Beaktats t.o.m. FörfS 901/2019.

6.2.1998/104

Lag om allmän rättshjälp (upphävd)

Se anmärkningen för upphovsrätt i användningsvillkoren.

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

Allmänna bestämmelser
1 §

Med allmän rättshjälp avses i denna lag behövlig rättshjälp som med statlig finansiering lämnas dem som med hänsyn till inkomster och tillgångar samt underhållsskyldighet och övriga omständigheter som inverkar på deras ekonomiska ställning inte utan svårighet själva kan skaffa sig sakkunnig hjälp i rättsliga angelägenheter.

Angående fri rättegång och biträdande av part i brottmål bestäms särskilt.

2 §

Allmän rättshjälp innefattar juridisk rådgivning och behövliga åtgärder samt biträdande i domstol på det sätt som bestäms i 6―8 §. Dessutom svarar staten för behövliga kostnader för tolkning och översättning samt för ersättningar och utgifter enligt 7―9 § lagen om fri rättegång (87/1973).

I enskilda fall omfattar den allmänna rättshjälpen de åtgärder som krävs med hänsyn till fallets art och betydelse, värdet på det omtvistade objektet och omständigheterna som en helhet.

Bestämmelser om allmän rättshjälp i ett ärende som sköts utomlands ingår i 25 §.

3 §

Allmän rättshjälp beviljas personer som har sin hemkommun i Finland samt personer som är medborgare i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som arbetar eller söker arbete i Finland i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapens område och avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Andra personer beviljas allmän rättshjälp, om deras sak behandlas vid en finsk domstol. I andra ärenden kan sådana personer beviljas rättshjälp av särskilda skäl.

Företag och samfund beviljas inte allmän rättshjälp.

4 §

Allmän rättshjälp lämnas på ansökan kostnadsfritt eller mot partiell ersättning (självriskandel) på grundval av sökandens ekonomiska ställning.

Bestämmelser om de allmänna grunderna för hur den rättshjälpssökandes disponibla medel per månad, tillgångar och underhållsskyldighet samt övriga på hans eller hennes ekonomiska ställning inverkande omständigheter skall bedömas när det prövas om rättshjälp skall lämnas och hur stor ersättning som skall uppbäras för denna meddelas genom förordning.

5 §

Allmän rättshjälp beviljas inte om sökanden själv förmår bevaka sin rätt och fördel i ärendet och om saken är av ringa betydelse för sökanden, eller om rättshjälpen skulle ge upphov till oskäliga kostnader i relation till den nytta sökanden får.

Allmän rättshjälp beviljas inte i ett ärende som gäller en näringsidkares näringsverksamhet, om det inte finns särskilda skäl till det med hänsyn till verksamhetens art och omfattning, näringsidkarens ekonomiska och personliga situation och omständigheterna som en helhet.

Allmän rättshjälp ges inte om drivande av saken skulle vara rättsmissbruk, eller om saken grundar sig på överlåten rätt och det finns anledning att anta att överlåtelsen skett i syfte att komma i åtnjutande av rättshjälp.

6 §

I mål enligt 1 § lagen om fri rättegång förordnas till biträde ett allmänt rättsbiträde eller ett privat biträde som har gett sitt samtycke till uppdraget. Till privat biträde skall förordnas en advokat eller någon annan som kan sköta uppdraget och som enligt lag får vara ombud för en annan. Till biträde för den som är häktad i brottmål och för den som begärs häktad samt för den som inte har fyllt 18 år och för vilken yrkas straff för brott på vilket kan följa frihetsstraff skall dock förordnas en advokat eller av särskilda skäl någon annan som avlagt juris kandidatexamen eller motsvarande tidigare examen.

Om den som beviljats allmän rättshjälp själv till sitt biträde föreslagit en person som uppfyller behörighetsvillkoren, skall denne förordnas om inte särskilda skäl påkallar något annat.

