. badwill. Y hade dock inte i samband med uppsägningen av agentavtalet hänvisat till någon påstådd badwill eller några brister i X:s försäljningsprestationer. De fall som handlagts i tingsrätten utvisar inget dylikt. Försämrandet av dessa kundrelationer hade inget med X:s verksamhet som agent att skaffa utan berodde på Y:s eget och andra agenters förfarande. Tingsrätten har till denna del försummat att betrakta enskilda bevis ur ett helhetsperspektiv.

Det är riktigt att X:s försäljning varit liten under de sista avtalsåren. Detta hade berott på en svacka i ekonomin inom avtalsområdet, Beneluxländerna. Dessutom hade Y bidragit till minskningen genom att i strid med avtalet sälja en båt till X:s kund i december 2002. Y hade också genom sitt agerande i övrigt föranlett att kundernas tilltro till X minskat.

Rapporten skriven av Y:s nya agent bör lämnas obeaktad.

Tingsrätten har lämnat X:s e-postmeddelande 20.3.2004 till Y:s VD obeaktat. Av meddelandet framgår att Y under uppsägningstiden förhandlat med X om ett fortsatt samarbete. Om en hävningsgrund verkligen hade förelegat, skulle Y inte ha haft något intresse av att föra dylika förhandlingar.

Y har under alla omständigheter försummat att ge X en möjlighet att korrigera sitt förfarande. Detta strider mot den lojalitetsplikt, som följer av ett långt avtalsförhållande.

Grunden för gottgörelsen och dess belopp

I ärendet är ostridigt att X tillfört Y nya kunder under den tid agentavtalet varit i kraft mellan honom och Y. Den första förutsättningen för rätten till gottgörelse enligt 28 § agentlagen är därmed uppfylld.

Priset på en Z-båt är högt och försäljningsprocessen lång, upp till åtta år. På grund härav kan den väsentliga fördel som huvudmannen bör erhålla på grund av agentens arbete inte bedömas enbart utgående från försäljningen av båtar till personer som tidigare har köpt nya båtar av Y, utan man måste också beakta de kunder som köpt eller kommer att köpa antingen en ny eller en begagnad båt av Y först efter agentavtalets upphörande, ifall det är uppenbart att agenten medverkat till köpet. Agentlagen innehåller ingen tidsperiod inom vilken den väsentliga fördelen skall realiseras. En lämplig tidsperiod i föreliggande fall är fem år. Då priset på en båt är så högt och då medeltalet av antalet sålda båtar per år är så lågt, kan väsentlig fördel uppkomma redan på basis av enstaka affärer. Efter agentavtalets upphörande har Y sålt åtminstone fyra båtar till köpare, som X gjort affärer med under sin tid som agent. Det är därför klart att Y haft en väsentlig, kontinuerlig fördel av X:s arbete efter avtalsförhållandets upphörande.

Gottgörelsen kan i detta fall anses vara skälig med beaktande av att avtalsförhållandet mellan Y och X varat i hela 20 år och att X under denna tid förmedlat 45 båtar till ett sammanlagt värde av över 35 miljoner euro. X har gjort stora investeringar i verksamheten, bl.a. har han regelbundet tagit köparens gamla båtar i utbyte och han har grundat ett bolag, X.B.V, som i sin tur grundat ett varv för att kunna erbjuda ägarna till Z-båtar underhålls- och reparationstjänster. Även dessa investeringar talar för att gottgörelsen är skälig. Y:s påstående om att Z-båtarna blivit kända i Beneluxländerna utan X:s insatser är absurt. Enligt agentavtalet ålåg det Y att marknadsföra båtarna. Den hävningsorsak som Y hänvisat till är grundlös.

Den av X yrkade gottgörelsens belopp är 310.854,60 euro. Beloppet, som motsvarar agentlagens maximibelopp, har uträknats enligt ordalydelsen i 28 § agentlagen, genom beaktande av det genom-snittsarvode som utbetalats till, inte införtjänats av, X under avtalsförhållandets fem sista år. Även utbetald förhandlingsmån skall beaktas, eftersom denna utgör en inkomst för agenten, inte en kostnadsersättning. Det expertutlåtande som Y införskaffat i ärendet och EU-kommissionens rapport kan inte tillmätas någon betydelse, eftersom de inte beaktat de speciella omständigheter som gäller försäljningen av lyxsegelbåtar. Gottgörelsens belopp kan inte fastställas schematiskt utan detta bör göras på basis av en helhetsbedömning av alla omständigheter och fakta i det enskilda fallet, vilket klart framgår av lagens förarbeten.

- - -

Bemötande

Yrkanden

Y har yrkat att besvären förkastas samt yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten med 17.856 euro jämte laga dröjsmålsränta.

Grunder

Gottgörelseyrkandet

Hävningsgrunden

Tingsrätten har alldeles riktigt ansett att Y haft en i 25 § agentlagen avsedd grund för hävning av agentavtalet och att hävningsrätten, trots att Y inte utnyttjat den, innebär att X inte har någon rätt till gottgörelse. Som grund för uppsägningen hade Y uttryckligen åberopat det s.k. panelbeslutet, vilket utgjort en hävningsgrund. Y skulle också ha kunnat åberopa X:s opassande förfarande mot andra agenter och kunder samt underlåtelse att tillvarata Y:s intressen. X hade inte iakttagit panelens beslut. X:s påstående om att han inte varit medveten om Y:s missnöje med honom är felaktigt.

Grunden för gottgörelsen och dess belopp

Yrkandet på gottgörelse bör under alla omständigheter förkastas i och med att grundförutsättningarna enligt 28 § agentlagen inte uppfylls. X har inte tillfört Y några sådana nya kunder som avses i paragrafens 1 mom. eller väsentligt ökat handeln med tidigare kunder. Y har inte erhållit någon väsentlig fördel och gottgörelsen kan inte anses vara skälig. EU-kommissionens rapport 23.7.1996 utgör ett viktigt dokument vid tolkningen av lagrummet. Det expertutlåtande som professor S och forskare V avgivit till Y bekräftar bolagets ställningstaganden.

