24.5.2016

AVGÖRANDETS CENTRALA INNEHÅLL

A hade grundat en vinklubb, vars medlemmar via klubbens nätsida kunde beställa viner, som A sedan im­porterat från en portugisisk vingård. Det pris som medlemmarna betalade till A översteg vad A hade beta­lat i inköpspris, skatter och transportkostnader. Hovrätten fann att A hade infört vinerna och förmedlat dem i kommersiellt syfte utan att ha i alkohollagen 8 § 1 momentet och 14 § avsett detaljhandelstillstånd och således handlat i strid med finsk lagstiftning.

EU-domstolen har konstaterat (C-198/14, Visnapuu) att 14 § alkohollagen bör bedömas mot bakgrund av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), som gäller fri rörlighet av varor. Ett nationellt system med förhandstillstånd kan godkännas om det är ägnat att säkerställa skyddet för folkhälsan, detta mål inte kan uppnås med mindre ingripande åtgärder, samtidigt som systemet inte får utgöra medel för godtycklig diskriminering.

Hovrätten ansåg att skyddet mot folkhälsan motiverar begränsningar i införseln och förmedlingen. För­säljningen av gårdsviner i Finland är småskalig, varför fråga inte är om diskriminering av utländska viner. Däremot fann hovrätten att åklagaren inte i målet visat sådana omständigheter, utgående från vilka ett absolut tillståndssystem är nödvändigt. Alkoholens skadeverkningar kan undvikas genom mindre omfat­tande begränsningar än att verksamheten förbjuds helt. Alkohollagens stadganden, enligt vilka A:s förfa­rande varit lagstridigt, är inte förenliga med EU-rätten och åtalet för grovt alkoholbrott förkastades.

Jämför KKO:2018:49.

RATKAISUN KESKEINEN SISÄLTÖ

A oli perustanut viinikerhon, jonka jäsenet kerhon nettisivujen kautta saivat tilata viinejä, jotka A toi maa­han portugalilaiselta viinitarhalta. Jäsenten maksama hinta ylitti sen, mitä A oli maksanut hankintahinta­na, veroina ja kuljetuskustannuksina. Hovioikeus katsoi, että A oli tuonut viinit maahan ja välittänyt ne kaupallisessa tarkoituksessa ilman alkoholilain 8 § 1 momentissa ja 14 §:ssä tarkoitettua vähittäismyynti­lupaa, ja siten toiminut kansallisen lain vastaisesti.

EU-tuomioistuin on todennut (C-198/14, Visnapuu), että alkoholilain 14 §:n säännöksiä on tutkittava Eu­roopan unionin toiminnasta solmitun sopimuksen (SEUT) tavaroiden vapaata liikkuvuutta koskevan 34 artiklan kannalta. Kansallinen ennakkolupaa vaativa lainsäädäntö voidaan hyväksyä, mikäli sen tavoittee­na on kansanterveyden suojelu eikä tätä tavoitetta ole mahdollista saavuttaa lievemmin keinoin. Samalla toimenpiteet eivät saa muodostaa mielivaltaista syrjintää.

Hovioikeus katsoi, että kansanterveyden suojelu on hyväksyttävä syy rajoittaa viinien maahantuontia ja välittämistä. Tilaviinien myynti Suomessa on pienimuotoista, joten kysymys ei ole ulkomaalaisten viinien syrjinnästä. Sen sijaan hovioikeus katsoi, että syyttäjä ei ollut näyttänyt sellaisia seikkoja, joiden nojalla ehdoton lupajärjestelmä olisi tarpeen. Alkoholin haittavaikutukset ovat torjuttavissa lievemmin keinoin kuin toiminnan täydellisellä kiellolla. Alkoholilain säännökset, joiden nojalla A:n menettely on ollut lain­vastaista, eivät ole EU-oikeuden mukaisia ja syyte törkeästä alkoholirikoksesta hylättiin.

Vertaa KKO:2018:49.

ÖSTERBOTTENS TINGSRÄTTS DOM 29.11.2013 NRO 128134

Åklagare B

Svarande A

Ärende Grovt alkoholbrott

Åklagarens straffanspråk

1. Grovt alkoholbrott

8360/R/0000106/12

Strafflagen 50a kap. 2 § 1

26.02.2011 - 02.01.2012 Vasa

A har i strid med alkohollagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den i försäljningssyfte fört in alkoholdrycker till landet samt sålt och förmedlat dem vidare till andra personer och företag på följande sätt:

A har via J:s (klubbens) hemsidor på internet annonserat om att privatpersoner och företag, genom att bli medlemmar i klubben, kan importera vin från utlandet. Klubbens kunder har via K Ay:s (bolagets) konto hos Suomen Verkomaksut Oy:s betalningstjänst gjort sina beställningar och betalat dem, jämte skatter och övriga anskaffningskostnader. A har styrt betalningarna till klubbens konto i Vasa Andelsbank.

A har därefter gjort beställningen i klubbens namn direkt hos leverantören, slutit avtal med speditören i klubbens namn samt förtullat alkholdryckerna i klubbens namn. Alkoholdryckerna har av speditören levererats direkt till kunderna.

A har på detta sätt vid minst tre olika tillfällen fört in i landet sammanlagt 1 912 liter vin (2 549 st flaskor) till ett sammanlagt uppskattat värde av 33 978 euro.

Gärningen är som helhet att anse som grov när man beaktar att brottet gällt en anmärkningsvärt stor mängd alkoholdrycker och att A eftersträvat en avsevärd ekonomisk vinning.

Åklagarens övriga anspråk

Ekonomisk vinning av brott i åtalspunkt 1

A bör dömas att till staten förverka brottsnyttan, sammanlagt 15 162 euro.

(Beräkningsgrund: medelförsäljningspris/flaska 13,33 x 2 549 flaskor = försäljningens totalvärde 33 978 euro. Avräknas inköpspris 12 428 euro samt betalda skatter 6 387 euro = brottsnytta 15 162 euro).

Svaromål

Svaranden har bestridit åtalet och yrkat att detta skall förkastas.

EU-domstolen har 4.10.2007 avgjort ärendet C-186/05 (Kommissionen mot Sverige). Enligt avgörandet hade Sverige inte iakttagit förpliktelsen i 28 artikel i EU:s grundfördrag, eftersom Sverige förbjudit privatpersoner att importera alkoholdrycker, vilken import skedde mellan självständiga förmedlare som dessa personer valt eller mellan professionella transportföretagare och då detta förbud inte kunde anses motiverat med stöd av 30 artikeln i grundfördraget.

Detta avgörande av EU-domstolen ledde till att det i Sverige grundades ett flertal vinklubbar, som började beställa vin och andra alkoholdrycker från utlandet till sina medlemmar.