I övriga ärenden lämnas rättshjälp av ett allmänt rättsbiträde. Även i dessa ärenden kan ett privat biträde utses i situationer som avses i 10 § lagen om statens rättshjälpsbyråer (106/1998).

7 §

Biträdets förordnande kan begränsas till särskilt angivna åtgärder. Ett förordnande av detta slag kan utvidgas under rättegången.

Ett biträde får av godtagbart skäl tillfälligt i sitt ställe sätta en annan person som uppfyller behörighetsvillkoren för biträde.

8 §

Ett biträde får inte förordnas

1) i ansökningsärenden, om det inte finns särskilt vägande skäl för det,

2) i enkla brottmål, där enligt allmän straffpraxis strängare straff än böter inte är att vänta eller den åtalades rättsskydd med hänsyn till det straff som i övrigt kan väntas och utredningen i målet inte kräver att ett biträde förordnas, eller

3) i förvaltningsdomstolar i ärenden som gäller beskattning eller offentlig avgift, om det inte finns särskilt vägande skäl för det, och inte heller i ärenden där besvärsrätten grundar sig på medlemskap i kommun eller annat offentligt samfund.

I ärenden enligt denna paragraf ingår rådgivning i den allmänna rättshjälpen.

Rättshjälpsbeslut
9 §

Allmän rättshjälp söks hos rättshjälpsbyrån. Sökanden skall lägga fram utredning om sina ekonomiska omständigheter och om den sak i vilken han söker allmän rättshjälp.

10 §

Rättshjälpsbyrån beslutar om beviljande av allmän rättshjälp och förordnar ett biträde. Rättshjälpsbyrån får dock inte förordna ett privat biträde för ett mål vid domstol där den muntliga beredningen eller huvudförhandlingen har inletts.

Om ett allmänt rättsbiträde är jävigt i huvudsaken, skall den som anhåller om rättshjälp anvisas att lämna in sin ansökan vid en annan rättshjälpsbyrå. På sökandens begäran kan beslutet dock fattas vid rättshjälpsbyrån i fråga, om inte omständigheterna kräver att ärendet överförs. Det rättsbiträde som biträder motparten får inte avgöra rättshjälpsansökan.

Allmän rättshjälp beviljas från ansökningsdagen eller av särskilda skäl retroaktivt.

11 §

Av ett rättshjälpsbeslut skall följande framgå:

1) saken för vilken rättshjälp beviljas,

2) sökandens ekonomiska ställning,

3) datum från och med vilket allmän rättshjälp beviljas,

4) vilka förmåner den allmänna rättshjälpen omfattar,

5) vilken del och hur mycket av kostnaderna för rättshjälpen rättshjälpstagaren högst skall ersätta staten, samt

6) biträdets namn, om ett biträde förordnas.

12 §

Rättshjälpstagaren skall under den tid uppdraget varar underrätta rättshjälpsbyrån om förändringar i sina ekonomiska förhållanden. Biträdet skall påminna sin huvudman om denna skyldighet när förändringar sker i dennes ekonomiska förhållanden.

13 §

Om rättshjälpstagarens ekonomiska förhållanden har förändrats, kan rättshjälpsbyrån ändra rättshjälpsbeslutet. När rättshjälpstagarens ersättningsskyldighet ändras bestäms det om det nya beslutet skall tillämpas retroaktivt.

14 §

Om förutsättningar för beviljande av allmän rättshjälp inte har funnits eller inte längre finns, beslutar den domstol som behandlar huvudsaken eller, i fråga om andra ärenden än sådana som behandlas vid domstol, rättshjälpsbyrån att rättshjälpen upphör. Samtidigt skall det beslutas om den som fått allmän rättshjälp skall ersätta staten rättshjälpen samt ersättningens belopp fastställas.

15 §

Domstolen kan i ett mål som den behandlar på motiverad begäran av rättshjälpstagaren eller biträdet eller av grundad anledning på eget initiativ återkalla biträdets förordnande och förordna ett nytt biträde.