Under den tid agentavtalet var i kraft sålde X 39 nya Z-båtar för Y:s räkning, inte 45. På mera än fyra år före agentavtalets upphörande sålde han inte en enda Z-båt för Y:s räkning. Efter avtalets upphörande tog det Y över ett och ett halvt år att sälja en båt till en kund, som kan betraktas som en av X tidigare anskaffad kund. X hade genom sitt agerande förorsakat Y betydande badwill (dvs. dåligt rykte) och t.o.m. förstört marknaden på sitt område. Den påstådda nedgången i ekonomin utgör en risk som X ansvarar för. Det bör dessutom noteras att den påstådda nedgången drabbat endast X:s territorium, vilket visar att orsaken till den minskade försäljningen varit X:s person.

Y har inga sådana stamkunder, som lagstiftningen förutsätter för att gottgörelse skall komma ifråga. Det finns nämligen inga garantier för att någon nuvarande eller tidigare ägare av en Z-båt i framtiden kommer att köpa en ny Z-båt av Y.

De fyra köp, som X åberopat för att visa att Y haft väsentlig fördel av hans arbete, har dels gällt köpare som tidigare ägt begagnade Z-båtar (A) eller som tidigare köpt en Z-båt av X:s bolag, inte av Y (B), dels gällt en begagnad båt (C, som dessutom är registrerat utanför X:s tidigare territorium) eller en helt ny båttyp, som tagits fram efter det att avtalet med X upphört (D). Det bör noteras att agentavtalet gällt endast nya Z-båtar. Y har därför inte erhållit någon väsentlig fördel av X:s arbete och absolut ingen kontinuerlig väsentlig fördel, som agentlagen förutsätter. Även om Y gör affärer med några få kunder, som X tillfört Y, kan fråga inte anses vara om väsentlig fördel.

Y handhar självt största delen av marknadsföringen och Z-båtarna är kända över hela världen, inklusive Beneluxländerna. X kan inte erhålla gottgörelse till följd av det arbete Y utfört, eller till följd av varumärkets goda rykte. X har även haft ett eget varv, vars verksamhet kunnat dra nytta av den goodwill hans avtalsförhållande med Y medfört.

Kommissionens rapport innehåller ett beräkningsschema för gottgörelsens belopp. I enlighet med schemat har X ingen rätt till gottgörelse redan på den grunden att han inte för Y:s räkning förmedlat någon affär under de senaste 12 månaderna före utgången av agentförhållandet. Han hade därmed inte införtjänat några provisioner under den tiden och inga provisioner hade utbetalts till honom.

Gottgörelsens maximibelopp framgår ur 28 § 2 mom. agentlagen. Enligt detta lagrum skall man beakta de provisioner som X införtjänat under de sista fem åren före agentavtalets upphörande, inte de provisioner som utbetalts till honom under den tiden. I motsats till det som X påstått skall förhandlingsmån inte beaktas, eftersom denna utgör en kostnadsersättning. Med beaktande av de fyra affärer som hänför sig till denna tidpunkt samt av den s.k. E-affären kunde gottgörelsens maximibelopp uppgå till totalt 191.502 euro. Maximibeloppet utgör dock endast ett tak för gottgörelsen. I regel betalas detta maximibelopp aldrig ut, eftersom man även bör göra en skälighetsbedömning.

X har inte förlorat några provisioner på grund av agentavtalets upphörande. Det förekom inga försäljningar under de sista fyra åren agentavtalet var i kraft och efter dess upphörande har det inte förekommit några försäljningar som skulle ha varit beroende av X.

- - -

HUVUDFÖRHANDLING

Hovrätten har 18 och 19.9.2008 hållit huvudförhandling i ärendet såsom däröver uppsatt skilt protokoll utvisar.

I målet företedd bevisning

- - -

X har hörts i bevisningssyfte, medan F, G, H, I och J hörts såsom vittnen.

HOVRÄTTENS AVGÖRANDE

Domskäl

Bevisningen

De i bevisningssyfte och såsom vittnen hörda personerna har vid huvudförhandlingen i hovrätten i huvudsak berättat på det sätt som framgår ur tingsrättens dom. Eventuella ändringar i och tillägg till berättelserna har refererats nedan i de sammanhang där utsagorna är relevanta.

Gottgörelseyrkandet

Bakgrund

X har berättat att han börjat arbeta med försäljning av Y:s båtar år 1981, då han anställts av den dåvarande Y-agenten för Beneluxområdet. År 1984 hade han själv blivit agent för Y i området och han hade fungerat som agent fram till det att avtalet hade upphört 30.3.2004, som en följd av Y:s uppsägning 30.9.2003.

Enligt X:s egen uppgift hade han sålt 45 nya båtar för Y:s räkning, medan det från Y:s sida hävdats att fråga varit om 39 båtar, vilket bekräftats av vittnet H. X har medgett att denna siffra mycket väl kan vara riktig och uppgett att differensen antagligen beror på att Y i sina beräkningar inte beaktat de affärer han förmedlat under den tid han varit anställd av den tidigare agenten. Dessutom har X berättat att han förmedlat försäljningen av ett flertal begagnade Z-båtar, något som Y inte bestridit. Samtliga i ärendet hörda personer har berättat att X:s verksamhet till en början varit helt tillfredsställande. Han hade haft en gedigen seglingsbakgrund, vilket är viktigt för en agent i den ifrågavarande branschen där förtroendet mellan agenten och kunden är av stor betydelse, och hans rykte hade varit gott. X:s försäljningsvolym hade uppgått till i genomsnitt två båtar per år. Försäljningsvolymen i Tyskland, som var den största marknaden inom affärsområdet Nord-Europa, dit även Beneluxområdet hört, hade uppgått till i genomsnitt tre till fem båtar per år.

Samtliga vittnen, dvs. F, G, H, I och J, har berättat att X:s beteende förändrats någongång på 1990-talet, både i förhållande till kunderna och i förhållande till övriga agenter och Y:s organisation. X hade vägrat att följa gemensamt överenskomna spelregler och principer och i stället gått sina egna vägar, han hade varit samarbetsovillig, kantig och burdus, han hade blivit oskärpt och passiv, han hade lämnat kunderna vind för våg, han hade snäst av dem och till och med skrämt iväg kunder. Enligt G hade X utvecklats till "en gnällspik" och enligt I hade en del kunder till och med varit rädda för X. Y:s anställda hade fått höra fler och fler klagomål gällande X:s beteende. En del av kunderna hade till och med framfört dylika klagomål skriftligen, vilket enligt vittnena är mycket ovanligt med tanke på kundernas samhällsposition.