Valvira (Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården) har 22.10.2007 tagit ställning till nämnda avgörande av EU-domstolen och har konstaterat att privatpersoner enligt finsk alkohollagstiftning redan tidigare kunnat köpa och beställa alkoholdrycker från utlandet och att EU-domstolens avgörande inte förorsakade någon förändring till denna del.

Helsingfors tingsrätts avgörande 5.3.2010. I ärendet yrkade statsåklagaren på straff åt tre svaranden för yrkesmässig förmedling av alkoholhaltigt ämne. Åtalet förkastades och statsåklagaren anförde inte besvär.

Nytt direktiv av Valvira 18.3.2010

Ovan nämnda Helsingfors tingsrätts dom fick stor publicitet. Småningom fylldes internetsidor av annonser från partiaffärer som grundats särskilt i Estland, men också i andra EU-länder och vilka sålde vin och andra alkoholdrycker. Enligt annonserna kunde finska privatpersoner och företag via internet helt lagligt beställa alkoholdrycker för eget bruk från utlandet.

Det nya direktivet från Valvira gavs uttryckligen med anledning av Helsingfors tingsrätts förkastande dom. Detta direktiv är enligt svarandens uppfattning fortfarande i kraft.

Svarandens verksamhet

Det fanns i Vasa bland personer med vin som hobby ett intresse för att beställa vin från utlandet och uttryckligen direkt från vingårdarna. Svaranden har själv i åratal haft vinkultur som sin hobby och är väl insatt i olika vinsorter och vinodlingsområden. Medlemmar i Vasa vinklubb tog kontakt med svaranden och bad honom reda ut på vilket sätt de kunde beställa vin direkt från vinodlarna. Man tog kontakt med svaranden, eftersom man kände till hans språkkunskaper, erfarenhet från utrikeshandel, samt internetfärdigheter.

På grund av svarandens förfrågningar blev det klart att vinodlarna inte var intresserade av att leverera några vinflaskor, eftersom byråkratin var för omfattande i förhållande till avkastningen. Det blev därför aktuellt att grunda en vinklubb och svaranden ansågs lämplig att ta itu med detta. Utgångspunkten var att verksamheten strikt skulle följa den finska alkohollagstiftningen och Valviras, samt tullens direktiv gällande importen. Den klubb som grundades var J (nedan Klubben).

Klubben har strävat efter att ordagrant iaktta Valviras direktiv från 18.3.2010, som ingår på klubbens hemsida som information till klubbens medlemmar.

Enligt direktivet får ett utländskt alkoholföretag inte importera alkohol till Finland. Detsamma gäller också alla andra som på uppdrag av ett utländskt företag importerar alkohol till Finland och förmedlar dryckerna vidare till köpare i Finland.

Klubben har inte handlat på detta förbjudna sätt.

Direktivet förutsätter att köparen beställer alkoholdryckerna direkt från en i utlandet befintlig säljare utan att använda mellanhand i Finland. Enligt svaranden har Klubben uppfattat direktivet så att en utländsk säljare av alkohol inte får ha en egen representant eller motsvarande verksamhetspunkt i Finland.

Köparen skall enligt direktivet betala alkoholdryckerna direkt till säljaren, innan produkterna transporteras till Finland. Betalning får inte ske till säljarens representant i Finland.

Direktivet har iakttagits till denna del. Varje medlem i Klubben har gjort sin egen beställning via Klubbens egna webbsidor, samt har betalat sin beställning via Suomen Verkkomaksut Oy till Klubbens bankkonto. Då en tillräcklig mängd beställningar inkommit, har Klubben betalat de beställda vinerna till säljaren i utlandet. Äganderätten till vinerna har övergått till beställarna, då betalningen inkommit på den utomlands befintliga säljarens konto.

Säljaren skall överlåta alkoholdryckerna till köparen eller till en av denne uppgiven representant, exempelvis ett transportföretag utanför Finlands gränser, vilket bör vara ett självständigt, av säljaren oavhängigt företag.

Så här har det gått till. Klubbens medlemmar har redan innan verksamheten inletts, överenskommit om att ett känt internationellt transportföretag skulle anlitas för transporterna. Man hade valt Schenker, som är ett stort internationellt transportföretag. Den utländska säljaren har överlåtit de beställda alkoholdryckerna i sitt hemland till Schenker för vidaretransport.

Det bör, enligt direktivet, föreligga ett separat avtalsförhållande mellan köparen och transportföretaget och köparen skall betala transportföretaget separat.

Klubbens medlem visste, då han gjorde beställningen, att han samtidigt betalade transportkostnaderna för de beställda vinerna till ett självständigt transportföretag. För medlemmarna har noggrannt klargjorts vilka olika kostnader som ingick i priset för en vinflaska. Transportkostnadernas andel var i medeltal 12 % av flaskans pris.

Direktivet förutsätter att vinerna skall transporteras direkt till kunden i Finland och inte exempelvis till säljarens mellanlager.

Klubben har för sina medlemmars räkning ingått avtal med Suomen Lähikauppa Oy (Siwa, Valintatalo och Euromarket) och Matkahuolto, enligt vilka avtal Schenker, som ansvarar för utlandstransporten, i Finland levererar kundernas försändelser till Matkahuolto, som levererar de med beställarens namn försedda slutna försändelserna vidare till den Suomen Lähikauppa Oy:s affär som ligger närmast beställaren för att hämtas därifrån. Klubben har således agerat i enlighet med direktivet.

C, som är direktör för juridiska ärenden vid Suomen Lähikauppa Oy, har i ett e-postmeddelande som finns i förundersökningsmaterialet uppgett att han utrett verksamhetens laglighet med Valvira, samt att verksamheten enligt Valviras uppfattning ansetts vara i enlighet med gällande lag i Finland.

Enligt åtalet skulle svaranden i strid med alkohollagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den i försäljningssyfte ha fört in alkoholdrycker till landet, samt sålt och förmedlat dem vidare till andra personer och företag. Eftersom beställning av alkoholdrycker via internet var ett okänt förfaringssätt, då alkohollagen stiftades, finns inga bestämmelser härom i alkohollagen. Direktiven gällande förfaringssätt har delegerats till Valvira, varför ärendet måste avgöras i enlighet med de direktiv som Valvira gett.

Alkoholbrott är straffbart endast som uppsåtlig gärning. På svarandens vägnar har ovan redogjorts för hur svaranden på Klubbens vägnar på alla sätt försökt försäkra sig om att de inköp som Klubbens medlemmar gjort inte på något sätt skulle stå i strid med Finlands lagstiftning och Valviras direktiv.

Svaranden har vid tre olika tillfällen varit i telefonkontakt med Valvira och redogjort för Klubbens verksamhetsidé. Svaranden kommer inte ihåg personernas namn, men en av dem var Valviras jurist. Efter telefonsamtalen har svaranden i sin almanacka antecknat "Valvira OK". Såvida tingsrätten anser att svaranden tolkat Valviras direktiv felaktigt, har detta inte varit uppsåtligt.

