262/1940

Given i Helsingfors den 31 maj 1940.

Lag om unga förbrytare.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas:

1 §.

Med ung förbrytare avses i denna lag person, som vid begåendet av straffbar gärning fyllt femton, men icke tjugoett år.

2 §.

Allmän åklagare have rätt att enligt prövning eftergiva åtal mot ung förbrytare för sådan gärning, som denne begått innan han fyllt aderton år och för vilken ej stadgas annat straff i allmän straffart än böter eller fängelse i högst tre månader eller för vilken straff är utsatt i strafflagens 11 kap. 4 a § eller 16 kap. 24 §.

Under i 1 mom. nämnda förutsättningar vare allmän åklagare jämväl berättigad att icke förena sig om åtal, som väckts av målsägande, även om åtalet är grundat på sannolika skäl.

3 §.

Domstol have makt att avstå från att döma ung förbrytare till straff för sådan gärning, som denne begått innan han fyllt aderton år och för vilken enligt rättens prövning ej strängare straff skulle följa än böter eller ock fängelse ej över sex månader eller för vilken straff av utsatt i strafflagens 11 kap. 4 a § eller 16 kap. 24 §.

4 §.

Stadgandena i 2 och 3 §§ må tillämpas endast, där gärningen bör anses hava följt av oförstånd eller tanklöshet och skälig anledning finnes antaga, att gärningsmannen skall låta sig rätta utan att han dömes till straff.

5 §.

Då allmän åklagare i stöd av 2 § eftergivit åtal mot ung förbrytare, bör han anmäla därom hos vederbörande vårdnämnd.

Enahanda anmälan skall göras av domstol, då den medelst utslag i stöd av 3 § avstått från att döma ung förbrytare till straff.

6 §.

Beträffande straff, som skall ådömas ung förbrytare för brott, som han begått före aderton års ålder, gälle vad i 3 kap. 2 § strafflagen är stadgat.

7 §.

Vad i 2 § av lagen om villkorlig straffdom är stadgat, må ej hindra tillämpning av sådan straffdom med avseende å ung förbrytare.

8 §.

Villkorligt dömd ung förbrytare skall under prövotiden stå under övervakning, utom då rätten funnit, att den dömda även utan övervakning låter sig rätta, och i samband med den villkorliga straffdomen förordnat, att den dömda ej skall ställas under övervakning.

Övervakningens ändamål är att hindra den dömda att begå nytt brott och att stödja honom i hans strävan att leva klanderfritt.

9 §.

Å justitieministeriet ankommer att organisera och leda övervakningen av de villkorligt dömda unga förbrytarna.

10 §.

Då villkorligt dömd ung förbrytare skall stå under övervakning, bör justitieministeriet antingen utse lämplig befunnen person eller vårdförening till övervakare för den dömda eller ock hänskjuta övervakningens anordnande till vederbörande vårdnämnd.

11 §.

Övervakad skall underrätta övervakaren om sin bostad och arbetsplats, på kallelse inställa sig hos honom samt ofördröjligen besvara hans förfrågningar; och må den övervakade icke utan övervakarens samtycke byta bostad eller arbetsplats, men vare pliktig att byta bostad eller arbetsplats, då övervakaren finner det av vägande skäl påkallat, samt även i övrigt iakttaga av övervakaren meddelade råd och anvisningar.

12 §.

Har villkorligt dömd under en övervakningstid av minst sex månader uppfört sig väl och finnes även eljest skälig anledning antaga, att övervakningens fortsättande icke är av nöden, kan densamma av justitieministeriet på framställning av övervakaren upphävas.

13 §.

Beträffande verkställigheten av villkorligen ådömt straff vare gällande, vad därom är stadgat i lagen om villkorlig straffdom. Dock vare domstol jämväl på övervakarens yrkande berättigad förordna, att ung förbrytare ådömt straff skall gå i verkställighet, då den dömda under övervakningstiden hängivit sig åt dryckenskap eller osedligt eller eljest vanartigt leverne eller visat uppstudsighet mot övervakaren genom att icke ställa sig till efterrättelse av denne meddelade föreskrifter.

14 §.

Då straff för ung förbrytare, som för ett eller flere brott dömts till frihetsstraff ej under sex månader och ej över fyra år, skall verkställas, bör han ofördröjligen sändas att undersökas av fängelsedomstolen eller av denna förordnad person. Den tid, under vilken ung förbrytare sålunda är föremål för undersökning, skall räknas såsom strafftid.

15 §.

Fängelsedomstolen äger på grund av i 14 § nämnd undersökning bestämma, huruvida straffet till den återstående delen skall verkställas såsom vanligt tukthus- eller fängelsestraff, enligt vad i domen är sagt, eller huruvida den dömda skall utstå det i ungdomsfängelse.

Fängelsedomstolens utslag gånge genast i verkställighet såsom om laga kraft ägande utslag är stadgat.

16 §.

Förordnande om straffets verkställande i ungdomsfängelse skall meddelas, där skälig anledning finnes antaga, att den dömda är i behov av sådan fostran och undervisning, som kan erhållas i ungdomsfängelse, och att han är utvecklingsduglig.