X har i sin tur berättat om det ägarbyte som inträffat vid Y år 1998 samt om de interna problem detta medfört, bl.a. på grund av de nya ägarnas inställning till systemet med försäljningsagenter. X hade även under de sista åren av avtalsförhållandet blivit medveten om ett missnöje hos kunderna, men detta missnöje var enligt X riktat mot Y och en del övriga agenter, inte mot X. X har uppgett att han själv önskat säga upp sitt kontrakt med Y i början av 2000-talet, men att han av den dåvarande verkställande direktören hade övertalats att stanna kvar.

I början av 2000-talet hade det blivit ett totalstopp i X:s försäljning. Av handlingarna framgår att den sista båtaffär som X förmedlat för Y:s räkning hade gjorts 11.3.2000, dvs. tre och ett halvt år innan Y sade upp agentavtalet och fyra år innan avtalet upphörde som en följd av uppsägningen. I ärendet är ostridigt att Y vid den tiden inte hade gjort några affärer heller på den amerikanska marknaden. Enligt vittnena F, G, H och I hade dock försäljningen på de övriga områden som tillsammans med Beneluxområdet bildat affärsområdet Nord-Europa, dvs. Storbritannien, Tyskland och länderna norr om dem, inte förändrats, utan Beneluxområdet hade varit det enda "svarta hålet" i Y:s försäljningsstatistik. X har medgett att hans försäljning hade stannat upp, men han har framhållit att även försäljningen på övriga områden hade minskat drastiskt och ansett att den minskade försäljningen inte berott på honom. X har även hävdat att försäljningsstoppet inte hade varit totalt, Y hade nämligen ingått den s.k. E-affären på hans territorium bakom hans rygg år 2002 och den s.k. K-affären hade runnit ut i sanden på grund av Y:s beteende hösten 2000.

Hävningsgrunden

På grund av den ovannämnda förändringen, som enligt de av Y hörda vittnena inträtt i X:s beteende och vilken medfört att X:s eget rykte på marknaden försämrats och att Y förorsakats badwill, samt på grund av den dåliga försäljningen hade X enligt vittnena F, G, H och I blivit en belastning för Y och Y ville bli av med honom som agent. F, G och I har berättat att den omständigheten att X inte efterföljt det s.k. panelbeslutet 21.3.2002, dvs. beslutet av "Y:s Z Brokerage Arbitration Committee" eller "the Y Brokerage Governing Panel", utgjorde den sista droppen som fick Y att säga upp avtalet. Vittnet G har även uppgett att X:s beteende i samband med panelbeslutet kommit som en räddning för Y, Y ville bli kvitt X och nu trodde man sig ha ett lämpligt sätt att avsluta samarbetet.

Y har i första hand bestridit X:s gottgörelseyrkande med hänvisning till 29 § 1 mom. 1 pt. agentlagen enligt vilket stadgande handelsrepresentanten inte har rätt till gottgörelse, om huvudmannen har sagt upp eller hävt representationsavtalet på grund av representantens försummelse eller beteende som avses i 25 §. Enligt nämnda 25 § 1 mom. kan en part, oberoende av vad som gäller om representationsavtalets giltighets- och uppsägningstid, omedelbart häva avtalet om något vägande skäl kräver det. Som ett dylikt skäl anses en sådan försummelse eller ett sådant annat beteende från den ena partens sida, på grund varav det av den andra parten inte skäligen kan krävas att han skall fortsätta avtalsförhållandet. En part kan, om inte omständigheterna ger anledning till annan bedömning, enligt 25 § 2 mom. häva representationsavtalet i synnerhet i följande fall: ... (3) då den andra parten har gjort sig skyldig till ett beteende genom vilket han allvarligt har kränkt motpartens intresse eller som annars ger upphov till att dennes förtroende för honom med fog har rubbats.

Bestämmelsen i 25 § agentlagen är dispositiv och parterna kan fritt avtala om hävningsgrunderna. Avtalsfriheten begränsas dock bl.a. av agentlagens stadganden om uppsägningsskydd och skadeståndsskyldighet. I föreliggande fall har parterna i agentavtalet, som ingåtts 1.4.1984, dvs. innan agentlagen trädde i kraft 1.11.1992, i punkt 11 kommit överens om hävningsgrunderna. Punkt 11.1 ("THE COMPANY shall have the right at any time by giving notice in writing to the Agent to terminate the Agreement forthwith in any of the following events: ... (d) if the Agent is guilty of any conduct which in the opinion of the Company is prejudicial to the Company's interests.") motsvarar i stort sett det ovannämnda stadgandet i agentlagen.

I målet är ostridigt att Y sagt upp agentavtalet med X genom ett skriftligt uppsägningsmeddelande 30.9.2003. I meddelandet hade Y hänvisat till panelbeslutet och hävdat att X inte efterföljt beslutet samt uppgett att Y till följd härav ansett sig ha en i agentavtalets 11.1 (d)-punkt avsedd hävningsgrund. Y hade dock valt att inte häva agentavtalet utan att säga upp det, med efterföljande av den avtalade, sex månader långa uppsägningstiden. Enligt det som framgår ur uppsägningsmeddelandet hade orsaken till att man inte hävt avtalet varit den att man önskat ge X tillfälle att avsluta försäljningsförhandlingar som eventuellt varit på gång samt att i övrigt ordna sin framtida verksamhet. Detta har F och G bekräftat i sina vittnesutsagor.

Det är alltså ostridigt att Y valt att inte utnyttja sin påstådda hävningsrätt utan i stället sagt upp agentavtalet. Hovrätten anser liksom tingsrätten att agentens rätt till gottgörelse inte är beroende av huruvida huvudmannen faktiskt använt sig av sin hävningsrätt eller inte. Det är tillräckligt att hävningsrätt förelegat. Denna ståndpunkt har klart förespråkats i doktrinen och den framgår även ur ordalydelsen i 29 § 1 mom. 1 pt. agentlagen, om "huvudmannen har sagt upp eller hävt".