Den ekonomiska nyttan

Åklagaren har ansett att svaranden genom sitt förfarande erhållit en ekonomisk nytta om 15.162 euro. Svaranden bestrider detta och konstaterar att Klubben år 2011 gått 13.391,68 euro på förlust.

Bevisning

- - -

Domskäl

Bevisning

Av Klubbens hemsida har (S1, bilaga 1 i förundersökningsprotokollet) angående Klubbens ideologi framgått följande:

" Valitsemme viinimme yhdessä viinien asiantuntijoiden ja vierailemme säännöllisesti viinitarhoissa Portugalissa, Espanjassa ja Italiassa. Tällä tavalla takaamme jäsenillemme parhaimman viinivalikoiman. Klubin jäsenenä voit istua PC:si ääressä, käydä viinikerhomme sivuilla ja valita omat suosikkiviinisi jne. Ostamme aina viinit suoraan viinitarhoilta kilpailukykyisiin hinnoin, niinkuin itse olisit viinitarhassa ostamassa viinisi. Meillä on Schenkerin kanssa vuosisopimus, joka takaa edulliset ja luotettavat kuljetukset Euroopasta Suomeen. Huolehdimme siitä, että kaikki viranomaismaksut ja rahtimaksut tulevat ajallaan hoidettua ja että noudatamme verottajan, tullin, sekä Valviran ohjeita viinintuonnissa."

Av svarandens e-postmeddelande till vinleverantören L (S2, bilaga 2 i förundersökningsprotokollet) har det framgått att svaranden meddelat leverantören att han betalat fakturan och att Klubben vill göra den första beställningen omfattande 60 lådor vin.

Av e-postmeddelande från D (S3, bilaga 2, s. 10(17) i förundersökningsprotokollet) har det framgått att till tullen meddelats 3 mottagna försändelser, samtliga från leverantören L i Portugal. 19.4.2011 har mottagits 225 liter vin, för vilken mängd uppburits alkoholskatt 636,75 euro och returflaskskatt 114,75 euro. 2.8.2011 har mottagits 234 liter vin, för vilken mängd uppburits alkoholskatt 662,22 euro och returflaskskatt 119,34 euro. 2.12.2011 har mottagits 1453 liter vin, för vilken mängd uppburits alkoholskatt 4.111,99 euro och returflaskskatt 741,03 euro. Sammanlagt har således mottagits 1 912 liter vin, samt betalats skatt 6 387 euro.

Av leveransbekräftelsen (S4, bilaga 7, s. 11(17) i förundersökningsprotokollet) har det framgått att värdet på den största enskilda beställningen inklusive skatter och andra omkostnader varit 25 345 euro, samt att beställningen omfattat 323 lådor, dvs 1 938 flaskor.

Svaranden har åberopat ett e-postmeddelande från Suomen Lähikauppa Oy:s chef för juridiska ärenden C till nämnda bolags direktör E (S6, bilaga 7, s. 4(17) i förundersökningsprotokollet), i vilket meddelande C sammanfattat sina telefonsamtal med Valvira och Tullen och konstaterat att Valvira låtit förstå att verksamheten enligt deras uppfattning var i överensstämmelse med gällande lagstiftning.

Svaranden har också åberopat ett e-postmeddelande från juristen F vid Valvira till undersökaren G vid Österbottens polisinrättning (S7, bilaga 4, s. 2(3) i förundersökningsprotokollet), i vilket meddelande F konstaterat följande: "Sellainen viinikerhotoiminta on siis ok, jossa esim. tuttavaporukka ostaa juomat alkosta ja maistelee niitä yhdessä. He voivat myös tilata juomat ulkomailta, mutta tällöin tilauksen tulee olla yksilöitävissä. Eli sellainen toiminta ei ole sallittua, että tilataan esim. lavallinen viiniä, joka jaetaan Suomessa. Tilauksen tulee tilausvaiheessa olla yksilöity, vaikkakin sen vastaanottajana ym hoitaisi yksi henkilö kaikkien puolesta."

Svaranden A har i rätten uppgett att det inte är särskilt lätt för en privatperson att beställa vin från utlandet. Man måste först hitta en vinproducent som är villig att sälja ett litet parti och komma överens om ett pris, samt betala i förskott. Sedan måste man hitta ett transportföretag, som är villigt att transportera en liten mängd och komma överens om ett pris med detta företag. Därefter skall man besöka tullen och fylla i en tullblankett för import av alkoholdryck, samt betala punktskatt och returflaskskatt. Först då skatten är betald, kan man beställa vinet och därtill skall man sända tullens referensnummer till vinleverantören, som matar in numret i EMCS-systemet. Logistiken tar 3-4 veckor beroende på transportföretaget och det tar normalt 4-6 veckor från beställningen tills man får varan. Dessutom blir det dyrt att beställa vin på detta sätt.

Svaranden har uppgett att han varit i kontakt med motsvarande vinklubbar i Sverige och fått råd och tips därifrån. Därtill hade han haft kontakt med Valvira och Tullen (D och H). Vid tullen hade man uppgett att tullen hade mandat att bestämma hur importen av vin på internet skall ske. Svaranden har vidare uppgett att han strävat till att utveckla Klubbens hemsida så att vinbeställningarna skulle kunna ske så automatiskt som möjligt gällande betalning och logistik. Han hade i Klubbens namn ingått avtal med Schenker om transporterna från Europa till Finland och med Suomen Lähikauppa Oy och Matkahuolto om transporterna inom landet. 3.5.2011 hade han ännu kontrollerat med Valvira att allt var ok.

Svaranden har berättat att en beställning via Klubbens hemsida gick till så att beställaren först registrerade sig, varefter denne godkändes som medlem. Därefter kunde man välja viner och lägga dessa i webshopens köpkorg och betala. Då klubbmedlemmar lagt in beställningar motsvarande en halv (½) Europall, skickades beställningarna av svaranden till vinproducenten, skatterna betalades och EMCS-numret skickades till vinproducenten, varefter beställningarna kunde levereras. Själva leveransen från Sydeuropa tog ca 2 veckor, varefter distributionen till beställarna skedde via Matkahuolto och Suomen Lähikauppa Oy.

Svaranden har ansett att det med det beskrivna förfarandet inte var frågan om att Klubben skulle fungera som mellanhand. Varje enskild beställning kunde identifieras och enligt svaranden uppfylldes alla kriterier i Valviras direktiv. Såväl tullen som Valvira hade sett Klubbens hemsidor och godkänt dem. Strävan hade varit att automatisera så långt som möjligt. Skapandet av hemsidan hade krävt den största arbetsinsatsen. Då systemet varit uppbyggt, krävdes inte mycket arbete, förutom besök till tullen betalning av skatterna. Kunderna hade själva inte varit i kontakt vare sig med transportföretag eller vinproducent, utan allt hade skötts av Klubben.