Förordnande om insättande i ungdomsfängelse må ej meddelas beträffande den, som fyllt tjugutre år.

17 §.

Strafftiden för ung förbrytare, som bestämts att intagas i ungdomsfängelse, skall anses förlängd, för den, som dömts till tukthus, med två år och för den, som dömts till fängelse, med ett år utöver den i domen bestämda tiden. Likväl kan straff, enligt vad därom särskilt är stadgat, anses helt och hållet utståndet, så snart tiden för av allmän domstol ådömt straff gått till ända.

18 §.

I ungdomsfängelse skall särskild vikt läggas på straffets uppfostrande betydelse. Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att den dömda under vistelsen i straffanstalten vänjes vid att arbeta och såvitt möjligt lär sig ett för honom lämpligt yrke, varav han efter frigivningen kan fa sin utkomst.

19 §.

I avseende å straffets verkställande i ungdomsfängelse skola till tukthus och fängelse dömda intaga samma ställning.

20 §.

Har den, som villkorligen frigivits från ungdomsfängelse, förverkat sin frihet av annan orsak än nytt brott, bestämme fängelsedomstolen, huruvida han skall återintagas i ungdomsfängelset för att avtjäna det straff, som för honom återstod då han frigavs, eller huruvida han skall utstå detta straff såsom vanligt fängelsestraff i allmänt fängelse.

Om det återstående straffet, som enligt förordnande skall avtjänas i allmänt fängelse, är så långvarigt, att det är strängare än det av rätten ådömda straffet, skall det anses förkortat så, att det med avseende å stränghet motsvarar det av domstolen ådömda straffet.

21 §.

Meddelas förordnande om att den, som i ungdomsfängelse utstått straff, på grund av i fängelset eller medan han befunnit sig i villkorlig frihet begånget nytt brott åter skall intagas i sådant fängelse, må ej, vid sammanräkning av straffen, hans strafftid i stöd av 17 § anses ånyo förlängd.

Där förordnande meddelas att den, som återfallit i brott, bör avtjäna sitt straff i allmänt fängelse, skall, vid sammanräkning av straffen, den del av det tidigare straffet, vilken förbrytaren ej avtjänat i ungdomsfängelset, anses likvärdig med vanligt fängelsestraff och vad i 20 § 2 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Varder någon, sedan förordnande om hans intagande i ungdomsfängelse för något brott meddelats, förvunnen att hava, förrän förordnandet meddelades, begått annat brott, skall vid sammanläggning av straff det honom först ådömda straffet beaktas sådant det var i rättens dom och, där förbrytaren skall avtjäna det sammanlagda straffet i allmänt fängelse, det i ungdomsfängelset avtjänade straffet anses likvärdigt med vanligt fängelsestraff, dock sålunda, att det straff förbrytaren utstått under den i 14 § nämnda undersökningen och i ungdomsfängelset, anses sammanlagt motsvara högst det i rättens dom utmätta straffet.

23 §.

Vid handläggning av ärende angående ung förbrytare åligger allmän åklagare, allmän domstol och fängelsedomstolen att söka förvärva sig noggrann kännedom ej mindre om det begångna brottet och motiven därför än även om den unga förbrytarens person, hans tidigare levnadsöden och de förhållanden, i vilka han levat.

Anmäler åtalad, som är häktad, att han önskar rättegångsbiträde, och kan han icke på grund av medellöshet skaffa sig sådant biträde, må rättens ordförande honom till biträde förordna person, som utövar sakföraryrke, där sådant utan avsevärd svårighet eller olägenhet låter sig göra. Till rättegångsbiträdet skall av statsmedel erläggas av rätten godkänt skäligt arvode.

24 §.

I rådstuvurätt, som är delad på flere avdelningar, skola alla ärenden rörande unga förbrytare handläggas av samma avdelning.

25 §.

Ung förbrytare, som befinner sig i rannsakningsfängelse, skall, såvitt möjligt, hållas avskild från andra fångar, och må han tillåtas använda egna gångkläder. Ej heller må han få komma i förbindelse med andra fångar under färd till domstolen eller därifrån till fängelset.

I rättens väntrum skall häktad ung förbrytare hållas avskild såväl från andra fångar som från allmänheten.

26 §.

Skall ung förbrytare utstå straff såsom vanligt tukthus- eller fängelsestraff, bör han, särskilt om han ännu ej fyllt tjugoett år, hållas avskild från sådana äldre fångar, vilka kunna anses inverka skadligt på honom.

27 §.

Denna lag må ej tillämpas, där gärningen är straffbar enligt strafflagen för krigsmakten, ej heller äro 14―22 §§ tillämpliga, där straff för gärningen är utsatt i 11 eller 12 kap. eller 16 kap. 24 § strafflagen.

28 §.

Närmare bestämmelser om verkställighet av denna lag utfärdas genom förordning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, och skall den tillämpas även å sådana unga förbrytare, vilka efter lagens ikraftträdande ställas under åtal eller dömas för brott, som begåtts före dess ikraftträdande.

Helsingfors den 31 maj 1940.

Republikens President
Kyösti Kallio.

Justitieminister
Oskari Lehtonen.

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.