Frågeställningen i hovrätten utgörs härmed till denna del av huruvida Y verkligen haft en sådan hävningsrätt som man påstått. I uppsägningsmeddelandet hade Y enbart hänvisat till panelbeslutet. Under tingsrättshandläggningens gång har man även hänvisat till den badwill som X påstås ha förorsakat Y samt till den dåliga försäljningen i Beneluxområdet.

X samt vittnena F och G har berättat på samma sätt om "Y:s Z Brokerage Arbitration Committee" eller "the Y Brokerage Governing Panel", även om X å ena sidan och vittnena å den andra sidan varit av något olika uppfattning gällande den inverkan panelens beslut haft på Y. Av berättelserna framgår att fråga varit om en kommitté eller en s.k. panel, som Y:s agenter tillsatt i syfte att avgöra eventuella dispyter som kan uppstå mellan agenterna vid försäljningen av begagnade Z-båtar, samt att agenterna förbundit sig att efterfölja panelens beslut. X har ansett att panelens verksamhet, som är konfidentiell, och dess beslut inte inverkar på Y på något sätt. F och G har betonat vikten av att Y utåt, mot kunder och blivande kunder, kan visa upp en enad front och att den omständigheten att agenterna inte sköter interna dispyter diskret eller till och med vägrar att efterfölja panelens beslut är ägnad att förorsaka Y stor skada.

Hovrätten konstaterar att panelens beslut på det sätt som framgår ur den holländska domstolen Rechtbank te Haarlems avgörande 27.10.2003 (skriftligt bevis B 6) inte är bindande för parterna. Trots detta anser hovrätten att panelbeslutet har en viktig avtalsrättslig betydelse i och med att de agenter som bildat kommittén eller panelen har förbundit sig att efterfölja besluten. Det är därför sannolikt att en vägran att efterfölja ett beslut av panelen kunde ha så negativa följder för Y att detta kunde utgöra en i agentavtalets 11 punkt eller 25 § agentlagen avsedd hävningsgrund.

X har dock bestridit påståendet om att han skulle ha vägrat att efterfölja beslutet och i stället hävdat att fråga varit om en normal affärsdispyt mellan honom och den spanska agenten, eftersom X haft en motfordran på den spanska agenten. Hovrätten konstaterar att det ur de skriftliga bevis som X åberopat till denna del (B 2, B 4, B 5, B 6 och B 9) framgår att han godtagit att han själv i enlighet med panelbeslutet varit skyldig att utge 27.300 euro till den spanska agenten. Däremot hade han ansett sig ha en 17.500 euro stor motfordran på den spanska agenten härrörande från ett annat båtköp, något som den spanska agenten inte godkänt. Med beaktande av detta anser hovrätten inte att Y visat att X skulle ha vägrat att efterfölja panelbeslutet på så sätt att en hävningsgrund skulle föreligga.

På det sätt som framkommit ovan hade X:s försäljning upphört tre och ett halvt år före uppsägningen, åtminstone om man bortser från E- och K -affärerna. På det sätt som också framkommit ovan har Y framhållit, och vittnena bekräftat, att X:s rykte på marknaden hade försämrats och till slut blivit katastrofalt dåligt, vilket i sin tur medfört badwill och försämrat Y:s eget rykte. Dessa påståenden har X bestridit.

Hovrätten konstaterar att det är ostridigt att de två sistnämnda hävningsgrunderna inte framförts i själva uppsägningsmeddelandet 30.9.2003 utan tidigast i Y:s första skriftliga svaromål till tingsrätten 13.9.2004 och därefter i allt större utsträckning under hela tingsrättshandläggningens gång. Det har även framkommit att de flesta missnöjesuttryck, som Y påstår sig ha erhållit från kunderna, har framförts till och med till Y först under tingsrättshandläggningen. Enligt X hade Y varken före uppsägningen eller ens under uppsägningstiden för honom påpekat något angående det påstådda missnöjet och de låga försäljningssiffrorna och härmed gett honom en möjlighet att korrigera sitt beteende. Y har bestridit X:s påstående till denna del. Då Y dock till och med i sitt bemötande till hovrätten uppgett att hela vidden av X:s agerande kommit till Y:s kännedom först i efterhand, anser hovrätten att Y inte mot X:s bestridande kunnat visa att man berett honom tillfälle att korrigera det påstådda beteendet. Med beaktande av den lojalitetsplikt som föreligger mellan huvudmannen och agenten och som närmare framgår ur 5 och 8 §§ agentlagen anser hovrätten att Y inte först i samband med en gottgörelseprocess såsom hävningsgrund kan åberopa att X förorsakat Y badwill och att försäljningen upphört.

På basis av en helhetsbedömning av det ovansagda och med beaktande även av den långa tidsperiod som agentavtalet varat före uppsägningen och det att samarbetet mellan Y och X förflutit väl under en lång tid och även av den förlust av gottgörelse som en hävning, men inte en uppsägning, medför för agenten, anser hovrätten, i motsats till tingsrätten, att Y inte visat att det funnits i 25 § agentlagen avsedda vägande skäl som krävt att agentavtalet omedelbart skulle hävas. Någon hävningsgrund hade således inte förelegat. Detta styrks av den omständigheten att det framkommit dels av X:s egen berättelse, men även av G:s vittnesberättelse och korrespondensen mellan X och Y (B 7, B 8) att Y ännu under uppsägningstiden förhandlat med X om ett fortsatt samarbete.

Grunden för gottgörelsen och dess belopp

När representationsavtalet har upphört har handelsrepresentanten enligt 28 § 1 mom. agentlagen rätt att av huvudmannen få gottgörelse, om och i den utsträckning som

1) representanten har tillfört huvudmannen nya kunder eller väsentligt ökat handeln med tidigare kunder och detta är till väsentlig fördel för huvudmannen i samband med att representationsavtalet upphör eller efter det, och

2) gottgörelsen kan anses vara skälig med beaktande av förlorade provisioner i fråga om avtal som kommer att ingås med kunder som anges i 1 punkten och alla andra omständigheter som inverkar på saken.