Svaranden har vidare uppgett att K Ay var ett öppet bolag, som existerat i ett tiotal år. Dess verksamhet gick ut på import till restauranger. En beställning som Klubben gjort hade skett tillsammans med detta bolag och det hade berott på att ifrågavarande vinproducent inte varit intresserad av en ny aktör. I detta fall hade bolaget betalat avgifterna till olika myndigheter och Klubben hade betalat åt bolaget. De betalningar som Klubbens medlemmar gjort via Suomen Verkkomaksut Oy:s betalningstjänst hade i detta fall gått på bolagets konto. I de övriga fallen hade Klubbens medlemmars betalningar till Suomen Verkkomaksut Oy gått till Klubbens konto.

Klubben var inte en registrerad förening, men hade haft bokföring, där inkomster och utgifter framgick. Enligt svaranden hade han inte erhållit någon ekonomisk vinning. Klubbens lönsamhet hade varit negativ det första verksamhetsåret. Det hade inte heller varit meningen att Klubben skulle göra någon vinst.

Det pris som betalats åt producenten hade varierat, beroende på bl.a beställningens storlek. I priset som beställaren betalat, ingick därtill alkohol och returflaskskatten, transportkostnaderna, bank- och IT-kostnader, samt mervärdesskatten, vilket har framgått på Klubbens hemsida (S1, bilaga 1 s. 5(5) i förundersökningsprotokollet). Angående beräkningen av den ekonomiska nyttan i stämningsansökan har svaranden konstaterat att i beräkningen inte beaktats transportkostnaderna, vilka var ca 2 euro/flaska, mervärdesskatten, samt IT-kostnaderna, av vilka den största kostnaden varit skapandet av hemsidan. Svaranden har uppgett att han behövt utomstående hjälp från bolaget Creamarketing för uppgörandet av hemsidan och att kostnaderna totalt uppgått till ca 12.000 euro. Då kostnaderna för transport, mervärdesskatt och IT beaktats, återstod ingen ekonomisk nytta.

Angående fraktkostnaderna har svaranden uppgett att man tillämpat en enhetlig fraktkostnad, eftersom det varit omöjligt att säga vad frakten skulle kosta till olika adresser.

Svaranden har ytterligare uppgett att Klubben ännu hade obetalda räkningar för 12.000 euro. Det som svaranden nu upplevde som tyngst var att Klubbens styrelsemedlemmar blivit tvungna att betala Klubbens förlust, vilka avbetalningar pågick fortfarande.

Vittnet D har uppgett att hon arbetat vid tullen sedan år 1980 och sedan år 1996 på accisavdelningen. A hade kommit till tullen och velat ställa säkerhet i vinklubbens namn. D hade frågat om klubben hade Y-signum och tillstånd och då hade A svarat att detta inte behövdes. Han hade förklarat att kunderna beställer och sköter själva allt. Sedan hade det ändrats till att vinklubben skulle beställa, vilket även framgår från Klubbens hemsidor. A hade varit i kontakt upprepade gånger och versionerna om hur verksamheten skulle gå till hade varierat. Enligt D var det dock klart att om vinklubben var beställare, krävdes tillstånd. Tullens uppgift var att uppbära skatt och alla skulle ställa säkerhet på förhand. D hade diskuterat behovet av tillstånd med A och denne hade sagt att han varit i kontakt med Valvira och att tillstånd inte behövdes. D har uppgett att hon också hade kontaktat Valvira och man hade därifrån meddelat att uppgifterna varierat och att det förekommit olika versioner.

D har vidare uppgett att hon bekantat sig med Klubbens hemsidor och att det av dem klart framgick att Klubben var den som beställde, fastän A åtminstone i början uppgett att medlemmen skulle beställa själv, sköta transporten, ställa säkerhet och betala allt. Då Klubben i alla fall varit den som beställt, hade allt skötts via Klubben, som A representerat. Detta innebar, enligt D, att Klubben var skattepliktig.

Bevisvärdering och slutsatser

Jämlikt strafflagen 50a kapitlet 1 § skall den som i strid med alkohollagen eller en bestämmelse som utfärdats med stöd av den bl.a för in alkoholdrycker eller sprit i landet, eller säljer, förmedlar eller annars överlåter alkoholdrycker eller sprit till någon annan dömas för alkoholbrott. Om brottet bl.a gäller en anmärkningsvärt stor mängd alkoholdrycker eller sprit, eller avsevärd ekonomisk vinning eftersträvas och brottet även bedömt som en helhet är grovt, är det frågan om grovt alkoholbrott.

Enligt alkohollagens 8 § får alkoholdrycker importeras för eget bruk utan importtillstånd. I alkohollagen ingår inga särskilda bestämmelser om handel med alkoholdrycker via internet. Däremot har Valvira utfärdat bestämmelser härom och sålunda bör tingsrätten ta ställning till om svarandens förfarande har stått i strid med dessa bestämmelser.

Enligt Valviras 18.3.2010 daterade direktiv förutsätts:

- att köparen beställer alkoholdryckerna direkt från en i utlandet befintlig säljare utan att använda mellanhand i Finland ,

- att köparen betalar alkoholdryckerna direkt till säljaren, innan produkterna transporteras till Finland. Betalning får inte ske till säljarens representant i Finland,

- att säljaren överlåter alkoholdryckerna till köparen eller till en av denne uppgiven representant, exempelvis ett transportföretag utanför Finlands gränser, vilket bör vara ett självständigt, av säljaren oavhängigt företag,

- att det föreligger ett separat avtalsförhållande mellan köparen och transportföretaget och köparen betalar transportföretaget separat,

- att vinerna transporteras direkt till kunden i Finland och inte exempelvis till säljarens mellanlager.

Det är ostridigt att

- svaranden vid tre olika tillfällen till landet fört in sammanlagt 1 912 liter vin eller 2 549 flaskor beräknat efter 0,75 l/flaska,

- Klubben har för alkoholdryckerna betalt åt leverantören sammanlagt 12 428 euro,

- Klubben har till tullen betalt skatter om sammanlagt 6 387 euro,

- Klubben har på sina internetsidor gjort reklam till allmänheten om möjligheten att via Klubben importera vin från utlandet,

- Klubben har inte varit registrerad förening,

- Klubben har inte varit registrerad hos Valvira eller haft tillstånd att idka handel med alkoholdrycker,

- Klubben har varit innehavare av det konto till vilket Klubbens kunder betalt sina inköp,

- mottagarna av alkoholdryckerna har varit privatpersoner och företag.