I andra ärenden än mål som behandlas vid domstol kan rättshjälpsbyrån på grunder som nämns i 1 mom. återkalla biträdets förordnande och förordna ett nytt biträde.

Ersättningar
16 §

Till ett privat biträde som har förordnats enligt denna lag betalas av statens medel ett skäligt arvode för de nödvändiga åtgärderna och ersättning för kostnader. För att arvodet skall kunna bestämmas skall biträdet lägga fram en utredning om de åtgärder han vidtagit i saken och om sina kostnader. Biträdet får inte ta ut arvode av rättshjälpstagaren i ett rättshjälpsärende. Annat avtal är ogiltigt.

Om en person som inte allmänt sköter advokatuppdrag vid domstolen har förordnats till biträde, ersätts tilläggskostnaderna för resor endast av särskilda skäl.

Närmare bestämmelser om grunderna för arvoden och ersättningar enligt denna paragraf meddelas genom förordning

17 §

Fullföljdsdomstolen kan besluta att arvode till ett biträde inte ersätts av statens medel, om ändringsansökan är uppenbart grundlös.

18 §

Den domstol som behandlar huvudsaken bestämmer arvodet och ersättningen som av statens medel skall betalas till ett privat biträde, ett vittne och en tolk samt ersättningarna som skall betalas till den som fått allmän rättshjälp för de till den allmänna rättshjälpen hörande förmåner som denne betalt innan allmän rättshjälp beviljades.

I fråga om bestämmande av ersättningar till ett vittne och utbetalning av dessa och övriga bevisningskostnader samt i fråga om sökande av ändring i ett avgörande som gäller ersättningsbeloppet gäller vad som föreskrivs om ersättningar av statens medel till ett vittne som har hörts i domstol.

Ledande allmänna rättsbiträdet bestämmer ersättningen till ett biträde och till en tolk i ärenden som inte behandlas i domstol.

19 §

Genom förordning fastställs de grunder som skall iakttas när självriskandelen för den som fått allmän rättshjälp fastställs. I grunderna beaktas kostnaderna för att rättshjälp har lämnats.

20 §

Av rättshjälpstagaren tas ut en rättshjälpsavgift på 200 mark. Bestämmelser om befrielse från avgiften på grund av ekonomisk ställning kan meddelas genom förordning.

21 §

När ett privat rättsbiträde har lämnat rättshjälp mot partiell ersättning skall domstolen bestämma storleken på rättshjälpstagarens självriskandel samtidigt som den meddelar sitt avgörande i huvudsaken.

I annat fall bestämmer ett allmänt rättsbiträde storleken på självriskandelen. Självriskandelen eller en del av den kan tas ut i förskott. För juridisk rådgivning i liten skala tas inte ut någon självriskandel.

22 §

Om självriskandelen eller rättshjälpsavgiften inte har betalts på förfallodagen, får på det försenade beloppet tas ut en i 4 § 3 mom. räntelagen (633/1982) avsedd årlig dröjsmålsränta, som börjar löpa en månad efter den dag då domstolen har fastställt betalningsskyldigheten eller räkningen har skickats till den betalningsskyldige.

23 §

Med stöd av ett beslut av rättshjälpsbyrån får rättshjälpstagarens självriskandel, de kostnader för rättshjälpstagaren som betalts av statens medel men som inte hör till förmånerna enligt allmän rättshjälp samt rättshjälpsavgiften drivas in hos rättshjälpstagaren på det sätt som bestäms i lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (367/1961). Innan indrivningsbeslutet fattas skall rättshjälpsbyrån bereda den betalningsskyldige tillfälle att bli hörd.

24 §

Om rättshjälpstagarens motpart enligt 21 kap. rättegångsbalken, 9 kap. lagen om rättegång i brottmål (689/1997) eller 13 kap. förvaltningsprocesslagen (586/1996) skulle vara skyldig att ersätta rättshjälpstagarens rättegångskostnader, skall motparten åläggas att ersätta staten för dess kostnader i saken samt rättshjälpstagaren för de kostnader denne betalt och för självriskandelen. Om ersättningsskyldigheten med hänsyn till personens ekonomiska omständigheter vore oskälig, kan ersättningen sänkas eller inte alls dömas ut.