Enligt §:s 2 mom. har handelsrepresentanten rätt till gottgörelse till högst ett belopp som motsvarar hans arvoden under ett år, beräknat enligt ett medeltal av arvodena under de senaste fem åren. Om representationsavtalet har varit i kraft kortare tid än fem år, beräknas genomsnittsarvodet enligt de arvoden som har betalts under avtalets hela giltighetstid.

Hovrätten konstaterar att nämnda stadgande i agentlagen baserar sig på ett EU-direktiv, vilket i sin tur baserar sig på ett stadgande i tysk lagstiftning. I doktrinen har därför enhälligt ansetts att tolkningen av stadgandet i den finska agentlagen bör göras utgående från tysk rätt.

Den första förutsättningen för att en agent skall vara berättigad till gottgörelse när representationsavtalet har upphört är alltså att agenten har tillfört huvudmannen nya kunder. Det är inte tillräckligt att agenten på en allmän nivå främjat huvudmannens affärsverksamhet utan han bör uttryckligen aktivt ha skapat kontakter med nya kunder. Antalet kunder är beroende av den nyttighet som agentavtalet gäller, om nyttigheten är mycket värdefull, kan en kund eller några enstaka kunder vara tillräckligt. Dessutom bör ett stamkundsförhållande uppstå, dvs. det bör vara sannolikt att ett köp till kommer att förverkligas inom en relativt snar framtid. Finsk rättsdoktrin har varit enig i fråga om kravet på ett stamkundsförhållande, ett krav som inte framgår direkt ur det finska lagstadgandets ordalydelse, men däremot ur det ovannämnda EU-direktivet.

I detta mål är det ostridigt att X under de ca 20 år som han fungerat som agent för Y i Beneluxområdet hade tillfört huvudmannen nya kunder. Enligt X hade antalet nya kunder uppgått till ca 30, en siffra som Y inte bestridit. Parterna har däremot varit oeniga om huruvida Y har några s.k. stamkunder samt om betydelsen av de affärer som X ostridigt gjort gällande begagnade Z-båtar.

Hovrätten konstaterar som sagt att X fungerat som agent för försäljningen av Y:s segelbåtar i Beneluxområdet. Agentavtalet hade gällt förmedling av nya Z-båtar. Y:s segelbåtar är dyra, fråga är om en lyxprodukt och båtarnas användningstid är dessutom lång. På det sätt som framgått ur samtliga berättelser sätter detta sin prägel på såväl försäljningsprocessen som kunderna och deras beteende. Detta innebär i sin tur enligt hovrätten att frågan om gottgörelse på basis av agentlagen i detta fall i flera hänseenden bör bedömas på ett annat sätt än beträffande många andra nyttigheter.

X samt vittnena F och G har berättat att ungefär hälften av alla Y:s båtaffärer runt om i världen görs med kunder som tidigare varit ägare till en Z-båt, antingen en ny eller en begagnad. Det ekonomiska värdet av denna s.k. "repeat business" är betydligt större än hälften av omsättningen, eftersom det är ett faktum att tidigare kunder tenderar att köpa större och dyrare båtar varje gång. X och vittnet I har berättat att det är mycket vanligt att en kund först köper en begagnad Z-båt och därefter en ny. Oberoende av om fråga är om en ny eller en begagnad båt, behandlas ägarna på samma sätt från Y:s sida. Ägarna antecknas i ett register som förs av Y, de blir medlemmar i den s.k. Club Z, de inbjuds till regattor och får del av andra ägarförmåner.

På basis av det ovansagda anser hovrätten utrett att de kunder som X under avtalstiden tillfört Y utgör sådana stamkunder, som agentlagen förutsätter. Det är nämligen relativt vanligt att en ägare av en Z-båt i framtiden köper en ny Z-båt. Med hänsyn till Z-båtarnas natur av lyxvaror med lång användningstid anser hovrätten även att den tid inom vilken kunden gör följande köp i detta fall kan vara betydligt längre än beträffande mera kortlivade nyttigheter, beträffande vilka i doktrinen uppställts en tidsgräns på mellan två och fem år.

Med beaktande av det som framkommit om betydelsen av försäljningen av begagnade båtar anser hovrätten även att de köpare av begagnade båtar, som X tillfört Y under avtalstiden, kan beaktas vid tolkningen av gottgörelsestadgandet och prövningen av X:s rätt till gottgörelse. Denna ståndpunkt stöds av den omständigheten att en av de försäljningar som gjorts efter avtalsförhållandets upphörande, för vilka redogörs närmare nedan, har gällt en begagnad båt, men trots detta har Y antecknats som säljare och de nya agenterna har erhållit provision för försäljningen.

Hovrätten anser därför att X hade tillfört huvudmannen Y sådana nya kunder som avses i 28 § 1 mom. 1 pt. agentlagen samt att även köpare av begagnade Z-båtar kan anses utgöra dylika.

För att X skall vara berättigad till gottgörelse krävs även att tillförandet av de nya kunderna har varit till väsentlig fördel för Y i samband med att representationsavtalet upphör eller efter det. Y har bestridit att så skulle vara fallet. I stället har Y hävdat att X pga sitt beteende under slutet av avtalstiden utgjort en sådan belastning för Y och åsamkat Y en så betydande badwill att detta påverkat försäljningen negativt en lång tid även efter agentavtalets upphörande. De affärer som gjorts efter avtalsförhållandets upphörande har enligt Y inte gjorts tack vare X:s insatser utan tack vare den omständigheten att X inte längre varit Y:s agent. Y:s påståenden har bekräftats av vittnena F, G, H och I.

I målet är ostridigt att Y efter agentavtalets upphörande har ingått fyra affärer med kunder som på ett eller annat sätt tidigare gjort affärer med X och Y. De fyra affärer som parterna hänvisat till har varit följande: försäljningen av en 46 fots ny Z-båt till A 13.1.2005, försäljningen av en 53 fots ny Z-båt till B 29.12.2005, försäljningen av en 80 fots begagnad Z-båt till bolaget C 1.12.2006 samt försäljningen av en 42 fots ny ClubZ-båt till D i december 2006 - februari 2007. X har påstått att fråga till alla delar varit om i 28 § agentlagen avsedda nya kunder, som han tillfört Y, och att de nya affärerna ingåtts som en följd av hans tidigare verksamhet. Y har bestridit dessa påståenden.