Av svarandens utsaga har det framgått att varje medlem i Klubben har gjort sin egen beställning via Klubbens egna webbsidor, samt har betalat sin beställning via Suomen Verkkomaksut Oy till Klubbens bankkonto, förutom en beställning beträffande vilken betalningen skett till K Ay:s konto. Då en tillräcklig mängd beställningar inkommit, har Klubben betalat de beställda vinerna till säljaren i utlandet. Äganderätten till vinerna har övergått till beställarna, då betalningen inkommit på den utomlands befintliga säljarens konto. Det är svaranden som på Klubbens vägnar gjort betalningen till säljaren.

Den frågeställning som tingsrätten har att ta ställning till är huruvida svaranden har fungerat som en icke tillåten mellanhand eller om svaranden, som han själv ansett, endast fungerat som en sakkunnig rådgivare som på vinbeställarnas vägnar skött det praktiska genomförandet av beställningarna och har detta i så fall varit tillåtet.

Tingsrätten anser att det på basis av svarandens egen utsaga, samt svarandens e-postmeddelande till vinleverantören L (S2, bilaga 2 i förundersökningsprotokollet) utretts att svaranden beställt vinerna, enär han i nämnda meddelande uppgett att Klubben ville göra den första beställningen. omfattande 60 lådor vin, samt han även själv medgett att vinbeställningarna gjorts av honom.

Vidare har det på basis av svarandens eget medgivande utretts att han på Klubbens vägnar ingått transportavtalen med såväl Schenker som Matkahuolto och Suomen Lähikauppa Oy. Att transportavtalen gjorts i Klubbens namn bekräftas även av informationen på Klubbens hemsida, varur bl.a. framgått att Klubben köper vinerna direkt från vingårdarna till konkurrenskraftiga priser, samt att Klubben har årsavtal med Schenker, vilket garanterar förmånliga och pålitliga transporter från Europa till Finland.

Det har vidare med stöd av svarandens egen utsaga utretts att svaranden lagt ned mycket arbete och kostnader på att skapa Klubbens hemsida, vilket enligt svarandens uppgift kostat sammanlagt 12.000 euro. Med hänsyn härtill och med beaktande av innehållet i hemsidan, anser tingsrätten att det inte är trovärdigt att svaranden skulle ha gjort detta enbart för att underlätta för Klubbens medlemmar att köpa vin från utlandet, varför tingsrätten anser utrett att svarandens avsikt varit att marknadsföra ett för kunderna bekvämt sätt att köpa vin från utlandet, vilket samtidigt skulle vara vinstbringande för svaranden. Att det första verksamhetsåret gått med förlust utesluter inte att det skulle ha funnits ett vinstintresse. På grund härav och då såväl beställningar som transportavtal gjorts i Klubbens namn, även om varje medlems beställning varit individualiserad, samt betalningen av alkoholdryckerna gjorts av svaranden, efter att beställarna betalat dryckerna till Klubbens konto, anser tingsrätten utrett att svaranden är att betrakta som en i Valviras direktiv avsedd mellanhand och således har alkoholdryckerna införts till landet i strid med Valviras direktiv. Tingsrätten anser att man inte av Valviras direktiv kan dra slutsatsen att endast en av säljaren anlitad mellanhand skulle vara förbjuden.

Vad gäller svarandens uppsåt anser tingsrätten att det inte visats att Valvira och tullen skulle ha godkänt svarandens agerande med beaktande av att det av D:s utsaga framgått att svarandens uppgifter om verksamheten varierat och att hon även vid kontakt med Valvira fått uppfattningen att detsamma gällt svarandens kontakter med Valvira. Det har inte av D:s utsaga framgått att hon skulle ha gett grönt ljus för verksamheten. E-postmeddelandet från Suomen Lähikauppa Oy:s direktör för juridiska ärenden C till direktören E visar endast att en verksamhet som per telefon beskrivits för Valvira och tullen ansetts vara laglig, utan att det dock framkommit vilka uppgifter Valvira och tullen erhållit om verksamhetens innehåll. För den skull och då det på basis av svarandens utsaga utretts att han varit väl förtrogen med Valviras direktiv och de regler som gällde, anser tingsrätten att svaranden bör ha insett att hans agerande i Klubbens namn stred mot dessa direktiv och att han således handlat medvetet för egen vinning.

Med anledning av det av svaranden åberopade e-postmeddelande från juristen F vid Valvira till undersökaren G vid Österbottens polisinrättning (S7, bilaga 4, s. 2(3) i förundersökningsprotokollet) konstaterar tingsrätten ytterligare att svarandens verksamhet med hänsyn till marknadsföringen och de kostnader som lagts ned inte är att jämföra med att ett kamratgäng tillsammans beställer vin från utlandet och en person fungerar som kontaktperson.

På dessa grunder finner tingsrätten utrett att svaranden i strid med bestämmelser som utfärdats med stöd av alkohollagen i försäljningssyfte mot betalning beställt och till Finland infört alkoholdrycker, samt förmedlat dessa vidare till privatpersoner och företag. Då det är ostridigt att den sammanlagda beställda mängden alkoholdrycker varit 1 912 liter vin eller 2 549 flaskor à 0,75 liter, anser tingsrätten att gärningen gällt en anmärkningsvärt stor mängd alkoholdrycker. På grund härav och även bedömd som en helhet är gärningen att anse som grov. Åtalet är således styrkt.

Tillräknande

Svaranden A har gjort sig skyldig till det brott för vilket åklagaren yrkat på straff.

Straffmätningen

Straffet för grovt alkoholbrott är fängelse i minst 4 månader och högst 4 år.

Tingsrätten anser med beaktande av gärningens art att ett fängelsestraff om 7 månader utgör en rättvis påföljd för brottet i fråga. Enligt straffregisterutdraget har svaranden tidigare dömts till villkorliga fängelsestraff 14.6.2012 och 29.11.2012. Då den nu aktuella gärningen begåtts, innan dessa domar getts, anser tingsrätten att även det fängelsestraff som svaranden nu döms till kan vara villkorligt.

Den ekonomiska nyttan

Åklagaren har ansett att svaranden genom sitt förfarande har erhållit en ekonomisk nytta om 15.162 euro. Beräkningen av den ekonomiska nyttan har baserat sig på att den största enskilda beställningen skulle ha omfattat 1 902 flaskor, vilket då beställningen inklusive skatter och andra omkostnader varit värd 25 345 euro skulle ha inneburit ett medelförsäljningspris om 13,33 euro per flaska. Då den olovligen införda alkoholen omfattat 2 549 flaskor har försäljningens totalvärde enligt denna beräkningen varit 33 978 euro. Från detta belopp har avdragits det sammanlagda till vinproducenterna erlagda inköpspriset 12 428 euro och den sammanlagda till tullen erlagda alkohol- och förpackningsskatten 6 387 euro.