Biträdet skall lämna en utredning över de åtgärder han vidtagit i saken och de kostnader som åtgärderna förorsakat samt över de kostnader som åsamkats rättshjälpstagaren.

Särskilda bestämmelser
25 §

I en sak som sköts utomlands omfattar rättshjälpen allmän juridisk rådgivning.

För en sak som sköts utomlands kan justitieministeriet av särskilt vägande skäl bevilja en mer omfattande rättshjälp än vad som avses i 1 mom. I dessa ärenden bestämmer justitieministeriet de nödvändiga kostnader och ersättningar som skall betalas av statens medel.

26 §

Under de förutsättningar som anges i konventionen om internationell rättshjälp (FördrS 47/1988) ges personer som inte med stöd av 3 § kan få sådan juridisk rådgivning som ingår i allmän rättshjälp.

27 §

I rättshjälpsbyråns beslut som har fattats med stöd av denna lag får ändring inte sökas genom besvär. Sökanden kan yrka på rättelse hos en allmän rättshjälpsbyrå inom 30 dagar från den dag han fick del av rättshjälpsbeslutet. I yrkandet skall uppges på vilka punkter sökanden är missnöjd med beslutet.

Ändring i ett beslut med anledning av ett rättelseyrkande får sökas genom besvär hos länsrätten så som bestäms i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Besvär över beslut om beviljande av allmän rättshjälp skall behandlas i länsrätten i brådskande ordning.

28 §

När en ansökan om rättshjälp har avslagits och ett yrkande på rättelse i beslutet har lämnats in, skall ett allmänt rättsbiträde på begäran av rättshjälpssökanden ombesörja de åtgärder som är nödvändiga för att bevara sökandens rättigheter tills tiden för anförande av besvär har löpt ut eller, om besvär har inlämnats, tills de har avgjorts i länsrätten. Om besvären förkastas tas av sökanden ut ersättning för vidtagna åtgärder. Ersättningen eller en del av den kan uppbäras i förskott.

29 §

Ett allmänt rättsbiträde kan slutföra ett påbörjat uppdrag även om klienten på grund av förändringar i de ekonomiska omständigheterna eller i själva ärendet inte längre är berättigad till allmän rättshjälp. Härvid tas full ersättning ut för rättshjälpsbyråns tjänster.

30 §

Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna lag meddelas genom förordning.

Ikraftträdande
31 §

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1998.

Genom denna lag upphävs lagen den 2 februari 1973 om allmän rättshjälpsverksamhet (88/1973) jämte ändringar.

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter kan vidtas innan den träder i kraft.

Om det i någon annan lag ingår bestämmelser om lagen om allmän rättshjälpsverksamhet skall i stället i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag iakttas.

I ett ärende där allmän rättshjälp har beviljats innan denna lag träder i kraft iakttas alltjämt lagen om allmän rättshjälpsverksamhet i tillämpliga delar. Ett allmänt rättsbiträde som har biträtt någon som har fått allmän rättshjälp är alltjämt skyldigt att vara dennes biträde.

Ersättningar som en person som fått rättshjälp enligt 20 § lagen om allmän rättshjälp skall åläggas betala till kommunen betalas till staten och ersättningar som motparten enligt 21 a § skall åläggas betala till kommunen tilldöms staten från den 1 juni 1998.

RP 132/1997, LaUB 17/1997, RSv 231/1997

Finlex ® är en offentlig och gratis internettjänst för rättsligt material som ägs av justitieministeriet.
Innehållet i Finlex produceras och upprätthålls av Edita Publishing Ab. Varken justitieministeriet eller Edita svarar för eventuella fel i innehållet i databaserna, för den omedelbara eller medelbara skada som orsakas av att felaktig information används eller för avbrott i användningen av eller andra störningar i Internet.