Beträffande affären mellan Y och A 13.1.2005 har Y ansett att denna inte kan läggas till grund för gottgörelsen, eftersom A tidigare köpt en begagnad Z-båt och fråga sålunda inte är om en i 28 § agentlagen avsedd ny kund. På det sätt som framkommit ovan anser hovrätten att försäljningen av begagnade båtar är av så stor betydelse att även dessa kunder bör anses utgöra i 28 § agentlagen avsedda nya kunder. Genom att sälja en begagnad Z-båt till A under den tid avtalsförhållandet varade hade X tillfört Y en ny kund, som efter avtalsförhållandets upphörande köpt en ny Z-båt av Y. Beträffande frågan om betydelsen av X:s arbetsinsats till denna del konstaterar hovrätten att i ärendet framkommit att Y:s nya agenter i Beneluxområdet påbörjat sin verksamhet i oktober 2004. Med beaktande av den långa försäljningsprocess som ostridigt utgör huvudregeln i samband med förmedlingen av Z-båtar anser hovrätten det vara klart att den omständigheten att de nya agenterna endast ca tre månader efter det att de påbörjat sin verksamhet kunnat förmedla en båt till en av de kunder som X tillfört Y till största delen berott på det arbete X utfört under avtalsförhållandet.

Vad beträffar affären mellan B och Y 29.12.2005 har Y framfört att denna inte kan läggas till grund för gottgörelsen, eftersom B tidigare köpt en båt av X:s bolag X.B.V, inte av Y. Till denna del konstaterar hovrätten att B under den tid agentavtalet var i kraft köpt tre Z-båtar genom X:s förmedling (B 23). År 1985 hade en båt köpts direkt av Y, i köpebrevet för en affär år 1988 hade säljaren ändrats från Y till X.B.V. och i köpebrevet år 1997 hade X.B.V. antecknats som säljare. Av handlingarna framgår att det varit ofta förekommande att X:s bolag antecknats som säljare i stället för Y, även som fråga varit om en ny båt och även om X erhållit avtalsenlig provision för försäljningen. Med beaktande härav anser hovrätten inte att den omständigheten att X:s bolag antecknats som säljare i en del av köpebreven gällande B skulle medföra att B inte kan anses utgöra en i 28 § agentlagen avsedd ny kund. I köpebrevet från år 1985 hade Y dessutom uttryckligen antecknats som säljare. Med hänsyn till att B sålunda tidigare köpt hela tre Z-båtar genom X:s förmedling anser hovrätten dessutom det vara uppenbart att den omständigheten att de nya agenterna drygt ett år efter det att de påbörjat sin verksamhet sålt en båt till B åtminstone delvis berott på det arbete X utfört under avtalsförhållandet.

Y har vidare varit av den åsikten att försäljningen 1.12.2006 (C) inte heller kan läggas till grund för gottgörelsen, eftersom den gjorts till ett bolag som är registrerat på Isle of Man, dvs. utanför X:s tidigare territorium. Till denna del har X hörd i bevisningssyfte berättat att bolaget i fråga, C, ägs av ett fondbolag i Amsterdam, vars verkliga ägare är belgaren D. X har uppgett att han under avtalsförhållandet förmedlat två affärer till D och att bägge affärerna för D:s del ingåtts i ett bolags namn. Med hänsyn till X:s berättelse till denna del, vilken inte bestridits av Y, anser hovrätten utrett att den ifrågavarande försäljningen gjorts till en köpare inom X:s tidigare territorium, även om såsom köpare antecknats ett bolag som är registrerat utanför territoriet. Det har även framgått att fråga varit om en begagnad båt. På det sätt som redan framkommit ovan anser hovrätten att detta inte påverkar bedömningen av frågan om gottgörelsen.

Slutligen har Y hävdat att affären mellan Y och D i december 2006 - februari 2007 inte kan läggas till grund för gottgörelsen, eftersom fråga varit om en helt ny båttyp, som utvecklats först efter det att avtalsförhållandet mellan X och Y upphört. Hovrätten har beträffande affären 1.12.2006 ansett att D utgör en kund som X tillfört Y under avtalsförhållandet. X har berättat om att han fortsättningsvis förhandlat med D fram till dess agentavtalet upphörde, bl.a hade man diskuterat möjligheterna till nya båttyper, som bättre passade förhållandena i Beneluxländerna. Detta har Y inte uttryckligen förnekat. På grund härav anser hovrätten att även den försäljning som gjorts till D härrör åtminstone delvis från det arbete X utfört under sin tid som agent.

Hovrätten anser härmed att samtliga fyra ovannämnda affärer utgör affärer mellan Y och en sådan kund som X tillfört Y under avtalsförhållandet samt att det är uppenbart att X:s tidigare arbetsinsats haft stor betydelse vid ingåendet av de nya avtalen. X har hörd i bevisningssyfte uppgett att försäljningspriset inte framgår av de köpebrev som Y företett, enbart handpenningen. Enligt X har försäljningspriset för den båt som sålts till A varit ca en miljon euro, för den båt som sålts till B ca en och en halv miljon euro, den båt som sålts till C mellan två och en halv och tre miljoner euro samt den båt som sålts till D ca 700.000 euro, dvs. sammanlagt ca sex miljoner euro. Enligt agentavtalet skulle hans sammanlagda provision på dessa försäljningar ha uppgått till cirka 600.000 euro. Vittnet G har bekräftat X:s försäljningsprisuppgifter beträffande de båtar han känt till priset på. Beträffande de övriga båtarnas försäljningspris anser hovrätten, med beaktande särskilt av storleken av de handpenningsbelopp som framgår ur köpebreven (B 17, B 18), att det inte föreligger någon anledning att betvivla X:s uppgifter till denna del. På dessa grunder anser hovrätten styrkt att Y efter representationsavtalets upphörande erhållit en väsentlig fördel av de nya kunder som X tillfört Y.