På basis av det som framgått av leveransbekräftelsen (S4) ovan anser tingsrätten utrett att den största enskilda beställningen omfattat 323 lådor, dvs 1 938 flaskor, vilket, då beställningen jämte skatter och andra omkostnader varit värd 25 345 euro, innebär ett medelförsäljningspris om 13,08 euro/flaska. Försäljningens totalvärde har således uppgått till 33 341 euro. Enligt beräkningssättet ovan skulle den ekonomiska nyttan då ha uppgått till 33 341 euro - 12 428 euro - 6 387 euro = 14 526 euro.

På basis av svarandens utsaga ovan och utdraget ur Klubbens hemsida (S1, bilaga 1 s. 5(5)) anser tingsrätten att det utretts att i priset för en flaska vin beaktats, förutom ovan nämnda inköpspris och skatterna till tullen, även transportkostnaderna, bank- och IT-kostnader, samt mervärdesskatten. Transportkostnaderna har enligt hemsidan utgjort 12 % av priset och kostnaderna för skapandet av hemsidan har enligt svarandens utsaga ovan uppgått till 12.000 euro. Med hänsyn härtill och då Klubbens första verksamhetsår, vilket det nu varit frågan om, enligt svarandens uppgift, som tingsrätten inte funnit anledning att betvivla, uppvisat en förlust om 13 391,68 euro, samt Klubben enligt svarandens utsaga hade obetalda räkningar om ca 12 000 euro, anser tingsrätten att det förblivit outrett att svaranden skulle ha erhållit någon ekonomisk nytta av den honom tillräknade gärningen, varför yrkandet på förverkandepåföljd förkastas i sin helhet.

- - -

Domslut

Svarande

A

Tillräknat brott

1. Grovt alkoholbrott

26.02.2011 - 02.01.2012

Strafflagen 50a kap. 2 § 1

Straffpåföljder

Fängelse

Fängelse i 7 månader

Fängelsestraffet är villkorligt.

Prövotiden går ut 28.11.2015

Det kan bestämmas att ett villkorligt straff ska verkställas, om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han/hon döms till ovillkorligt fängelse och för vilket åtal har väckts inom ett år efter prövotidens utgång.

- - -

Ärendet har avgjorts av lagman Karin Träskman och tre nämdemän.

RÄTTEGÅNGEN I HOVRÄTTEN

Besvär

Yrkande jämte grunder

A har yrkat att tingsrättens dom upphävs och åtalet för grovt alkoholbrott förkastas.

Europeiska gemenskapernas domstol har i sin dom 4.10.2007 (C-186/05) ansett att Sveriges dåvarande alkohollag, som innebar förbud för privatpersoner att importera alkoholdrycker, var en kvantitativ importrestriktion såsom avses i artikel 28 Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (FEG). Den dåvarande svenska restriktionen var inte heller befogad enligt artikel 30.

Tingsrättens dom står i strid med artiklarna 28 och 30 i FEG (egentligen artiklarna 34-36 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF).

Helsingfors tingsrätt har i sin laga kraft vunna dom 5.3.2010 (R 09/5991) förkastat ett motsvarande åtal.

Riksdagens justitieombudsman har klandrat Valviras tidigare direktiv för alkoholinförsel. De nu i fråga varande direktiven från 18.3.2010 är fortfarande oklara. Dessutom står de i strid med europeiska unionens regler om varors fria rörlighet.

Bemötande

Yrkande jämte grunder

Åklagaren har yrkat att A:s besvär förkastas.

Tingsrätten har bedömt den i ärendet företedda bevisningen riktigt och gjort en riktig juridisk bedömning av ärendet. EU-domstolens avgörande 4.10.2007 C-186/05 gäller svensk lagstiftning och har ingen relevans i ärendet. Finska myndigheter har suverän rätt att utfärda anvisningar och ställa villkor för importen av alkohol från utlandet så länge reglerna inte är i strid med EU-domstolens avgöranden. A har i klubbens verksamhet klart brutit mot Valviras direktiv 18.3.2010.

EU-domstolen

Helsingfors hovrätt har i sitt mål R 12/2908 beslutat begära förhandsavgörande av europeiska unionens domstol i ett mål gällande införsel av alkohol till Finland. A har ansett att det i detta mål är fråga om i princip samma sak. Åklagaren har ansett att det i stort sett är fråga om samma frågeställningar och att andra frågeställningar inte är aktuella. Hovrätten har 16.10.2014 beslutat att behandlingen av detta mål fortsätter först sedan europeiska unionens domstols avgörande kommit. Domstolen har gett sin dom 12.11.2015 (C-198/14, Visnapuu).

A har anfört att målet i Helsingfors hovrätt gäller distansförsäljning medan detta mål gäller distansköp. A har via klubbens verksamhet förfarit på samma sätt som vinklubbar gör i Sverige och vilket där konstaterats vara förenligt med EU-rätten efter Europeiska gemenskapernas domstols dom 4.10.2007.

A har i varje fall ansett att det juridska läget är så oklart att ansvarsfrihetsgrunderna i 4 kapitlet strafflagen bör tillämpas.

Åklagaren har anfört att på samma sätt som i domen 12.11.2015 har försäljaren av alkoholdryckerna befunnit sig i ett annat land. Det är ostridigt att A inte haft detaljhandelstillstånd trots att han bedrivit sådan verksamhet i avsikt att få ekonomisk nytta. EU-rätten godkänner begränsningar i varor fria rörlighet bland annat för att främja folkhälsan.

Hovrättens avgörande

Domskäl

Nationella bestämmelser

Enligt 50 a kapitlet 1 § 1 momentet i strafflagen skall den som i strid med alkohollagen eller en bestämmelse som utfärdats med stöd av den, för in alkoholdrycker eller sprit i landet, säljer, förmedlar eller annars överlåter alkoholdrycker eller sprit till någon annan dömas till straff för alkoholbrott.

Enligt alkohollagens 8 § 1 mom. får alkoholdrycker utan särskilt importtillstånd importeras för eget bruk samt i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet. Närmare bestämmelser om import för eget bruk ingår i lagens 10 §. Den som använder alkoholdrycker i kommersiellt syfte eller annars för bedrivande av näringsverksamhet skall ha ett i lagen avsett särskilt tillstånd att importera alkoholdrycker.

I 14 § 2 momentet i alkohollagen fastställs att detaljhandel med alkoholdrycker som framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol får utom av alkoholbolaget bedrivas av den som enligt villkor som social- och hälsovårdsministeriet bestämmer och med tillstånd av tillståndsmyndigheten har beviljats tillstånd för framställning av produkten i fråga. Detta tillstånd kan därmed enbart beviljas tillverkare som är etablerade i Finland. Vidare stadgas i 4 momentet att detaljhandel enligt 1 och 2 momentet får bedrivas endast på sådana av tillståndsmyndigheten godkända försäljningsställen som är lämpliga när det gäller läget och försäljningslokalerna samt verksamheten och där försäljningen är ordnad så att en effektiv övervakning är möjlig.

