781/1980

Polisen har rätt att få handräckning av försvarsmakten:

För förebyggande av brott mot personer, som åtnjuter internationellt specialskydd, har polisen rätt att få även annan handräckning än sådan som skall ges enligt 1 mom.

Handräckning ges endast då polisens resurser är otillräckliga för utförandet av vederbörande uppdrag eller då för uppdraget erfordras sådan specialpersonal eller -materiel som polisen saknar.

Framställning om handräckning göres av ministeriet för inrikes ärendena eller av länsstyrelse. I brådskande fall kan framställning om handräckning göras av chefen för polisdistrikt.

Länsstyrelsen skall härvid utan dröjsmål underrättas om framställningen.

Om givande av handräckning besluter huvudstaben eller staben för militärlän, för sjöstridskrafterna, för luftstridskrafterna eller för militärdistrikt. I brådskande fall kan garnisonschef eller truppavdelnings kommendör besluta om givande av handräckning.

Då handräckning behövs för att förebygga i 16 kap. 4 eller 5 § strafflagen avsedda brott och i 1 § 1 mom. åsyftad handräckning skulle vara uppenbart otillräcklig, äger polisen rätt att få handräckning även av annat slag.

Härvid begär ministeriet för inrikesärendena handräckningen hos försvarsministeriet, och beslut om dess givande fattas av statsrådet.

Försvarsmakten får icke åläggas uppdrag som avses i stadgandet i 1 mom. utan där avsedd framställning om handräckning och utan att statsrådet fattat beslut om att handräckning skall ges, för så vitt annat icke följer av den befogenhet som hör till det högsta befälet över försvarsmakten.

Den som besluter om att handräckning skall ges bestämmelser handräckningsavdelningens storlek och utrustning.

Handräckningsavdelningen ledes av en till dess chef förordnad krigsman i enlighet med anvisningar av den polisman som leder uppdragets utförande.

Polisen besluter när handräckning skall avbrytas och upphöra.

Angående rätten till nödvärn i fråga om den som hör till handräckningsavdelning gäller vad i 3 kap. 6 och 7 §§ strafflagen är stadgat.

Vad i 3 kap. 8 § strafflagen är stadgat om polismans rätt att i vissa fall tillgripa maktmedel skall på motsvarande sätt tillämpas på den som hör till handräckningsavdelning.

Polisen kan dock härvid begränsa rätten att använda skjutvapen.

Innan verksamheten inledes skall polisen efter behov för handräckningsavdelningens chef redogöra för när rätt till nödvärn och rätt att tillgripa maktmedel föreligger.

Den som hör till handräckningsavdelning har rätt att gripa person, som trots förbud har fortsatt att uppträda på sätt, som är till förfång för eller äventyrar utförandet av handräckningsuppdraget. Om gripandet skall polisen omedelbart underrättas och den gripne skall överlämnas till polisen.

Angående excess i nödvärn gäller vad i 3 kap. 9 § 1 mom. strafflagen är stadgat.

Har vid utförandet av handräckningsuppdrag strängare maktmedel tillgripits än vad som med hänsyn till uppdragets art och motståndets farlighet samt med beaktande av situationen i övrigt kan anses försvarligt, skall gärningsmannen dömas med iakttagande av vad för motsvarande fall i 3 kap. 9 § 2 mom. strafflagen är stadgat.

För kostnaderna för handräckning svarar den som ger handräckningen.

Närmare stadganden om verkställighet och tillämpning av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1981.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 20 januari 1896 angående tillkallande av militär handräckning och vad därvid iakttagas bör.