Beräkningen av gottgörelsen görs enligt 28 § 1 mom. 2 pt. agentlagen med beaktande av förlorade provisioner i fråga om avtal som kommer att ingås med kunder som anges i 1 punkten. Såsom framkommit ovan baserar sig agentlagens bestämmelse på ett EU-direktiv, som i sin tur baseras på ett tyskt stadgande, och den finska bestämmelsen bör därför tolkas utgående från tysk rättspraxis. I tysk rättspraxis har man utvecklat olika presumtioner som kan användas vid uppskattningen av de förlorade provisioner som skall läggas till grund för gottgörelsen. EU-kommissionen har i en rapport 23.7.1996 konstruerat en trestegsprocess för utförandet av denna uppskattning. Y har hänvisat till kommissionens rapport och särskilt påpekat det faktum att kommissionen utgått ifrån att uppskattningen bör baseras på den provision som utbetalts till de i 28 § 1 mom. 1 pt. agentlagen avsedda nya kunderna under de senaste 12 månader som agentavtalet fortsättningsvis varit i kraft. Eftersom det är ostridigt att X inte förmedlat några affärer för Y:s räkning under de sista 12 månaderna av avtalsförhållandet, har Y hävdat att X redan på denna grund inte kan ha rätt till någon gottgörelse.

Med anledning av kommissionens rapport konstaterar hovrätten att rapporten till denna del särskilt gäller det fall där man vid uppskattningen av de förlorade provisionerna är tvungen att uppgöra en prognos, eftersom det ännu inte finns uppgifter om förverkligade försäljningar att tillgå. I föreliggande fall har X baserat sitt gottgörelseyrkande på konkreta försäljningar, som gjorts efter agentavtalets upphörande. På grund härav och med beaktande även av den långa försäljningsprocess som är huvudregeln vid försäljningen av lyxsegelbåtar anser hovrätten att man inte i denna situation vid uppskattningen av de i 28 § 1 mom. 2 pt. agentlagen avsedda förlorade provisionerna skall utgå ifrån tiden före avtalsförhållandets upphörande utan uppskattningen kan baseras på de verkliga försäljningar som faktiskt gjorts efter avtalsförhållandets upphörande. Avsaknaden av försäljningar före avtalsförhållandets upphörande kan i stället beaktas vid den i samma punkt avsedda s.k. skälighetsbedömningen.

Hovrätten har ovan ansett utrett att samtliga de fyra affärer som X åberopat utgör affärer mellan Y och en sådan kund som X tillfört Y under avtalsförhållandet. Affärernas sammanlagda köpesumma har som sagt uppgått till ca sex miljoner euro. X har i sina yrkanden utgått ifrån att det sammanlagda beloppet av de provisioner han förlorat uppgått till 400.000 euro. Hörd i bevisningssyfte i hovrätten har han ansett att beloppet uppgått till 600.000 euro, vilket belopp hovrätten funnit trovärdigt. Med beaktande även av X:s yrkanden anser hovrätten härmed utrett att beloppet av de i 28 § 1 mom. 2 pt. agentlagen avsedda förlorade provisionerna uppgår till minst 400.000 euro.

Enligt 28 § 2 mom. agentlagen har handelsrepresentanten rätt till gottgörelse till högst ett belopp som motsvarar hans arvoden under ett år, beräknat enligt ett medeltal av arvodena under de senaste fem åren. X har hävdat att man vid uträkningen av detta s.k. maximibelopp bör utgå ifrån de arvoden som utbetalts under de senaste fem åren, medan Y hävdat att fråga är om arvoden som införtjänats under den tiden. Parterna är även oeniga om huruvida den förhandlingsmån, som ibland betalats ut till agenten utöver den sedvanliga provisionen, utgör provision eller kostnadsersättning och huruvida förhandlingsmånen skall beaktas vid uträknandet av maximibeloppet eller inte. X har hävdat att maximibeloppet i detta fall uppgår till 310.854,60 euro, medan Y ansett att maximibeloppets storlek är 191.502 euro.

Stadgandet i 28 § 2 mom. agentlagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om huruvida man vid uträkningen av maximibeloppet skall utgå från utbetalda eller införtjänade arvoden. I doktrinen har allmänt ansetts att utgångspunkten bör vara de arvoden som agenten införtjänat under de senaste fem åren. Denna utgångspunkt ger nämligen de bästa möjligheterna att bedöma agentens faktiska prestationer under den ifrågavarande tidpunkten utan att ge huvudmannen möjlighet att styra maximibeloppets storlek genom att själv bestämma över utbetalningstidpunkten. Med beaktande av det ställningstagande som förespråkats i doktrinen samt den ifrågavarande nyttighetens natur och försäljningsprocessens längd anser hovrätten att man vid uträkningen av maximibeloppet i detta fall bör utgå ifrån de arvoden som X införtjänat under de senaste fem åren. Dessa utgörs av arvodena för affärerna 60/019, som ingåtts 16.9.1999, 80/006, som ingåtts 19.10.1999, 56/023, som ingåtts 27.10.1999, 80/007, som ingåtts 11.3.2000 samt 45/028 (den s.k. E-affären), som ingåtts 28.5. och 21.11.2002. På de grunder som framgår närmare nedan anser hovrätten att den s.k. K-affären, 56/027, inte skall beaktas.

Beträffande frågan om förhandlingsmånens natur konstaterar hovrätten att förhandlingsmånen utgörs av en extra ersättning som agenten kan erhålla utöver den sedvanliga provisionen, ifall han sålt en vara till ett pris som överstiger ett särskilt överenskommet minimipris. I avtalsförhållandet mellan X och Y hade praxisen, åtminstone under en tid, varit den att agenten erhållit hälften av denna mellanskillnad. I doktrinen har ansetts att denna förhandlingsmån i regel utgör en extra provision, ett extra arvode för agenten, inte en kostnadsersättning. I det nu aktuella ärendet har X dock själv, hörd i bevisningssyfte i hovrätten, uppgett att förhandlingsmånen i 90 procent av fallen utgjorde en kostnadsersättning, en kompensation för den extra risk han var tvungen att ta i samband med många köp i form av t.ex. en bytesbåt. Detta bekräftas av X:s telefaxmeddelande till Y 25.1.1999 (B 25a, N 21). På grund härav anser hovrätten att man inte i detta fall skall beakta eventuell förhandlingsmån vid beräkningen av gottgörelsens maximibelopp.