Enligt 31 § i alkohollagen är det förbjudet att mot arvode förmedla alkoholdrycker, om inte något annat följer av alkohollagen eller av stadganden som har utfärdats med stöd av den.

Tingsrätten har i sina domskäl (sida 8, andra stycket) anfört att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) utfärdat bestämmelser om handel med alkoholdrycker på internet och att tingsrätten bör ta ställning till om svarandens förfarande har stått i strid med dessa bestämmelser. I 62 § alkohollagen stadgas att närmare föreskrifter om verkställigheten av alkohollagen utfärdas genom förordning. Med stöd av detta stadgande har tjugotvå förordningar getts, men ingen av dem gäller stadgandet i 8 § 1 mom. alkohollagen om den tillåtna importen för eget bruk. Hovrätten konstaterar att Valviras i fråga varande anvisning gällande beställning och import av alkoholdrycker är en del av en myndighets informationsverksamhet mot allmänheten. Denna anvisning kan i brottmål åberopas av försvaret som stöd för bristande uppsåt eller rättsvillfarelse, men kan inte åberopas som stöd för fällande dom. Frågeställningen i detta mål är alltså att A kan dömas till straff endast om han brutit mot stadgandena i strafflagen och alkohollagen och om dessa straffstadganden inte står i strid med EU-rätten.

Förfarandet

De faktiska omständigheterna i ärendet är ostridiga. Kunderna har registrerat sig på J:s (klubben) hemsida, varefter de har godkänts som medlemmar i klubben. Medlemmarna har kunnat välja viner på klubbens hemsida och lägga i köpkorgen. A har skickat iväg beställningen till vinproducenten samt skött förtullningen. Klubben har ingått avtal med Schenker som har transporterat vinet till Finland varefter detta har levererats till någon butik i kedjan Suomen Lähikauppa Oy eller till Matkahuolto, som i sin tur har distribuerat vinet direkt till beställarna. Medlemmarna har i samband med beställningen betalat för sina varor via dåvarande Suomen verkkomaksut. Betalningen har gjorts till klubbens konto, med undantag av beställningen 1.4.2011 då betalningarna har gjorts till K Ay:s (bolaget) konto.

I målet är ostridigt att vinleveranser skett 19.4.2011, 2.8.2011 och 2.12.2011 om sammanlagt 1.912 liter (2.549 flaskor) och att alkoholskatt och returflaskskatt uppburits av tullen för dessa.

I åtalet har framförts att A i strid med alkohollagen skulle ha sålt alkoholdrycker.

Åklagaren har inte visat att A i något skede skulle ha haft äganderätt till en enskild vinbeställning. Köpeavtalens innehåll har också utformats enligt leverantörens och vinklubbens medlemmars samstämmiga vilja. Det har således inte visats att A i strid med alkohollagen skulle ha sålt vinerna.

I åtalet har framförts att A i strid med alkohollagen skulle ha infört alkoholdrycker i landet. Beställningarna har gjorts på ovan nämnt sätt. A har disponerat över beställningarna, varför han bör anses vara den som fört in dem i landet.

I åtalet har vidare framförts att A i strid med alkohollagen skulle ha förmedlar alkoholdrycker och att han agerat i kommersiellt syfte ("i försäljningssyfte").

För den första leveransen om 225 liter vin har A till producenten betalat 1.462,50 euro, vilket ger ett literpris om 6,50 euro. Han har för de tre i åtalet nämnda leveranserna betalat skatter sammanlagt 6.387 euro samt transportkostnader. En av klubbens medlemmar har för en leverans betalat ett pris som motsvarar 13,33 euro per flaska vin.

Tingsrätten har i sin dom på sidan 10 gjort uträkningar och kommit fram till att A erhållit ekonomisk nytta av verksamheten. A har i sina besvär inte bestridit uträkningarna. A har således då han förmedlat alkoholdrycker agerat i kommersiellt syfte. Han har inte haft ett i alkohollagen 8 § 1 momentet och 14 § avsett detaljhandelstillstånd och har således handlat i strid med finsk lagstiftning.

Därmed aktualiseras frågan gällande den finska lagstiftningens förenlighet med EU-rätten.

EU-rätt

En nationell bestämmelse som står i strid med EU-rätt ska inte tillämpas.

Helsingfors hovrätt har i ett mål angående grovt skattebedrägeri mm. (R 12/2908) begärt förhandsavgörande av Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) i ett mål gällande införsel av alkohol till Finland. Åklagaren och A har anfört att det i detta mål delvis är fråga om samma frågeställningar och hovrätten har med parternas samtycke inväntat EU-domstolens avgörande, vilket givits 12.11.2015 (C-198/14, Visnapuu). Parterna har därefter till hovrätten redogjort för hur de anser att avgörandet kan tillämpas i detta mål.

EU-domstolen har i sitt avgörande (punkterna 80-92) inledningsvis konstaterat att vid granskningen av det finländska alkoholförsäljningssystemets förenlighet med EU-rätten ska starksprit bedömas mot bakgrund av artikel 37 FEUF, eftersom det monopol som införts med stöd av 13 § i alkohollagen uppställer regler om ett nationellt handelsmonopols existens och funktionssätt. De två former av tillstånd som framgår av 14 § alkohollagen utgör undantag från monopolet. Dessa ska därför bedömas mot bakgrund av artikel 34 FEUF som gäller fri rörlighet av varor.

I 14 § 2 mom. alkohollagen stadgas gällande detaljhandel av alkoholdrycker som har framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol. Tillstånd kan beviljas den som framställer produkten ifråga. I praktiken är det fråga om så kallade tillverkare av gårdsviner och försäljning som sker i anknytning till dessa.

I detta fall har de förmedlade vinernas exakta alkoholhalt inte utretts. Detta faktum är dock inte av avgörande betydelse vid tolkningen av bestämmelserna om varors fria rörlighet enligt artikel 34 FEUF, som skall gälla alla handelsregler antagna av medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln mellan medlemsstaterna (C-189/14 Visnapuu, punkt 98). EU-domstolen har således i punkt 108 konstaterat att kravet på tillstånd som uppställs i 14 § i alkohollagen ska anses utgöra en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ importrestriktion, i den mening som avses i artikel 34 FEUF, då en säljare som är etablerad i en annan medlemsstat måste ha ett detaljhandelstillstånd för import av alkoholdrycker som är avsedda för detaljhandelsförsäljning till konsumenter som bor i den första medlemsstaten, när säljaren utför transporten av dessa drycker, eller anlitar tredje man för denna transport.

Till skillnad från målet C-189/14 Visnapuu, där verksamheten har bedrivits av ett företag verksamt i en annan medlemsstat, har verksamheten i ifrågavarande fall skötts från Finland. Enligt unionsrättens vedertagna tolkning har detta dock ingen betydelse, eftersom begränsningen ifråga påverkar handeln mellan medlemsstaterna (C-120/78 Cassis de Dijon).

Artikel 36 FEUF stadgar att bestämmelserna i artikel 34 FEUF inte ska hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller säkerhet eller intresset att skydda bland annat mänskors hälsa och liv. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. EU-domstolen har med hänvisning till fast rättspraxis konstaterat (C-189/14 Visnapuu, punkt 110) att hinder för den fria rörligheten kan godkännas ifall den nationella åtgärden är ägnad att säkerställa att det eftersträvande målet uppnås, och den får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

Den finländska lagstiftningen har motiverats med att kravet på detaljhandelstillstånd är motiverat av hänsyn till målet att skydda mänskors hälsa och liv enligt nämnda artikel, och att alkohollagens syfte är att förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen (punkt 111). Förfarandet med detaljhandelstillstånd gör det möjligt att kontrollera att de som bedriver detaljhandelstillstånd följer bestämmelserna om försäljning av alkoholdrycker, däribland skyldigheten att endast sälja alkoholdrycker mellan klockan 7 på morgonen och klockan 9 på kvällen, förbudet att sälja alkoholdrycker till personer som är under 18 år och förbudet mot försäljning till berusade personer. De nämnda målen kan inte uppnås med mindre ingripande åtgärder (punkterna 113-114).

EU-domstolen konstaterar att det i tidigare rättspraxis fastställts att bestämmelser som har till syfte att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen, och därigenom motverka alkoholmissbruk, bidrar till att skydda folkhälsan och allmän ordning i enlighet med artikel 36 FEUF. EU-domstolen har vidare konstaterat att om en nationell åtgärd berör folkhälsan, ska det emellertid beaktas att människors hälsa och liv ges högsta prioritet bland de värden och intressen som skyddas genom fördraget och att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa på vilken nivå de vill säkerställa skyddet för folkhälsan och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Eftersom denna nivå kan variera mellan medlemsstaterna ska medlemsstaterna till denna del ges prövningsrätt (punkterna 115 och 118). Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida det aktuella systemet med förhandstillstånd är ägnat att säkerställa skyddet för folkhälsan och allmän ordning, och huruvida detta mål kan uppnås på ett minst lika effektivt sätt genom mindre ingripande åtgärder. Lagstiftningen får inte heller utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna (punkterna 119 och 129).

EU-domstolen har i sin praxis fastställt att bestämmelser som har till syfte att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen, och därigenom motverka alkoholmissbruk, bidrar till att skydda folkhälsan och allmän ordning i enlighet med artikel 30 FEG (C 170/04 Rosengren m.fl. punkt 40, C 434-04/ Ahonen och Leppik punkt 28). Hovrätten konstaterar att den första förutsättningen för begränsningar uppfylls.

Utgående från den i ärendet företedda utredningen har klubben sakenligt erlagt alla betalningar av skattepliktig natur. Klubbens verksamhet är småskalig och därför kan det inte anses sannolikt att det genom denna skulle bildas en ny distributionskanal för alkohol, som skulle påverka helhetskonsumtionen av alkohol och uppkomsten av alkoholskador. Överlåtelsen av alkoholdrycker har dessutom åtminstone delvis skett på försäljningsställen inom kedjan Suomen Lähikauppa, vilka enligt 14 § alkohollagen har detaljhandelstillstånd för alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volymprocent etylalkohol och vilka har som skyldighet att iaktta de ovan nämnda begränsningarna för överlåtelse av alkoholprodukter.

Med beaktande av ovan nämnda anser hovrätten att åklagaren inte har åberopat sådana omständigheter utgående från vilka hovrätten kan konstatera att ett absolut tillståndssystem är nödvändigt. Alkoholens skadeverkningar kan undvikas genom mindre omfattande begränsningar än att verksamheten förbjuds helt, till exempel genom instiftande av ett tillståndssystem där man i samband med beviljandet av tillståndet uppställer villkor för hur möjliga skadeverkningar kan förebyggas. Hovrätten finner alltså att det andra villkoret som uppställs i artikel 36 FEUF inte uppfylls.

Begränsningar får inte uppställas så att det egentliga syftet åsidosätts eller för att diskriminera varor från andra medlemsstater eller för favorisering av inhemsk tillverkning. Eftersom undantaget i 14 § 2 momentet i alkohollagen endast gäller tillverkare etablerade i Finland kan bestämmelsen enligt EU-domstolen tänkas innebära ett skydd för inhemsk tillverkning av alkoholdrycker som framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volymprocent etylalkohol (punkt 126). Det räcker emellertid inte som stöd för slutsatsen att skälen rörande folkhälsa och allmän ordning skulle ha missbrukats och utnyttjats för att diskriminera varor från andra medlemsstater eller för att indirekt skydda vissa inhemska varor, i den mening som avses i artikel 36 FEUF och i rättspraxis. Den nationella domstolen kan i sin prövning fästa vikt vid verksamhetens omfattning, dess anknytning till turistnäringen och de hantverksmässiga metoderna vid tillverkningen. (punkt 128).

Enligt rättegångsbalken 17 kapitlet 5 §:n kan domstolen vid avgörandet av ärendet ta i beaktande omständigheter som är allmänt kända. Hovrätten anser att det är allmänt känt att den så kallade försäljningen av gårdsviner är småskalig och använder sig av traditionella och hantverksmässiga metoder. Verksamheten är ofta anknuten till turism och kan inte anses ha någon avgörande betydelse för vinmarknaden i Finland. Det är inte frågan om en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstater och det tredje villkoret som uppställs i artikel 36 FEUF uppfylls.

Sammanfattningsvis konstaterar hovrätten att alkohollagens stadganden, enligt vilka A:s förfarande varit lagstridigt, inte är förenligt med EU-rätten, eftersom de restriktioner som lagen påbjudit visserligen varit ägnade att uppnå ett godtagbart syfte, men varit överdimensionerade då målet kan uppnås på ett minst lika effektivt sätt genom mindre ingripande åtgärder (FEUF artikel 36). Gemenskapsrätten ska tolkas så att en nationell domstol inte har rätt att utdöma straff för underlåtenhet att följa en nationell bestämmelse som står i strid med gemenskapsrätten (C-8/77 Sagulo punkt 12 och C-157/79 Pieck punkt 16). För den skull skall åtalet mot A förkastas.

- - -

Domslut

Svarande

A

Förkastade åtal

1. Grovt alkoholbrott 26.02.2011 - 02.01.2012

A befrias från det honom ådömda straffet.

- - -

Ärendet har avgjorts av : hovrättspresidenten Tapani Vasama, hovrättsrådet Antti Vaittinen och hovrättsrådet Hagar Nordström.

Föredragande: fiskal Pia-Maria Pihlaja

Avgörandet är enhälligt.

Uppgifter om laga kraft:

Domen har vunnit laga kraft.