I enlighet med det ovansagda anser hovrätten att det i 28 § 2 mom. agentlagen avsedda maximibeloppet för den gottgörelse som X är berättigad till uppgår till 191.502 euro. Detta belopp utgör dock endast ett maximibelopp. Gottgörelsens faktiska storlek är även beroende av den i 28 § 1 mom. 2 pt. samma lag avsedda skälighetsbedömningen. Enligt 28 § 1 mom. 2 pt. agentlagen bör gottgörelsen nämligen dessutom vara skälig. Fråga är inte om en sedvanlig skälighetsbedömning, vars syfte är att skydda den svagare parten, utan om det att den gottgörelse agenten får bör vara skälig i förhållande till den nytta huvudmannen erhållit. Vid skälighetsbedömningen skall tonvikt läggas på att skydda huvudmannen och att ersätta agenten för de faktiska förlusterna.

I föreliggande fall har parterna åberopat en hel rad omständigheter som enligt deras förmenande bör beaktas vid den ovannämnda skälighetsbedömningen och på grund av vilka X antingen skall erhålla en gottgörelse motsvarande maximibeloppet eller så ingen gottgörelse alls eller en gottgörelse vars storlek betydligt underskrider maximibeloppet.

Hovrätten anser att den omständigheten att avtalsförhållandet mellan X och Y varat i hela 20 år och det att X byggt upp en marknad för Y i Beneluxländerna klart talar för att X är berättigad till en betydande gottgörelse. Dessutom har uppsägningen av avtalet på det sätt som framkommit ovan inte till alla delar skötts på det sätt som en långvarig agent har rätt att förutsätta i och med att Y felaktigt hävdat att det förelegat en hävningsgrund. Å andra sidan hade X:s försäljning avstannat under avtalsförhållandets sista år. Efter att ha förmedlat i medeltal två båtar per år hade X under de tre och ett halvt år som föregått uppsägningen inte förmedlat en enda båt. Denna minskning i försäljningen kan enligt hovrätten inte helt och hållet förklaras med dåliga konjunkturer eller Y:s förfarande i samband med den s.k. E-affären. En eventuell försäljningsnedgång på grund av försämrad ekonomi är dessutom en risk som agenten bör kalkylera med. På basis av den skriftliga bevisningen och vittnesutsagorna anser hovrätten det vara uppenbart att det förelegat ett missnöje med X bland Z-ägarna. Detta missnöje hade varit ägnat att skada Y:s rykte. Minskningen i försäljningen och missnöjet med X bör enligt hovrätten leda till att gottgörelsen nedsätts betydligt i förhållande till maximibeloppet.

Parterna har även varit oeniga om betydelsen av Y:s varumärke, "Z". Hovrätten konstaterar att det är allmänt känt att "Z" är ett välkänt och respekterat varumärke inom seglarkretsar. Hovrätten anser att X genom sin agentverksamhet naturligtvis bidragit till att göra märket känt i Beneluxländerna. Å andra sidan har i ärendet genom F:s, G:s och I:s vittnesberättelser framkommit att Y:s marknadsföring skett centralt, via Italien, och att marknadsföringsbudgeten varit betydande, den hade uppgått till hela 10 procent av omsättningen. Hovrätten anser därför klart att även Y bidragit till varumärkets goda rykte. Detta mål gäller dock inte "Z"-märkets goda rykte i sig, utan frågan om huruvida X i sin agentverksamhet haft en sådan nytta av varumärket att detta bör beaktas i samband med fastställandet av gottgörelsens belopp. Till denna del anser hovrätten, med beaktande särskilt av Z-båtarnas prisklass samt den försäljningsprocess som X men även vittnena F, G och I berättat om, att den omständigheten att X haft möjlighet att sälja en välkänd produkt inte innebär att hans egen insats i försäljningsprocessen inte skulle ha varit av avgörande betydelse. Hovrätten anser därför att varumärket inte i detta fall har någon större betydelse för gottgörelsens belopp.

På basis av en helhetsbedömning av de olika omständigheter som framkommit i målet och för vilka redogjorts ovan anser hovrätten att en gottgörelse om 100.000 euro kan anses vara skälig med beaktande av förlorade provisioner i fråga om avtal som Y efter agentavtalets upphörande ingått med kunder som X under avtalsförhållandets gång hade tillfört Y.

- - -

Rättegångskostnaderna

X har i tingsrätten framställt flera olika yrkanden. Det yrkade beloppet har usprungligen uppgått till över två miljoner, alternativt 750.000 euro. X har under handläggningen i tingsrätten, och ännu i hovrätten, avstått från en del av sina krav och nedsatt en del av sina yrkanden beloppsmässigt.

Tingsrätten har bifallit X:s yrkande gällande den s.k. E-affären och ålagt Y att utge 63.510 euro till X. Detta yrkande har inte varit föremål för hovrättens prövning. Genom hovrättens dom har X:s yrkande gällande gottgörelsekravet med stöd av 28 § agentlagen bifallits till grunden, men nedsatts beloppsmässigt. Detta yrkande har utgjort X:s huvudyrkande och den bevisning som företetts i målet har till övervägande del gällt detta yrkande. Till övriga delar har X:s yrkanden förkastats även i hovrätten.

Då i detta mål har framställts flera yrkanden, av vilka en del avgjorts till förmån för den ena och en del till förmån för den andra parten, anser hovrätten med stöd av 21 kapitlet 3 § 1 mom. och 16 § 1 mom. rättegångsbalken det vara riktigt att parterna själva får bära sina rättegångskostnader i såväl tingsrätten som i hovrätten.

Domslut

Ändringar i tingsrättens dom:

Y åläggs att till X utge 100.000 euro i gottgörelse enligt 28 § lagen om handelsrepresentanter och försäljare. På beloppet skall utgå i 4 § 1 momentet räntelagen avsedd dröjmålsränta från 9.8.2004.

X befrias från skyldigheten att erlägga Y:s rättegångskostnader i tingsrätten. Parterna får själva stå för sina rättegångskostnader i hovrätten.

Till övriga delar förkastas besvären och tingsrättens dom ändras inte.

Ärendet har avgjorts av:

Hovrättslagmannen Robert Liljenfeldt samt hovrättsråden Harri Kurkinen och Lena Engstrand.

Avgörandet är enhälligt.

Uppgifter om laga kraft:

Lagakraftsvunnen

+